Ett jävla humör

Att ha det bubblandes inom sig.

Utan att veta vad som var vad.

Utan att kunna styra sina handlingar oavsett vad jag som mamma hotade med.

Att vilja ha kontrollen men att inte äga den. .

Utbrotten.

Oftast de gigantiska.

Och jag som mamma och ledstjärna som gjorde så många fel i början av allt 😢

Innan vi visste.

Att det där jävla humöret han hade bottnade i något så mycket större.

Mer komplicerat.

Svårhanterligt.

De explosiva utbrotten började komma när han var fem år.

Vid nio års ålder fick han sin adhd diagnos först.

Förstå vad fel jag gjort i min okunskap under många år.

Godisförbud som infriades då han inte skötte sig.

Spelförbud. Tv förbud.

Ajabaja – så här gör man bara inte!!

När jag gapade och skrek på hans nivå i ren frustration.

Vad VAR det för fel på ungen?

På mig?

Jag förstärkte hans känsla av att vara fel.

Dum. .

Så mycket skäll och förmaningar till den som inte kunde hantera livet och sina impulser. .

Så mycket skäll och förmaningar han sedan fick höra främst i skolan när jag väl greppade problematiken men inte andra. .

Att hela tiden få höra att man var den bråkiga.

Stökiga.

Den som aldrig kunde lyssna på vad vi vuxna sade.

Men lyssnade vi på honom och hans behov?

Såg vi utbrotten som ett tecken på att något var fel – innan de kom? .

När de sviker igen

No way att jag ger mig.

Att det var en havererad skolgång initialt på gymnasiet som gjorde att förlängda gymnasiestudier behöver till nu.

När han hittat rätt efter allt.

Att andras fel på tunga poster nu ska bli hans straff.

Han har blivit straffad tillräckligt.

Det är nog nu!

Jag godtar inte ännu ett nej ifrån försäkringskassan. Det räcker med det nej som Sam nåddes av för snart 3 veckor sedan.

Jag har krigsmunderingen på 💪🏻

Igen.

Båda mina killar föll i skolan.

Havererade pga andras oförmåga att göra rätt anpassningar utefter behoven.

Och ja.

Jag har åter fått stressymptom för min kamp mot försäkringskassans sätt att hantera båda killarnas ansökan om aktivitetsersättning vid förlängda gymnasiestudier.

Stresspåslag i 5 månader nu som accelererat.

Var själv till läkare i veckan som uppgivet suckade över min redogörelse för den senaste tiden.

Jag kommer att försöka nå utåt.

Dra i de kontakter jag fått genom åren av mitt engagemang.

Jag har förstått att vi är långt ifrån ensamma i det här och det är först nu med egna erfarenheter jag fått bevittna det andra bara pratat om.

En försäkringskassa som inte uppfyller det som står i så fin text på hemsidan.

Om då behövs så går jag så långt som till förvaltningsrätten.

Dels handlar det om killarnas ekonomi.

De ska inte bli försatta i studieskulder för gymnasiestudier för att andra gjorde fel med dem.

Och att visa för dem båda att det är färdig trampat på dem och att samhället ödmjukt niger inför dem och ställer allt till rätta då allt förmåga fel begicks bakåt i tid.

När lagarna skrivs med osynligt bläck

När lagen säger en sak.

Behovet är uppenbart.

När det blir ekonomin som tränger sig först i kön och bestämmer utgången.

Spelreglerna.

Trampar på behoven.

Smular sönder den sista ork vi NPF föräldrar har.

KungaMammor. KungaPappor.

Vad ska vi med lagarna då till?

När de går att kringgå?

Skyller på minus i budgeten.

Får begå lagbrott utan att straffas.

De som straffas blir vi.

Oss.

Våra barn och unga.

När deras behov inte tillgodoses.

Inte tas tillvara på.

När de blir bortprioriterade.

Bortsållade.

I Onsdags skrev @aftonbladet om en av de KungaMammor jag lärde känna för över tio år sedan och på håll följt kampen och fighterna.

När de bara accelererat och knappt leder någon vart.

När lagtexter blir som osynligt bläck.

Hur länge ska vi orka?

Hur länge står våra barn/unga ut? Unga vuxna?

Vilka bryr sig mer än vi som lever mitt i det?

Tack Nina att du berättade om er kamp 💕

Vi får aldrig tystna om de krig vi går igenom för att samhället är så skevt på sina håll än.

Inte mina.

Inte era.

Om de vänder dig ryggen nu

Inte en chans att jag tänkte på allt där och då.

Försåg oss med intyg så att vi kunde bada i dem för framtida bruk.

Att vi skulle behöva överbevisa allt vi gick igenom.

När livet kom att bli en enda rysk roulett när psykisk ohälsa tog överhanden.

När gymnasiet haltade så mycket i början att studier inte gick att fullfölja.

När hela livet haltade.

Isar som brast.

Mark som rammade under våra fötter.

Jag håller på med denna aktivitetsersättning än för förlängda gymnasiestudier åt båda killarna.

Ingen har fått det beviljat än.

Anmälde i mitten av maj till försäkringskassan åt Sam och först idag tittade beslutsfattaren på ärendet.

