Att långsamt dö framför mig

”Don’t you cry when I die”

Texten hade han skrivit med svart tuschpenna på sin rödmålade vägg. Så tydligt budskap. Återvändsgränden.
När allt var över.
Försent.
När ett ungt liv inte orkades med att leva. Att döden stod där som ett välkomnande alternativ. När allt var bättre än att andas luften som var som taggtråd i lungorna. Varje andetag. När smärtan att leva var outhärdlig.
Han var bara 17 år – och glidit in i psykisk ohälsa för att budget gått före ett NPF behov. Att blivit satt på undantag allt för länge.
Samhället hade gjort honom dödssjuk till slut.

Sam har sagt att jag får berätta allt om resan bakåt. Både i min kommande bok och i mina föreläsningar.
Här.
Berätta för att omvärlden måste få veta vad den gjorde. Vad den fortfarande gör. Med andra unga nu.
Därför vi har liv att rädda. Att förhindra att de slipper helvetesåren.

Jag var där igårkväll. Mitt i det hemskaste. För ska boken bli ärlig och skaka om måste jag skriva om det. Levandegöra.

Vad väcker mina ord er?
Farhågor? Erfarenheter? Förluster?

Att rädda ett barn i skolan med rätt stöd

”Mamma, idag kom det en till lärare och hjälpte mig i matten. Vanligtvis så räknar jag ett tal på en hel mattelektion.
Nu gjorde jag 14 stycken på en halvtimme för att han satt brevid mig hela tiden.

Jag vill att han är där jämt”

Junior gick i klass fyra – tiden innan det brakade för honom tackvare skolans/politikers ovilja till att göra rätt.
Till att låta behov gå för budget.

Ja. En resurs kostar pengar.
Men det gör också ett barns förfall.
I andra uttryck.

Julen samma år ville han inte leva. Önskade sig inga julklappar.
För han skulle dö, ville det så ofta.
Vart fanns en framtid när han bara tilläts misslyckas?
Och han kommat göra ett försök så att omvärlden fattade att han menade allvar.

Tänk om den här resursen fått vara kvar. Inte bara som en tillfällig lösning.

Vad är er erfarenhet kring resurser i skolan?

Ett uteblivit gymnasium för att NPF anpassningar saknades

”Det har bara varit vapenvila.
Kampen för ett barn och en utbildning på sina premisser är långt ifrån över.
Man tillät en elev att lyckas, man kostade på han massor av skattepengar, man lät han bestiga toppen. Han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Därför att rätt insatser fanns där. Han var en av få lyckligt lottade.
Sen.
Sen kastar man han utför stupet nu. Säger lycka till i förbifarten när gymnasiet tar vid.
Allt det jag fick höra på skolmötet i förrgår var bara ett luftslott som inte existerade.

Nu tar jag satts igen. På riktigt.
Kommer nu att ta kontakt med berörda chefer, politiker och vårt kommunalråd. Kanske jag kontaktar media med.

framtidsinvestera är fortfarande ett nyckelord.

Både för mitt barn och alla andras som inte får de hjälp och stöd de enligt Svensks skollag skall ha.

Jo, jag är på gränsen till en ny utbrändhet. Och det finns bakomliggande orsaker som är långt utanför min kontroll.
Men jag kommer tamefan aldrig att ge mig.
Aldrig!”

//Dagboksanteckning 2016

Herregud.
Junior kom att bli hemma ett HELT år utan EN enda lektion. Ett förlorat år. Psykisk ohälsa som följd. Ofrivillig skolfrånvaro för att rektor och skolledning var så trångsynta. Gjorde allt fel.

Galenskapens tid.
Mitt i allt helvetesåren med Sam 😢

Ett annat liv.
En annan tid då mot nu.

Fler som känner igen det bristande NPF stödet på gymnasiet?

Att vara den som fick alla slagen

Gråten har stillats, slaget som kom ifrån ingenstans ömmar bara litegrann hos 8 åringen.
Bara ett blåmärke blir kvar som ett tecken på hur fort det kan vända, när tänket upphör och något annat tar över.
När lagrad frustrationen får ett utlopp.

” Gråt inte du mamma, säger Junior.
” Varför gör du det” ?
De stora blåa ögonen som ifrågasatt världen mer än tusen gånger varför den är som den är hemma hos oss, tittar på mig.

” Jag gråter för att jag är less på att vi har det så här lillhjärtat. Gråter för att Sam inte mår bra, annars skulle han aldrig göra dumma saker emot dig. Gråter för att du står i skottlinjen och alltid blir träffad..”

” Det gör ont mamma, det gör faktiskt det när han drämmer till mig, men bara för en liten stund..mitt går ju över..det är värre för Sam.. Hans måste göra ont i kroppen hela tiden och han kan inte rymma ifrån det heller”

😢

// Dagboksanteckning- 2010
En annan tid – ett helt annat liv.

