Till er som inte tar studenten

Det var inte ert fel att ni inte nådde fram.
Kom i mål.
Fick dricka champagnefrukost och springa ut i friheten med era studentmössor.
Ni är så många som skolan svek utefter vägen.
Gav er inte rätt förutsättningar.
Tillät inte er att lyckas utefter era premisser.
NPF anpassade inte studierna.
.
Så mycket hinder för er att ta er över. Som till slut blev för många och ni gav upp. Orkade inte.
Många av er som ville men inte fick.
.
Vi pratar så om studenten i dessa dagar – men vi pratar inte om er.
Ni som blev ställda utmed sidan. Kvarglömda.
Som får se på när kompisarna tar studenten.
Men ni är inte med.
Och livet som allaredan är tufft många gånger känns med ens än jobbigare.
Att stå utanför.

Och fundera.

Vad händer nu?

Att vara 9 år med adhd

Hur mår du Sam?

Tänk om jag fick vara du bara för en dag och veta hur uppånervänt livet är.

Hur jobbigt det måste vara när livet som du anser skall vara på ett sätt – inte är så.

När motgångarna faller som dominobrickor och du inte ser något slut, ett bra sådant.

När livet bara är krav krav krav.

När du bara toksmäller av ingenting, säger fula ord som kommer som en blixt som från en klar himmel, som du inte kan rå på.

När lusten till att äta inte finns.

När orken sinat sedan länge sedan.

Om jag fick vara du för en dag – skulle jag förstå dig bättre då ?

Jag skall göra mitt bästa mitt älskade barn.

Så gott jag kan och förmår, jag försöker ju redan med alla medel att få dig att må bra.

Jag minns dina glittriga ögon och glada skratt som liten.

Hur du kunde skina upp ett helt rum i mörker.

Du sken jämt Sam.

Någonstans inunder denna tyngda pojke med både adhd och nu ev asberger så finns den där solstrålen kvar.

Jag vill vara den som hjälper dig ur detta dystra gråskalaiga liv som du nu mestadels lever i.

Älskar min Sam till evigheten och tillbaka! Men allt det där vet du – känns nog skönt att veta det då stormarna är som värst här hemma och du kallar mig för både jävla störda miffomamma och även förnekar att jag är din mamma.

Och jag vet att du älskar tillbaka 💕

//Dagboksanteckning februari 2008 skrivet då Sam var 9 år.

I början av allt.

Resan ifrån då till det värsta innan livet vände rätt igen.

Så jobbar inte vi kring NPF – att ständigt vara i motvind

Om jag hade tio förslag hade gymnasieskolan tre.

Och de gick inte att göra som jag visste skulle fungera kring mitt NPF barn.

– Nej så jobbar inte vi.

– Nej de pengarna har inte vi.

Nä. Men ni lät mitt barn falla.

Anpassningar som uteblev.

Jag hade ETT förslag om hur en jobbig sommar skulle undvikas.

Hur kommunen borde lära sig att #framtidsinvestera

Låta en ung person få sysselsättning, känna meningsfull, få verktygen som gör att stegen blir lättare längre fram. Såsmåningom en självständig individ,

Inte att hamna på glid. På sidan om.

EN idé hur det skulle lösas men NEJ av kommunens tio högt anställda.

– Nej så jobbar inte vi.

– Nej de pengarna har inte vi.

De skulle kunna komma att rasa alltsammans.

Radera den framtid som kunde bli så bra

( men nu nöjde jag mig inte med ett nej utan krigade vidare ) .

Två exempel av snart en hel roman om allt jag stött på genom år.

Varför.

Varför har vi inte fokus på individen och vilka behov som finns?

Istället för att stirra sig blind på systemens uppbyggnad som inte är till för att tänjas på.

Hur tänker ni?

Att backa tiden och träffa mig då

.

Då.

Hemkommen ifrån kvällspasset på sjukhuset.

Dåliga patienter. Vårdtunga. Ibland psykiskt jobbiga fall.

Vara på alerten.

Gjorde ett bra jobb.

Alltid.

No matter what.

Jobbarkompisar som sade ”guuuud vad skönt att få komma hem och vila snart”

Jag.

Jag gick troligtvis hem och vidare till nästa ”arbetspass” som inte innebar vila och återhämtning.

Jag kommer alltid alltid att finnas där för mina barn.

Och de vet båda om. Oavsett vad.

De jag älskar mest gör jag också allt för.

Och när jag kom hem om kvällarna vid 23 tiden i bland helt slutkörd var det bara att ta nya tag.

Vildvittror och dementorer kom gärna om kvällarna. Nätterna.

Jag kunde få prata länge om det som var jobbigt. Ibland med båda två killarna i omgångar.

Kom själv i sent i säng. Ibland på tok för sent.

Ibland satte vi oss i bilen och åkte flera mil i nattens mörker.

Botade en jobbig natt.

Överlevde den.

Med tid kom förändring.

Och idag lever jag ljusår ifrån det som var då.

Om jag kunde resa tillbaka till den där mamman och säga att det skulle bli bättre.

Att bara ha tålamod och tillit.

Att hon kunde säga detsamma till båda sina barn.

Att det skulle komma en tid då vargarna slutade att yla om kvällar och nätter.

Att livet skulle bli ett annat.

Ett bättre.

Rentutav bra.

Och att hon i en framtid också skulle få egentid och återhämtning efter jobbet.

Allt har sin tid och plats bara.

Inget är för evigt.

Med rätt stöd, anpassning och stöttning utmed vägen så kan det bli bättre.

Rentutav bra.