Och jag får veta att underlag behöver in ifrån skolan VILKA ämnen Sam fick betyg i i VILKA årskurser.

Något jag inte har.

Inte Sam.

Inte skolan heller vad jag i nuläget vet om. .

Detta kan då stjälpa alltsammans i värsta fall.

Det heter så fint att LSS finns. Att aktivitetsersättning finns när livet trasslat tidigare som gör att studier tar längre tid.

Det står ingenstans hur svårt det är att få det beviljat.

Att vi behöver spara allt som sparas kan.

Ingenstans fick jag veta vikten av framtida behov utav fullständig dokumentation när livet var i kaos.

Att alla dokument skulle jag haft kopior på.

Det skulle inte räcka med sjukvårdens intyg – läkare som studerat massvis av år och visste vad de pratade om.

Journalanteckningar som styrkte det hemskaste.

Jag skulle såklart ha sett till att sparat informationen om vilka betyg han hade i ettan. ( Vilket kom att bli bara ett med tanke på vilken jävlig sjukdom som härjade ) .

Om de vänder honom ryggen till igen vet jag inte vad jag gör.

När alla andra intyg och vittnesmål pekar på psykisk ohälsa så att ett läskunnig barn skulle kunna dra slutsatsen varför komvux nu behövs. .

Tänk.

Ett papper som saknas ifrån skolan och det kan bli ett nej.

Tankar och reflektioner på det?

Ge mig en sambandscentral

Att varit navet.

Spindeln i nätet.

Alltid.

Sedan allt drog igång med killarna.

Alltid förlita på mig själv.

Att innehaft kompetens och kunskap.

Veta vad lagtexten sagt.

Ha koll på vem som gjort vad.

Haft kontakt med fler instanser samtidigt. Medla dem emellan.

Satt press.

Ifrågasatt.

Drivit på. .

Jag är bara mamma.

Borde bara få varit det.

Det räckte så.

Att få haft någon att bara lämnat över till som löst alla knutar som jag fick lov att göra.

Att lämna ifrån sig en organisationsbit som inte varit min – men blev min för att andra inte skötte sina uppdrag.

För att instanser inte samarbetade.

Tänk.

Att haft en sambandscentral som haft stenkoll på läget.

Där NPF kompetensen fanns i full skala.

Någon som tog över rodret och lät mig vila.

Lät mig att inte bli utbränd och få en förvärvad hjärnskada som ännu inte läkt. .

Alla dessa hundratals timmar jag fick vara sambandscentralen.

Hur bakavigt var det inte?

Är?

Fredsmäklaren

Junior var oftast den som backade.

Parerade utbrotten.

Minskade dess omfång.

Minskade antalet av dem.

Många gånger på bekostnad av sig själv.

Alltid rädd att brorsan skulle detonera.

Fredsmäklaren som bara ville ha harmoni hemma.

Knappt fyllda nio år och visste redan om spelets regler.

Visst vad som funkade bäst för storebror.

Många gånger med fingertoppskänsla.

– JAG BARA FÖRSTÖR HANS LIV.

ALLTID ÄR DET HAN SOM FÅR GE VIKA OCH GE HÄNSYN.

STACKARS MIN LILLEBROR 😩

När insikten nådde Sam gjorde det riktigt ont.

Våndan över en verklighet som var så svår att hantera där och då för elva åringen.

När jag sedan berättade för Junior hur hans bror kände kring detta sade han bara:

– Så skönt att höra mamma, det här var det bästa som kunde hända sedan vi fick sommarlov.

Att få bekräftelse.

En förståelse för varandras sits.

Den ena med explosiv adhd under många år och den andra med sensitiv och foglig själ.

Så svårt att tro i dag på hur mycket de här syskonen gått igenom.

Vilka prövningar.

Och med vilken kärlek till varandra i allt 💕

#explosivabarn #adhd #syskon #asperger #kungamamman #npf

Skolan suger

Jag minns alla gångerna i bilen vid parkeringen.

När det var stopp att komma vidare in i skolbyggnaden.

När hela hans väsen skrek nej till att vistas i den miljö som blev allt svårare.

När skolan sög.

När dess syfte var svårt att greppa.

När vi andra tvingade dit honom varje dag och han kom att hata det alltmer.

När anpassningarna varit för få och för länge.

Han fick ofrivillig skolfrånvaro i hela åk 7. Åk 8. Åk 9

Och han fick undervisning hemma på en nåder.

1-3 lektioner i veckan 🙄😳.

Wow.

Han gick ut med ETT betyg ur svensk grundskola.

Allt fick sina följer.

Den tuffaste tiden.

Att ta igen så mycket.

Den förlorade tiden.

Den förlorade kunskapen.

Kombinerat med psykisk ohälsa och en sjukvård som haltade i sitt uppdrag.

Ändå.

I somras stod han på studentflaket som den vinnare han faktiskt är efter allt.

Och har nu påbörjat komvux för att läsa in det som missades när tromberna avlöste varandra. .

Ifrån då till nu.

Vilken resa han gjort.

Jag parallellt.

❤️