Så utvald du är som förälder

”Alla mammor är speciella.
Viktiga.
Men du – du kommer att vara än mer viktig. Än mer speciell.
För barnet du nyss fått kräver det utav dig.

Du kommer att gå barfota på krossat glas till världens ände.
Du kommer att bestiga alla bergen helt slutkörd – men ändå stå där på toppen tillslut.
Du kommer att simma över alla haven, genom stormarna och tro att du ska drunkna.
Du kommer att släcka alla gräsbränderna, som ständigt blossar upp med nya igen.
Du kommer att krypa på marken tills att knäna blöder.
Du kommer att få låta ditt ego stå tillbaka många gånger än vad som går att räkna.
Du kommer att vistas ute på slagfältet och slåss för ditt liv.
Du kommer att bli en krigarinna, en lejoninna.

Du kommer att göra allt det där för ditt barn och det kommer vara värt allt i slutänden.

Du kommer att gråta tusen sjöar och tvivla på dig själv.
Du kommer att förbanna livet men du kommer kämpa.
Och du kommer aldrig ge upp.

Du är utvald just för att du kommer att mäkta med alltsammans”

Om Gud hade pratat med mig och er den dagen då vi blev föräldrar till våra älskade NPF kids – hade han säkert sagt allt det där.

För det var så livet kom att bli.

Att inte veta om han levde

Tystnaden ifrån hans rum var som att en mörk tung rök letat sig in i huset.
Det värkte i hjärtat av ångestpåslag vid morgonkaffet.
Det var svårt att andas själv.
Klumpen i magen.
Hjärtklappningen.
Gråten i halsen.
Helvetes skitliv som höll på att ta det finaste ifrån mig.
Som kvävt livslågan sakta under lång tid hos Sam.

17 åringen visade fortfarande inga livstecken från sitt rum på övervåningen.
Morgon som övergick till förmiddag.
Jag visste att han ville sova bort livet i perioder.
Jag visste att han ibland tog mer medicin än vad läkaren föreskrivit i ren desperation över de vildvittror och dementorer som kom.
Visste hur skört det var att silvertråden klipptes av och inte längre vara kvar hos oss.

Jag stod utanför hans rum och knackade försiktigt på dörren.

– Sam, är du vaken?
Sekunder av tystnad.
Min känsla av att allt var över. Paniken över att mista ett barn i psykisk olycka.

” Helvete helvete kom igen Sam. Lev, stanna kvar hos oss och kämpa vidare. Liv kommer att vända, gradvis. Det finns ett annat än det här, så fortsätt andas.
Fortsätt leva”

Att ha ett barn, en ungdom med svår och djup depression är det absolut värsta jag gått igenom.
De lever konstant nära gränsen på att inte orka mer.
Det var som att han hade cancer.
En dödlig sjukdom som ingen kunde säga om han skulle överleva.
Läkare som medicinerade och höjde doser, gav ännu mer medicin.
Tunga tabletter en 17 åring inte ska drogas ner utav – men där och då var det nödvändigt.
Alla vaknätter jag kom att ha då jag försett honom med maxdoser så att han sov tungt

– Mm, jag är vaken, hörde jag.

Tack gode gud.
Han levde fortfarande.
Jag andades ut för stunden. Visste att vi skulle behöva ta oss igenom ännu en dag.
Ibland timme för timme.

Förmå honom att orka ta andetagen och bara härda ut tills dimman lättade.

.
.

En dag vänder det älskade du

Min Sam – hur skall livet bli för dig?

Gråter i mängder då du inget ser.
Tänker på om medecinen du nu skall prova som sista utväg inte funkar och allt bara eskalerar som det är nu.
Vart skall det sluta?
Hur kommer vi att må?
Hur skall vi orka?
Vilka är prövningarna som vi måste gå igenom?

Tänker mest på dig.
Läkaren tror du är på väg in i en depression nu.
Gudars!
Du är snart 10 år bara!

Hur mår du Sam?
Tänk om jag fick vara du för en dag och veta hur uppånervänt livet är.
Hur jobbigt det måste vara när livet som du anser skall vara, inte är så.
När motgångarna faller som dominobrickor och du inte ser något slut.

