Lss rättigheter vi kanske inte vet om

.

Rättigheter.

Att vara KungaMamma. KungaPappa.

Även vi kan söka samhällets insatser för att underlätta livet kring våra NPF barn.

Det finns så mycket att söka.

Men.

Så få saker som kommer oss till kännedom.

För min del var det i forum på Facebook jag fick mycket upplysning ifrån andra föräldrar.

De som gått stegen före mig.

De som kunde tipsa.

Vägleda.

Jag hade ingen aning om tex att en nära anhörig kunde bli avlösarservice.

Så när jag inte var hemma och kunde stödja upp StorSonens behov kunde min mamma det.

Vi fick beviljat 20 timmar i månaden.

Och att vecka för vecka kunna planera in hennes tid med honom så att jag kunde frigöras.

Att äntligen kunna be om hjälp som var ”utöver det normala” i mormor rollen och hon blev kompenserad för det.

Att känna att jag inte knyckte hennes dyrbara tid utan att hon faktiskt fick skälig ersättning för det ifrån kommunen.

Att hon hjälpte mig så mycket inskränkte ju även på hennes liv. Även om hon älskar sina barnbarn till oändligheten så tillbringade hon mycket mera tid med dem än bara ”mormor” tid.

Och går ens barn under LSS har man rätt att söka.

Att det blev just min mamma berodde på att sonen inte skulle ha accepterat någon annan.

Det hade aldrig funkat. Vi hade provat tidigare med en ytlig bekant men det slog aldrig väl ut tyvärr så det lade vi ner rätt omgående.

Ett tips av många jag gladerligen delar med mig av till er som behöver!

Vikten av framtidsinvestera

Ungdomen som skriker på hjälp för att inte hamna snett.

Känner själv att marken skakar.

Misslyckad skola bakom sig som inte NPF anpassade.

Som bidrog stort till psykisk ohälsa.

Som kontaktar soc och ber om hjälp på blödande knän.

En insatts som skulle kosta kommunen 6000kr.

En punktinsats som kunde stärka upp.

Stärka fundamentet för framtiden.

Vara en avgörande pusselbit.

Nä. Så jobbar inte vi, svarade soc. DE pengarna har vi INTE 🙈 Ska DU dessutom gå före alla andra som också ber om samma sak?<
e vände ungdomen ryggen. Alla andra med viktig befattning i kommunen. Nyckelpersoner. Även om de förstod behovet. Så hänvisades ärendet till någon annan tills det inte fanns någon kvar.

Sjukvården såg också behovet ☝🏻men hade inte varken befogenhet eller 6000kr att skjuta till.

All hjälp till våra unga med NPF är ibland INTE mediciner eller terapi.

Det kan vara en vettig sysselsättning på deras premisser 👑 Där de tillåts att bli sedda. Bekräftade. Där de får och kan växa.

Nu riskerades ett utanförskap istället med alla dessa risker.

Inkörsport till så mycket skit.

Är det så vi ska hjälpa morgondagens vuxna?

Med att blunda. Skjuta undan dem? Nä – det är någon annans ansvar.

Försätta dem i riskzon till så mycket dåligt? Grogrunden för suicid.

Framtidsinvestera är ett främmande ord.

Kostar för mycket.

.

En ungdom som inte får hjälp i tid och hamnar snett kan kosta samhället över 12 miljoner under sin livstid och inte tillföra något alls..

Och då ojar soc kvinnan sig över 6000kr 😢

Nå.

Hur gick det?

Det fanns EN klok kvinna på rätt plats som hittades och som drog i rätt tåtar.

Som beviljade åtgärden och den blev genomförd.

Och det kom att bli avgörande för vilken färdriktning det skulle bli för ungdomen.

Det har gått ett år snart och jag vet via förtroliga samtal också hur det gått.

Hur det blev.

Och vikten av tidiga insatser när det väl gäller.

Samhället behöver verkligen tänka om och nytt.

Och det uppdrag Socialstyrelsen får nu återstår att se om ordet #framtidsinvestera blir ett nyckelord eller ej.

Men det jag fått till kännedom gör att en stor klump i bröstet värker.

Hur går det för de unga som inte får denna insats?

De som vi fortfarande inte ser förres det är försent..

.

Ett ungt liv i veckan som dör…

.

Ett ungt liv i veckan dör helt i onödan.

52 unga om året.

Alla tonåringar.

Unga vuxna.

Framtid framför sig.

Ett liv.

Ja må du leva uti hundrade år.

❤️

De orkar inte leva men vill heller inte dö.

Ändå blir det så.

Ett symptom av många på att samhället är sjukt ännu – som inte kan förebygga psykiskohälsa bättre.

Som missar viktiga pusselbitar.

