Minuter gammal låg han där.
Lungorna fyllda med syre.
Med liv.
Så skör där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets allt.
Nära mig.
Nyförlöst till livet.
Han bara var.
Existerade i nuet.
Tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.
”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!
Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du. Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor.
Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig.
Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.
Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär.
Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång!
Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”
Det har gått över 21 år sedan den där vintermorgonen då Uppsala var snötäckt och domkyrkan reste sig mot en blå kall himmel.
Och jag var lyckligast i världen.
För där var han.
Den som kom att bli mitt livs skatt och rikedom. Två år senare, ett annat BB, men samma årstid, samma känsla när lillebror kom till oss.
Och så mycket av det Sam kanske tänkte där på min mage kom också att bli sant.
Alltsammans
❤️