När livet bara är krav krav krav.
När du bara toksmäller av ingenting, säger fula ord som kommer som en blixt som från en klar himmel, som du inte kan rå på.
När lusten till att äta inte finns.
När orken sinat sedan länge sedan.

Jag skall göra mitt bästa mitt älskade barn.
Så gott jag kan och förmår.
Jag försöker ju redan med alla medel för att få dig att må bra.

Jag minns dina glittriga ögon och glada skratt.
Du kunde skina upp ett helt rum i mörker.
Du sken jämt Sam.
Någonstans inunder denna tyngda pojke så finns den där solstrålen kvar.
Jag vill vara den som hjälper dig ur detta dystra gråskalaiga liv som du nu mestadels lever i.

Älskar dig Sam till evigheten och tillbaka!
Men allt det där vet du någonstans när stormarna är som värst och du kallar mig för jävla störda miffomamma.

Älskade du

//
📖Dagboksanteckning Februari 2008

Ja – om jag bara vetat vad som komma skulle.
Det där var bara början på en tio års lång resa och kamp.
Det är tur att vi i förväg inte vet om utmaningarna.

Bara kan ana dess vidd.
Dess styrka.
.
,

När budget går före ett barns behov

Båda mina barn kom att få betala ett högt pris när de inte fick kosta pengar.
När deras behov inte tillgodosågs försvann tillslut lusten till att vilja leva.
Junior gick i fyran och Sam var runt sjutton år.

Förstår ni hur långt samhället drev dem mot stupet?
Ett barn och ungdom blir inte djupt deprimerad och suicidal utan en grogrund.
För båda mina var det en skola som inte NPF anpassat.
Som inte lät dem lyckas på sina premisser.
Som inte lät dem växa och tro på sig själva.
Som ställde dem utanför systemet tidigt.

Bortsållade.
Bortprioriterade.
Bortglömda.

Båda med en känsla av att vara uträknad, värdelös, utan framtid, utan en chans med att lyckas.

Det fanns en tid då jag varje morgon inte visste om Sam levde. Om han överlevt nattens vildvittror och dementorer. Om han fortfarande valde att leva mitt i mörkret. Om han ändå härdade ut tills liv skulle komma att vända.

Att aga ett barn är förbjudet sedan 1979 i Sverige.
År 2021 är det fortfarande tillåtet att slå sönder deras själar med att inte individanpassa skolan.

Jag och tusentals fler föräldrar är vittnesmål till hur det går till och hur våra barn sakta trasas sönder.

Jag har sett öglan där Junior tänkte hänga sig i ren desperation över livet och skolan i klass fyra.
Jag har sett Sams helt tomma blick på liv.

Tro mig.
Jag vet vad jag pratar om.

Ändå.
Ändå är det så tragiskt att pengar fortfarande styr över behov.
Nedmonteringen hos en ung människa.
Och det tilläts för tio år sedan och tillåts än.

Jag får inte in det i mitt huvud.
Och våra ansvariga ministrar säger inte någonting om ATT det ÄR förjävligt och att åtgärder ska in. NU!!
Det jag slogs för på Sergels Torg i skolmanifestationer 2015 gör tex dagens föräldrar utav nedmonteringen av resursskolorna nu.

Det händer ingenting – och vi krossar sönder barn på barn utan att lyfta på ögonbrynen.

Hur mår era barn/unga av att inte få rätt hjälp/stöd?
Vilka blev konsekvenserna?
Kan ni berätta så vi blir fler vittnesmål om det galna som händer än?

För det jag inte förstod

Det händer saker som är utanför min kontroll och när jag ser förvanlingen står jag plötsligt och gråter bland andra där på festen.
Kände mig lika miseralbel som Askungen då förtrollningen bröts och allt förvandlades framför mina ögon.