Vi är många anhöriga till npf barnen/unga som SER dessa bitar men resten av världen famlar på i blindo.

Vi skriker oss hesa och pekar ”här är dem – insatserna som behöver till”<<
möts av tystnad.

Och ingen action.

Att inte känna sig hemma.

Inte välkommen i samhället.

Få finnas till på en nåder.

Vara den som är i utkanten.

Den som bortprioriteras i skolan och hjälp och stöd uteblir.

En arbetsmarknad man inte platsar in på.

Överflödig.

Står och ser på när andra får lyckas.

Ta kliven framåt.

Vi är ute på farliga vägar tidigt!

Redan här kan vi förhindra självmordet hos ungdomen!

Mota Olle i grind.

Inge självkänsla och framtidstro.

Bygga broar framåt.

De som bär.

Servera tillit.

Det finns SÅ många faktorer som jag tror Annika Strandhäll saknar i sitt politiska uppdrag som hälso minister kring suicid.

Vart finns riskanalyserna?

Vad görs för att rädda barn som mina? Era?

Jag kan fylla denna blogg med tiotals inlägg om vad man gjort fel i killarnas fall fram tills nu och vad det kunnat slutat med.

Jag kan också skriva tiotals inlägg till om det som var framgångsfaktorer. Det som hittills hållit dem vid liv ❤️

Nu har det snart passerat 4 veckor av det nya året.

Och redan har fyra unga människor tagit sitt liv.

I februari ytterligare fyra..

I mars…april..maj.. sen då??

Liv. Massor av liv.

Och vi.

Vi bara låter det ske utan radikala krafttag ❤️

.

Den dyrbara tiden

.

Den heliga stunden.

Bara min.

Gjorde sådant som jag mådde bra av.

Egentid.

Den lilla.

Men ändå min.

Att planera in den under dagen.

Jag skrev ett tag upp tiden i min Filofax.

Bokade in tid med mig själv.

Såg till att det fungerade rent praktiskt med behoven som killarna hade där och då.

Att isen bar att gå på fast jag inte var där för dem.

På denna egentid lovade jag mig själv att inte tänka på bekymmer. Inte lösa dem.

Det fick vänta tills min uppbokade tid var slut.

Inga telefonsamtal. Inga mail.

Bara hjärnvila.

Vissa dagar var min egentid tio minuter.

Andra dagar trettio.

Lyxvarianten var den som gav en timme och mer.

För att inte tala om när jag kunde vara borta en HEL dag!!

Med mycket logistik så gick det!

Planering i veckor innan.

Men det var inte ofta.

Ändå.

SÅ viktigt att planera in dem.

Återhämtningen

Batteriladdaren.

Utan det går vi under som Kungamammor. Någonstans måste vi också få andas den friska luften.

Syret.

Få ut det i minsta alveol.

Livet som varit som ett enda långt Vasalopp.

Bakhalt och med fel valla.

Vi skidar på ändå tills vi har mjölksyra i benen.

Tills de viker sig.

Vi släpar oss över mållinjen ändå.

Pustar utmattande.

Varenda muskel värker.

Skriker efter vila.

Och kroppen får det i små portioner av oss.

För vi har blivit duktiga på det.

Blåbärsoppa-pauserna utmed vägen.

Evertsberg. Mångsbodarna.

Oxberg.

Då vi fyller på kroppen med energi.

Hinner andas. Microvila.

För att sedan fortsätta staka på varv efter varv.

År efter år.

Mil efter mil.

Vi tillåter barn att gå sönder varje dag..

Det är som att vända en oljetanker i Göta Kanal.

Det omöjliga.

Ändå.

Inte ge upp att försöka.

Vi får aldrig göra det!!

För när vi är många som berättar våra historier, många som är ute på slagfältet eller varit där.

Då måste våra liv inte ha varit förgäves. Vår kamp.

Morgondagens unga med NPF ska inte gå igenom de helveten mina fick passera. Just för att omgivningen inte agerade såsom de borde.

När budgetar gick före ett barns behov 😳🙄

När vi inte var redo för ett samhällsansvar och se sin del i det hela.

Men det är seeeeegt.

Förändringen kommer smygande men inte med de sjumilakliv de borde.

Jalla Jalla.

Nu!!

Skynda er.

Barn/unga går sönder varje dag! Sköra som fint porslin.

👑

När krigen upphört

Nytt möte

De jag haft i hundratal

Snart tusental

Vi går du och jag i fredags

Numera är du själv med på dem

För din egna talan

Fixar det först nu i skolan

Möten här hemma föreslogs men blev bara ignorerade tidigare.

🙄

Och att sitta på det mötet och känna att nu GÖR skolan allt rätt.

Jag har ingenting att slåss för längre.

För nu bara flyter skolan på med de anpassningar som saknades förra läsåret.

