När vi skiter i att rädda ett liv

Skolans elevhälsa på gymnasiet hade INTE uppsökande verksamhet då en elev inte förmådde sig TILL skolan som INTE NPF anpassat rått.

– Nej så jobbar inte vi.

– Eh nähä – men om det är ett steg att förhindra psykisk ohälsa då? Kan någon ifrån skolan komma hem bara för ett samtal?

– Nej det går inte

– Men om han mår dåligt nu av att inte gått till skolan på 21 veckor?

– Mår han dåligt får han vända sig till bup

– Okej. Så INGEN på skolan kan ta kontakt med honom? Kan rektor höra av sig då och berätta hur man tänkt och tänker lösa skolsituationen.

– Nej

– För att?

– Tänk om jag skulle behöva höra mig av till alla elever där det strular – det har jag inte tid med.

– Ok. Så inte ens att du kan ta 5 minuter till ett mail och skriva:

”Hej

Ledsen att så mycket strulat till dig för dig med din skola, men nu ska vi göra SI och så”

– Nej.

Tystnad.

Det var så här de backade upp dem som inte passade mallen.

De som skulle vara i störst behov av att bli sedda.

För att förebygga så mycket skit.

För att förhindra.

För att rädda.

#10yearchallenge – 2029 då varenda NPF elev fått lyckas i skolan

Och när vi kör tiden fram tio år då på

#10yearchallenge ?

Då har vi väl nått att varenda skolunge får lyckas i skolan på sina premisser och går ut skolan med betyg och behörighet att ta sig vidare i livet.

Då vi inte pratar om budget framför behov.

När huvudmannen verkligen följer skollagen fullt ut och ser till att NPF eleverna får det stöd och hjälp de behöver.

När samhället lärt sig att Framtidsinvestera och ta kostnad och insatser tidigt och spara massor på sikt.

Både när det kommer till utbrända föräldrar, unga med psykisk ohälsa, de som hamnar på glid och fel, de som blir bidragsberoend osv.

Allt som kostar samhället massor av pengar idag för att man inte gjorde rätt i från början.

Vi vet allt det här.

Ändå verkar det vara SÅ svårt att få till 🤔

Okej.

10 år från nu.

Är vi där då?

Där vi borde vara idag allaredan.

Den utbrända NPF mamman

Att orka bära allt.

Det jag kom att bli tvungen till.

Man bara gör det när det gäller ens allt.

Sina barn.

Jag har bara agerat.

Varit stark.

Stark för länge.

Men ingen talade om hur man byggde mentala muskler.

Hur man stod pall psykiskt över det som bevittnades.

De redskapen kom jag att få först efter krascherna.

Tid i terapi under flera år från fler instanser.

Plåster på såren för att inte gå sönder mer.

Bara hålla precis och överleva själv. .

Det är först nu jag kan börja läka efter allt.

Läka på riktigt 💕

De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.

Jag minns den sommaren så tydligt än.

Hade så svårt med det sociala.

Möten med andra människor.

De behövde inte innebära samtal.

Det räckte att de bara fanns.

Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.

Ifråntagen.

Bortrövad.

En värld som hade krymp.

Det gjorde så ont inuti.

Grät över vårt annorlunda liv.

Grät för hans skull.

För Juniors skull.

För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.

Livet utanför de fyra väggarna.

De stulna dagarna.

Andras liv.

Så olikt mitt.

Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.

Fokusera på det som var bra.

Som fortfarande fungerade.

Och se möjligheterna i allt det svåra.

Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt

💕

Den bort prioriterade skolgången

24 veckor utan skola. Utan en enda lektion på elevens premisser för att lyckas. Skolan sade att de gjort allt.

Underligt.

Varför gick han inte då?

På mitt sjukhusjobb kommer patienter in ibland med oklart focus på vart de sjuka sitter. Om vi då bara tar 3 prover istället för 30 lär vi inte komma tillrätta med problemet. Man vänder på varje sten för att finna en lösning. Ger sig inte.