Hur eländig jag kände mig trots mitt fina yttre, hur jag gick sönder liksom ett kristallglas som tappats i stengolv.
Så svårt för andra att greppa, för de som inte lever 24 timmar om dygnet med det.
Jag som sett Sams utveckling på nära håll, saker som inte varit ett bekymmer tidigare nu blir det.

Hela kvällen satt han inne i ett rum på festen, vägrade komma ut därifrån, något som inte hänt förrut.

Hade jag inte druckit vin hade jag packat och åkt hem oavsett hur himla trevligt vi andra hade det, hur mycket som min kusin försökte få han på rätt bana igen.

Jag gick undan och storgrät.
Mascara över hela ansiktet.
Grät för att jag är så jäkla puckad att jag inte hänger med hur försämrad han blivit , för att utvecklingen går åt fel håll och för att jag såg hur dåligt han mår stundtals.
Grät för att jag utsätter honom för festen hos min kusin.

Jag bröt upp ifrån festen där det var hur många trevliga männsikor som helst där som jag velat umgås med.
Men det var något jag hellre ville och det var att få Sam att må så bra som stunden kunde erbjuda.
Vi bäddade mysigt i en av kuninbarnets rum, tog laptopen och kollade på några avsnitt med Simpsons. Kändes bra att jag gottgjorde han så gott det gick på så vis

– Förlåt Sam att jag inte förstår bättre än att utsätta dig för det här.

Jag lovade mig själv att hädanefter kan vi inte åka bort till stora sammankomster av trevlig art såsom igår, oavsett hur ”trygg” han är. Det bara går inte. Han går totalt i baklås nu.
Jag undrar hur snävt liv vi får lov att leva nu framöver, det har ju hittills fungerat bra att göra saker på hans premisser och nu när det inte heller längre går.

Vad fan är det som väntar framöver då?”

//Dagboksanteckning 2011

De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.

Om vi hade lyssnat bättre då

Sams dagbok i skolan talade sitt tydliga språk hur det var.

””MIN JÄVLA VÄRLD” hade han skrivit.

Livet fullt av motgångar.
Av kaos.
Snart elva år fyllda.
Där adhd behoven inte förstods fullt ut, där skolan inte mäktade med att anpassa rätt.

När energinivån kunde vara tömd vid tiorasten redan.
Konsten att kunna hålla ihop och inte explodera i skolan.
Adhd utbrotten.
Ibland de gigantiska.
När bristningsgränsen närmades rymde han hem.

När han inte orkade hålla ihop.
Vara hel. .

När vi så många runtom ville väl – men bidrog med nederlagen istället.
Här – här började resan som några år senare skulle visa sig leda till att ha drabbats av utmattningssyndrom i klass sex.
Och han kom att bli sk hemmasittare i över 3 års tid. .

Tänk om vi lyssnat in vad han skrev där.
Tänk om skolan hade gjort
allt det vi och bup bad om.
Agerat i tid.

Förhindrat ett barns förfall.

När ens barn blir sjuk utav skolan

”Sam gick inte i Fredags till skolan.
Inte i måndags heller då han låg i fosterställning länge länge i sängen och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en.
Hade jag proppsat på att han skulle gå på båda lektionerna hade jag haft han kvar hemma.
Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen då han kröp ihop under instrumentbrädan.
Så full av vånda.
Ångest.

Vi kom att göra en deal.
Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under den uppdragna luvan.
Tur att jag ändå ”kan han”..oftast..och att skolan inte ifrågasätter vad jag håller på med som ”daltar” så.
Ni anar inte den känslan av att känna stöd ifrån skolan och de litar fullt på mig och mina försök att få iväg honom.

Att de inte klandrar mig de dagar som han inte går.

Idag ringde rektorn och ett möte är inbokat först på påsklovet.
Är väl svårt att få ihop bup och hab, rektorer för mellan och högstadiet.
Superbra.
Känns som att vi verkligen har siktet inställt på samma mål och att vi är på samma sida.
Är ju inte alltid som man pratar samma språk.