Det är inte NPF eleverna vi ska göra om…

Sent ska synden vakna.
Först hade jag tragglat med rektor L kring Sam heeela mellanstadietiden – där det slutade med att fel och för få insatser bidrog till att han blev sk ”hemmasittare” – jag kallar det hellre för att ha ofrivillig skolfrånvaro.
Tjatat och påtalat hans svårigheter och vilka nödvändiga insatserna var.
I åtgärdsplanerna stod det ofta:
”Sam måste försöka…
Sam ska bli bättre på…
Sam ska inte…” osv osv
Till största delen lades skulden på hans stökiga skolgång på honom själv.
Det var ju han som rymde hem. Som inte ville. Som inte lyssnade. Som inte försökte tillräckligt. Som inte skärpte sig..

I klass sex kom en helt underbar lärare och tog över klassen som såg och förstod behovet hos Sam – men hen kunde inte ensam trolla med knäna.
Jag måtte ha varit en sådan där jobbig förälder och att vederbörande som var med på alla tusen skolmöten vi hade tog ett djupt andetag inför varje nytt sådant.
Ändå gick bara en bråkdel av det jag sade fram till ledningen.
Mycket filtrerades bort.

Så.
När skolan började gå utför kring Junior som kom två år efter Sam.
Liknande problem i skolan. Liknande svårigheter hos Junior som hos Sam.
Samma rektor.
Samma möten.
Samma skola.
Samma mamma som sade samma saker.
Krävde.

”Vet du, jag börjar förstå det här nu. Det är ju inte barnen vi ska ändra på – utan vi – skolan”

Så.
Det blev Junior som fick nytta utav den insikten då rätt insatser sattes in efter att jag vänt upp och ner på allt och skolpsykologen stöttade mig till 100%.
I klass fem sattes radikala åtgärder in och även i klass sex fanns de närvarande om än inte lika drastiska.
Sen vet jag att rektor L slutade med sin förnyade insikt i bagaget, och någon annan tog över.
Med vilken NPF kompetens och förståelse har jag ingen aning om.
.
Det borde vara obligatoriskt att ha baskunskaper kring NPF för att få jobba som rektor!
Eller vad tycker ni?
Vilken är era erfarenheter kring NPF tänk och att vara rektor?

När tio år har gått av galenskap

”Efter allt jobbiga i slutet av veckan så for vi iväg jag och Junior. Vi skulle se Titanic på 3D. En film han redan sett på dvd men fortfarande älskade. Han har läst de fakta han kommit över katastrofen som hände för 100 år sedan. Fascinerad. Hänförd.
Vi sitter i biosalongen och njuter fullt ut i 3.15 timmar. Inte ett pip om att vilja gå därifrån. Inte en suck. Mestadels är han andäktig.

I början av filmen ställer sig Jack i fören av Titanic och har det eviga blå framför sig. Äventyret som väntar. Livet. Möjligheterna. Han ställer sig upp och blir ett med vinden. Skriker ut ett glädjetjut och ser alla möjligheter i världen bara blomstra framför sig. Ingenting är omöjligt.
” I´m the king of World skriker han”

Jag får gåshud i biosalongen. Denna scen fångar känslan så klockrent av det vi dragit igång. Det vi håller på att förverkliga. Det som händer på flera håll i Sverige och ingen har aning om vart det slutar.
Att förmå varenda unge i detta land att känna samma sak som Jack i filmen. Att allt är möjligt. Precis allt. Med rätt förståelse och uppbackning. Att få känna sig som Kung Över Världen alltjämt”

// – Blogginlägg maj 2012

Tio år ifrån nu när jag var med och drog igång Kung Över Livet – när vi trodde på att det vi skulle göra också skulle göra skillnad kring NPF.
Men – det är exakt samma skit ni går igenom nu som jag gjorde. Killarna.

Och jag fattar det inte. Hur kan en politisk process vara så långsam när det kommer till barn och ungas mående och det finns hur mycket vittnesmål som helst kring det?

Att sjukskriva sig ifrån det som gick

”Du håller på att braka igenom helt, sade läkaren på stressenheten.
Om du inte blir sjukskriven nu så kommer du att bli riktigt illa däran, det räcker som det är redan med de symptom du uppvisar.”

Långvarig stress kan bli farlig. Det ständiga slitaget på kroppen gör tillslut att vi blir fysiskt sjuka.
Är tredje riskorsaken till hjärt och kärlsjukdomar.
Hjärtfel.
Hjärtstopp.
Död.
Vår reptilhjärna som inte är utformad att klara av det ständiga påslag av stress som ett mammaliv till NPF barn kan innebära.
När vi aldrig får vila ifrån det.
Ständigt påpassande om det börjar brinna igen.
Släcka bränder för att åter vara brandvakt.

On the edge hela tiden.
Dåligt med återhämtning.
Att göra av med mer energi än vad vi fyller på med.
Minus på kontot.
Soppartorsk.