I juniors skola hade man provat 3 åtgärder och skitit i de andra alternativen. Ingen hade bett om spsm:s kompetens, ingen hade rådfrågat skolans specialpedagoger, igen hade lyft luren till psykologen på HAB och frågade ”hur gör vi nu”. Man hade så många alternativ att gå på men valde att inte se dem då de kostade pengar. Den goda viljan tyckets saknas helt.

”Så jobbar inte vi” blev svaret på det jag krävde som åtgärd.

Juniors gymnasieval blev ifrågasatt utan att de ens visste vem han var.

Vilken kapacitet han besatt

”Klarar han verkligen aaaaav det här”? Ja – om han bara får chansen!! Hjälpen, stödet och förståelsen.

För två år sedan var skolan ljusår bort. Det hände ingenting i skolans värld när jullovet var slut.

Stiltje.

En elev som inte tilläts skola.

Fast han ville.

Ville komma vidare.

Framåt.

Istället stod han på samma fläck och stampade på en tomgång som kanske skulle slockna.

Dåvarande rektor och förbundschef ryckte på axlarna, sade att de gjort allt.

Att pengarna var slut som de behövde.

Sorry. .

De klarade inte ens av att se Junior i ögonen och säga det. Lät tystnad tala.

Lät han känna sig bortglömd. Bortprioriterad.

.

2019.

Två år senare.

Ny rektor, ny förbundschef.

Påbackning rejält ifrån skolinspektionen.

Nu.

Nu finns en fungerande skola och när hjulen i kvarnen blev rätt från start finns numera en fungerande skolgång.

När man såg behoven och lyssnade på vad som behövde göras!

SÅ lätt för en ungdom att hamna snett och fel i ett sånt här läge.

När samhället tydligt påvisar att de skiter i dem.

När de bara släpps lösa ut till samhället och ett egenansvar.

Släpps ut till vad ?

Och göra vad?

Inkörsporten till så mycket galenskap

När allt vände med sjumilakliv

När isberget bryter sig loss.

Är man inte på plats går den kraften inte att förstå.

Se vidden av.

Vilka energier som släpps lösa. .

Året 2018 var då det brakade loss helt.

Ett isberg som behövde bryta sig loss och behövt det länge i många många år.

Vi behövde komma vidare efter allt.

Strandsatta allt för länge.

Behövde vidga vyerna.

Fara åt varsina håll och mål.

Jag och killarna.

Så mycket som varit vår gemensamma resa, så mycket galenskap blev till gemensamma problem.

Jag alltid nära tätt intill, ändå med lösa tyglar.

Att låta dem växa under de vaga omständigheter som varit.

Krigat för dem när de själva inte förmådde bära sköldar eller stridsyxor.

Det kom att bli åt rätt riktning 2018 och mycket skedde med sjumilakliv för båda killarna på olika fronter.

Insikter och egen mognad kring viktiga delar.

Och jag.

Jag fick plötsligt ett annat liv.

Ett nytt när så många bitar föll på plats.

De likaså.

Så mycket mörker bakom oss.

Att sedan få uppleva ljuset och göra det på riktigt utan att det svartnade igen.

Att få uppleva den bästa sommaren på säkert 7-8 år alla vi tre på olika grunder.

Olika förutsättningar.

2018 är verkligen en milstolpe efter SÅ mycket galenskap.

När vi nu ”vänder blad” som vår kung har myntat.

När vi alla tre har påbörjat en ny bok med helt andra förutsättningar än tidigare.

Ovisst såklart, mycket kan hända, men där vi står alla idag ska det mycket till för att ta oss tillbaka så lite som till för bara två år sedan.

Då jag aldrig trodde att vi skulle stå här idag med de förutsättningar vi har.

När hela himlen ramlat över oss och mörkade det mesta.

Jag vet inte hur många nyårsaftnar jag bett till gudarna bakom stjärnhimlen om ett bättre år.

Jag fick allt tuffare och tuffare istället.

Tills i år.

När isberget krackelerade helt och bröt sig fri.

Loss.

Som tog oss vidare.

/KungaMamman

( Bilden är ifrån Åland och en av årets absoluta vackraste stunder då jag, Storson med flickvän och Junior var på minisemester.

När fyra dagar bara var en enda lång #justnuärenlyckligstund )