//Mars 2011

Så mycket som inte blev av sedan.
Så mycket av ”så jobbar inte vi”
Så mycket ebb i budgeten.
Kort därefter blev han sk #hemmasittare
Hela åk 7,8 och 9
Och jag kom på kant med allt och alla kändes det mest som.
Stunderna var förbi då alla var på samma våglängd.
Då fler kom att göra fler fel än rätt.

Det som hände där i mars 2011 var att Sam höll på att bli utbränd av svensk skola.
Något jag inget förstod där och då.
Energinivå som sjönk alltmer och kraven kvarstod och blev allt fler.
Energi som sinade likt en sönderslagen huvudkran med påslaget vatten. .

Att barn kunde bli utmattade av skola var för mig något nytt.
Och hade Sam inte haft den underbara läkare på bup som förstod och sjukskrev honom vet jag inte hur det gått och vilken linje socialtjänsten gått på när orosanmälan kom in och LVU blev på tapeten.

För han gick ju inte till skolan 🙄😳

Till andra barn än Sam

Den här killen fick aldrig lyckas som 10 åring. Som 12 åring.
Sam hade provat på det han ville utöva.
Innebandy. Fotboll. Tennis. Backhoppning.
Alltid med en vilja och ett mål och jag kom att se vad som händer med ett barn som inte passar in. Inte kan vara med.
Vad tomheten och tristessen har för krafter. Hur långt ut det kan driva en ung människa.

Sam låter mig berätta om då för att hjälpa andra i liknande sits nu. Hur jävla nära det var att psykisk ohälsa varit det som kunnat avslutat hans unga liv.
Och jag kan bara inte släppa det.
Tänk OM han hade få fortsatt med sin tennis tex och den varit upplagd utefter hans sätt att funka på DÅ.
Jag tror inte att depressionen blivit så djup då och så farlig. Hade den ens kommit?
Det finns SÅ många vinster med att låta dessa barn/ungdomar igång med en sport.
Jag vågar t.o.m. kalla det för suicidpreventivt. Att sätta in åtgärder innan allt tillåts rasa.
Att stärka upp dem och ge dem en grund att stå på när så mycket annat är tufft såsom skolan.
Att det finns en plats att vara på och få lyckas där.

Vi har hitills under 3 år tillsammans via min sida här samlat in över 41.000kr till Viggo Foundation ch nu förstår ni bakgrunden till mitt driv.
Varför detta behövs.
Vi har hundratals med unga därute att hjälpa!!
Tusentals rentutav.

Såg ipå Nyhetsmorgon i veckan att Måns Möller och Christer Skog fått in över 2.2 miljoner i sitt #världenslängstavasalopp till de barn som Sam var.

Och jag ryser inombords. Vilken respons och vilken support till just dessa barn/unga.

Att äntligen börjar de synas och deras behov höras och bemötas.

Det som borde varit en självklarhet för länge sedan.
💛👑

Och kvar i hallen stod ryggsäcken

De kämpade på båda två.
Gick iväg till skolan varje morgon innan problemen hopade sig i klass fyra för dem båda.
Då skola först inte förstod.
Lärare som gjorde så gott de kunde men saknade både tiden och kompetensen kring NPF.

När så skolan väl visste och bup påtalade behoven tillgodosågs de inte.
Pengar styrde före behov och då det klassiska ”så jobbar inte vi”

Det blev insatser som passade skolans utformning och inte mina barns behov.

Först slutade Sam att gå dit.
Inte för att han ville – men inte kunde
En dag bara upphörde det.
Två år senare hände samma sak Junior.

Två barn.
Två elever som inte passade in i skolans snäva ramar.
Haveri i samma skola.
Båda sk #hemmasittare fast jag hellre säger att de hade #ofrivilligskolfrånvaro

Förmådde sig inte till skolan mer.
Den som svikit dem hundra gånger om fast det fanns eldsjälar som gjorde så gott de kunde mitt i allt.
Men det var som att släcka gräsbränder med en vattenkanna.

En dag var det liksom försent.
Raserat alltsammans.

Kvar i hallen stod två orörda skol-ryggsäckar.

Och kom att göra det länge.
För Sam i fyra års tid.
För Junior i ett års tid uppdelat i perioder.