När ditt barn kan tas ifrån dig

Hej Världen!

Jag ler mot dig. Mot livet.

Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn.

En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös.

De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet.

Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken.

Så klart att det händer grejer då.

Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.

Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan.

Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig.

Sliter för mitt bästa.

Mitt i allt hör jag hur det pratas om soc.

Om att jag borde flyttas på och bo hos en annan familj.

Familjehem.

För min egna föräldrar förmår mig ju inte till skolan.

Flytta?

Jag?

Ifrån min enda trygghet i livet?

Skulle det bli bättre för mig i skolan då?

😥

Detta höll på att hända oss.

Händer andra familjer då NPF tänket och kunskapen inte finns.

När barnet inte förmår att gå till skolan längre.

Men det finns en skolplikt att följa.

.

Glöm inte att andas!

– Lär dig andas!

Djupt! Hela du är som en uppskruvad fjäder!!

Slappna av i musklerna! .

Min sjukgymnast såg på mig med bekymrad min.

.

Stressen som bygger bo likt en ovälkommen fästing som borrar ner sig i huden.

Förankrar sig.

Att gå till sjukgymnasten kunde jag aldrig tro att det skulle ge så bra verktyg som det var.

Kroppskännedom.

Och hur hjälper jag denna spända fiolsträng som är jag?

Även om jag levde och stundom lever än i ett liv där yttre faktorer kan vara svåra att rå på..

Så måste JAG orka.

JAG överleva.

Stress kan göra farliga saker med en kropp på sikt. Tom döda en. Det är tredje riskfaktoren till hjärt och kärl sjukdomar.

Alla mån gör åt.

Att ta hand om sig själv mitt i allt .

Vet du vad som väntar med att vara min mamma?

Minuter gammal låg han där.

Lungorna fyllda med syre.

Med liv.

Så skör där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets allt.

Nära mig.

Nyförlöst till livet.

Han bara var.

Existerade i nuet.

Tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.

”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!

Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du. Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor.

Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig.

Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.

Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär.

Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång!

Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”

Det har gått över 21 år sedan den där vintermorgonen då Uppsala var snötäckt och domkyrkan reste sig mot en blå kall himmel.

Och jag var lyckligast i världen.

För där var han.

Den som kom att bli mitt livs skatt och rikedom. Två år senare, ett annat BB, men samma årstid, samma känsla när lillebror kom till oss.

Och så mycket av det Sam kanske tänkte där på min mage kom också att bli sant.

Alltsammans

❤️

Om att vara NPF mamma

– Får du betalt att vara hemma med honom ?

Blickarna.

Avundsjukan.

Misstänksamheten.

Mhm.

Så jag var en sådan som utnyttjade systemet?

Skodde mig på samhället.

Åkte snålskjuts.

Kunde vara hemma mina 25% i veckan och bara ha det bra.

De skulle bara ha vetat.

Alla samtal.

Möten.

Rodda att förmå han TILL skolan.

Rodda dagen och kvällen EFTER skolan då energin var förbrukad och jag fick ta rätt på allt.

Spillrorna.

Svårt att komma till ro när kvällen kom.

Svårt att somna.

Dementorer och vildvittror som kom.

Jag som fick ligga på golvet tätt intill.

Tyst tills han somnade.

Bli väckt på natten då han vaknade med livets stora frågor.

Nästa dag.

Samma visa.

Motivera till att gå till skola.

Hinna med ett möte med bup.

Ta reda på resterna när skoldagen var över.

Limma ihop.

Hinna med en lillebror.

Rodda livet. Det övriga.

Ligga i pojkrummet på golvet i mörkret tills andetagen befann sig i drömmarnas land.

Om och om igen.

Bra dagar.

Sämre dagar.

Skitdagar.

Men hela tiden finnas där.

Betydligt mer än de 25% jag fick vårdbidrag för 👑

Om de bara vetat hur det var.

Adhd utbrotten som ingen såg

I skolan kom aldrig utbrotten som vi fick se hemma.

Ibland hann han bara över tröskeln så small det.

Så mycket han hållt inne med en hel skoldag som behövde frigöra sig.

Få ett utlopp.

Likt en vulkan som får sitt utbrott till slut. När trycket inifrån blir för stort.

Kabom 💥☄️

Frustration som lagrats.

Energi som dränerats och var slut vid tiorasten redan. .

Jag blev med tid duktig på att spackla alla hål som blev i dörrar och väggar.

Utbrottets resultat.

Ett tecken på att så mycket gått fel i skolan.

Var fel från början.

Men i skolan.

Där märkte de ingenting av det jag bevittnade.

De måste tro att jag ljög.

Att mitt tjat om anpassningar var överdrivna.

Jag ser än hålen ifrån förr.

Likt ärr i spacklade dörrar och övermålade väggar.

Blekna bevis på hur det en gång var.

Och vilket priset var av alltsammans.

Varför ligger posten i frysen?

– Varför ligger posten i frysen?

– Ja, varför har jag lagt den där?

Ett trasigt system förmår hjärnan att göra bakaviga saker.

Förmår den att inte samarbeta alls.

Försätter den i strejk.

Sätter den på halvfart.

Gör den seg och så att det inte kopplar alla gånger 🙈

Genom åren har jag fått massvis av olika symptom på långvarig stress.

När livet med 2 NPF killar krävde sitt, när jag i omgångar fick kriga för dem.

Mot samhället som enligt lag skulle finnas där för dem. .

Än idag har jag en skada på hjärnan efter allt och är extremt stressallergisk som få förstår vidden utav 😳🙄

Igenkänning?