Så himla underlig känsla.

Mötet behövdes för att jag anmälde till skolinspektionen i september 2016

Fortfarande är ärendet pågående då skolans svar i maj 2017 inte var godkänt och de fick bakläxa.

Ny ledning. Ny rektor.

Nya tag och ny syn på situationen gjorde sitt till 🙌🏻🙌🏻

Lösningar som hela tiden funnits men som man inte velat implementerat..

.

Så stolt över Junior att han inte bara gav upp allt när skolan gjorde galet förra läsåret och han blev hemma helt utan studier ( och jag orosanmäld till soc för 3:e gången )

Det är SÅ hårfint att våra unga ger upp här.

Skiter i allt.

Hamnar snett så lätt.

Blir morgondagens kriminella. Bidragstagare.

När mattan rycks bort under deras fötter.

Så jävla galet!

Kanske ska vi inte döma dagens unga som gör skit i samhället när vi saknar fakta på vad som gick fel utmed vägen?

Det hade lika gärna kunnat varit mitt barn 👑❤️

Det svåra samtalet om vuxenvärlden

.

Hur klär man i ord det svåra?

Att förklara för elva åringen varför vuxenvärlden valde att göra fel när både han och jag visste vad som behövde göras?

Med anpassningar.

Med rätt förståelse och kunskap.

Hjälpa honom vara kvar på vägen istället för att skicka honom utför stupet.

Han pressades till sådana ytterligheter.

Till sådana gränser som inte gick att töja på längre.

Och han blev aldrig lyssnad på.

Aldrig sedd såsom han behövde.

Vuxenvärlden sade

– Nej de pengarna har vi INTE till en assistent.

Lärare dom saknade kompetens helt kring add. Kring Asperger.

Kraschlandning.

Med huvudet före i bergväggen.

Förtvivlan.

– Mamma jag kommer aldrig kunna bli något. Jag har ingen framtid.

Allt är bara så fel.

Jag visste. Jag hade sett vad som behövdes. Såg luckorna.

Försökte nå skolan.

– Se vad ni gör med honom!

Men fick hela tiden höra:

– Tyvärr, vår budget räcker inte till.

Vad säger man där i mörkret.

När gråten kommer hos pojken med de blåaste ögon jag vet.

Natt efter natt.

När man tröstar och peppar.

Och när vuxenvärlden ändå inte gör som den ska?

HUR.

Hur säger man det?

– Nä tyvärr. De skiter i dig.

För det var exakt de signalerna de sände ut 😩👑

Den farliga NPF stressen..

Jag minns paniken.

Känslan av att lämna livet till något jag inte visste vad.

Var det nu jag skulle dö?

Såhär?

Med ett skenande hjärta sittandes i bilen?

Skulle hjärtat snart bara lägga av?

För fortare än så gick det väl inte hur länge som helst?

Jag hade ringt 112.

Tvärstannat bilen sekunderna innan.

Det bara slog till.

Accelererade.

Hjärtslagen.

Skulle jag hunna svimma innan jag ens hann ringa dem?

Rentav dö?

Så ung?

Blåljuspersonalen kom tjutande.

Varken de eller jag visste då.

Vad hade hänt och vad kunde hända?

Jag blev kvar två dygn på sjukhuset. Genomgick allt som behövdes för att få veta.

.

Mitt liv hade gjort mig sjuk.

All stress och press kring två barn med särskilda behov – som inte fick behoven tillgodosedda 🙈

En mamma som krigat förlänge.

Som tillslut hade en kropp som vrålade STOPP.

.

Jag hade fått hjärtfel av allt.

Tacycardi.

.

Och jag skulle kommande år behöva ringa efter ambulans ytterligare 2 gånger då andra hemska symptom uppenbarades.

Långvarig stress är 3:e riskfaktorn för hjärt och kärlsjukdom.

När vet man att det är allvar?

När det är skarpt läge?

Dem ständiga oron

Oron. Den som gnagde.

I perioder. Ständigt återkommande. Närvarande.

Nya utmaningar. Nya krig att behöva vinna.

Kampen för killarna som varit i snart tio år till och från.

Så mycket att lösa och att behöva vara navet i hjulet.

Alltid.

Se till att maskineriet fungerar. Att andra gör det som måste göras. För att förmå att stegen framåt blir tagna och att det får gå i den takt som behövs.

Oron som blev en del av livet tillslut.

Oron som stundtals gjorde denna mamma så sjuk i perioder.

Oron för att andra ska förmå det käraste jag har att fallera och falla fritt om bitarna inte ligger där de ska.

Oron.

Hur ska det bli?

Nu?

Sen?

Ännumera sen?

Steget före hela tiden.

Scanna av.

Överleva.

Både jag och dem ❤️👑