”Du kan inte sjukskriva dig ifrån dina barn, inte ifrån den vansinneskamp du måste föra.
Den biten bara går inte att plocka bort.
Men där vi kan stressreducera för dig så bara måste vi göra det och det är ifrån jobbet på sjukhuset.
Du har viss nivå av stress på jobbet och vi stryker den ifrån din radar på ett tag.
Vi tar bort den så att du orkar med det andra.
Just nu kanske du inte förmår att läka – men vi måste hindra dig ifrån att sjunka mer.
Jag sjukskriver dig ifrån det som går att vila ifrån – även om det är ren galenskap att det är samhället som gjort dig så här pass sjuk.”

Härdsmältan

”Till och med Hittler hade varit en snällare förälder än du.
Jag vill flytta till en snällare familj din häxdjävel!”

Orden födda ur frustration Fredag eftermiddag.
Mental trötthet.
Härdsmältan.
Adhd utbrottet.

Mitt i allt detta så hade jag en tio åring att uppfostra.
Att säga nej till – sätta gränser.
Men ibland bara gick det inte.
Han orkade inte med ett nej ibland.
Skolan som hade kört igång efter lov, skola med sina krav och måsten.
En ny lärare på det.
Då fick jag ta all skit.
Fick handskas med bakslagen.
Ångesten över livet.
Våndan över att inte duga.
Att inte orka med det som läraren krävde av honom.

Junior hörde allt.
Såg det.
Ringde kompisen på gatan nästan i panik och flydde till lugnet där.
En tillfällig livlina från kaoset. .

Min mamma var en ängel och tog hem Sam ett dygn den helgen så att vi fick andas ut.
Ladda om batterier på varsina håll.
Egenmys med Junior utan att behöva ta adhd hänsyn.
Sam hade mått som en prins hemma hos mormor utan konflikter.
Bara bra tid.
Egentid.
Energitid för kommande skolvecka.

Ett axplock ifrån livet vi levde.
Ljusår ifrån nu.
Känns så främmande.
Men vi var där.
Alla tre.

Mitt inuti stormens öga.

Helvetsnätterna

När ett barn inte mäktade med att bära världen på sina axlar och stressen tog sig hemska uttryck.
När ett barn inte tilläts vara ett barn i klass fyra.
När orimliga krav ställdes.
När NPF anpassningen uteblivit för mycket för honom.
När det var jobbigt och varit länge – att vara lillebror till Sam.

Vi uppsökte sjukvård.
Tog EKG på honom för att utesluta det värsta.
Men krampen i hjärtat var inget annat än ren och skär stress.
När det gjorde så ont i hjärtat att han trodde han skulle dö varje gång.

Ett barn vi offrade för att följa budgetar före behov.
När NPF tänk saknades i skolan nästan helt.
Andras svek blev hans bestraffning.

Som jag höll om honom om nätterna i mörkret.
Grät oss igenom dem.
Han högt och jag i tystnad.
Som vi kom att andas oss igenom ångesten tills den klingade av.
Innan drömmen befriade honom ifrån allt som bara var så jobbigt.
När framtiden redan kändes att vara körd.
När jag som ett mantra upprepade.

Det kommer att bli bättre.
Sen.

Helvetesnätterna.
Vi kom att överleva dem också.

När stressen raderade minnet

Kaffeautomaten på jobbet hade sex knappar att välja bland.
Jag stod där med min tomma kopp och skulle brygga mig en mugg men det var tvärblankt.
Efter alla dessa år och hundratals druckna koppar i personalrummet så VISSTE jag ju hur jag gjorde.
Men minnet svek och där stod jag.
Kaffesugen.
Med en sönderstressad hjärna.
Out of order.

Märkte allt mer hur oförmögen jag var till att utföra basala saker.

En annan gång hade jag lagt posten i frysen.
En tredje visste jag inte hur jag fick av mig bilbältet.
Tappade ord, mindes inte saker, frågade om, tjatade om.
Det var som om jag hade förstadiet till altzeimer ( men en hjärnröntgen uteslöt det )

Jag hade fått en hjärnskada av allt genom tid. Var utbränd min andra gång inom loppet av en femårsperiod och jag hann med en tredje med när livet kom att spy all skit på samma gång.
Att aldrig hinna läka.
Återhämta sig.
Det tar år att göra det.
Och när jag tog så många krig och ansvar själv så vacklar man tillslut.

Jag har fortfarande men efter allt det där.
Fick ett bestående hjärtfel, är fortfarande stressallergisk och svårt med för mycket intryck, främst ljud.
Och – fortfarande problem med minnet.
Kanske är det bestående.
Förvärvad hjärnskada.

Läste hos @hjartlungfonden att stress är tredje bidragande orsak till hjärt och kärlsjukdom.
Mhm.

Vad att göra åt stressen när livet såg ut som det gjorde?

Att jag blev sjuk därför att samhället var sjukt kring mina barn?

Antar att ni är flera hundra därute som nickar igenkännande dessvärre av samma orsak.
År 2022 😳