Samhället som tappat att Framtidsinvestera

.

Ändå.

Det finns siffror på 200 MILJARDER per år vad psykisk ohälsa kostar samhället.

Men jobba preventivt ?

Nähä..

Varken kring min utbrändhet som slutkörd NPF morsa eller kring killarnas förfall har man det.

Båda hamnade långt ner i depressioner för att samhället inte var flexibelt kring dem – de insatser som behövde till gick inte för:

✔️ Så jobbar inte vi

✔️ De pengarna har inte vi

✔️ Det är inte vårt ansvarsområde ✔️ Nej men SÅ kan vi inte göra för så har vi aldrig löst det på tidigare

Till exempel.

En investering som socialtjänsten mycket motvilligt beviljade kostade 6000kr

Då hade jag stridit så jag stupade tillslut.

Socialtjänstchefen var MYCKET spydig i mailet där åtgärden beviljades.

”Nu överskrider vi redan lagt budget och han går före alla andra i kön” – typ.

Vi pratar om sex-tusen-kronor.

Och det nästan grinade de över 🙄😳

Denna åtgärd kom att bli en av fler viktiga komponenter för att ta sonen dit där han är idag.

En viktig pusselbit och som där och då rent ut av passar under hashtaggen #stördöden – för det här var när som han mådde som allra värst. .

Varför saknas samsyn och gemensamt ansvar?

Varför saknas förståelse kring #framtidsinvestera och preventivt arbete kring barn som mina saknas så gott som helt?

Jag har allt för stor erfarenhet kring det. .

Och när jag läser dylik fakta så bara brinner det av i huvudet av ren frustration. .

Sönderfallen av samhällets oförmåga

Skulle få fler verktyg för att hantera livet.

För att överleva.

För att behålla den energi som var min. Som jag behövde för att rodda allt.

För att inte bli sjuk av min stress.

Mer sjuk.

Sjunka mer.

Bli fysiskt sjuk.

Stressframkallad hjärtinfarkt.

Slippa ambulans färder.

Slippa panikångesten.

Rädda mig.

Hålla mig ovanför jord ett tag till. .

På EPM var man proffs i utbrändhetens djungel.

Läkare, sjuksköterska, psykolog och sjukgymnast.

Alla var pålästa.

Utbildade om vad långvarig stress gör.

Samhället i övrigt borde vara de som var proffs på barn som mina.

Hade de gjort rätt hade jag ju inte suttit i väntrummet annars.

Aldrig blivit så sjuk.

Kampen jag fått haft allt för länge mot samhället – främst för StorSonen som accelererat där och då.

Enligt Svensk lag var han berättigad ett tionde grundskole år.

Eftersom han bara gick ut med ETT ämne behövde han gå längre grundskola.

NEJ sade huvudmannen 🙄😳

Skolverket hade läst lagen för mig men sade i samma andetag att det var upp till varje kommun hur lagen tolkades.

För fem år sedan kunde jag inte släppa tanken om Sams överlevnad där och då.

Fortsatta studier på hans villkor.

Gudars som han behövde det.

Men vår kommun valde att tolka lagen annorlunda. .

Det pressade mig så hårt att jag kom att gå sönder i tusen bitar och minns hur jag satt i väntrummet där på stressenheten.

Jag som inte borde sitta där alls!

Och det kom att bara vara början på en galen resa i ytterligare 3 1/2 år.

Det jag gick igenom då var bara uppvärmning på vad som komma skulle.

När NPF kompetensen saknas kan det bli förödande – moment 22

Att behöva rätt kompetens.

Rätt kunskaper.

Rätt insikter.

Att veta vad man håller på med.

Veta exakt allt det där livet lärt mig de senaste tio åren.

Ingen av mina killar får komma dit kompetens och gedigen kunskap finns.

De är portade i nuläget.

Får inte träffa rätt läkare.

Moment 22.

Helvetes jävla skit.

Jag har ett hjärtfel som uppstod i min första vända av stress och det är kvar än.

Stressen har gjort annat bus med hjärtat som gjorde läkare skärrade.

De var och är vaksamma.

Jag har gått på kontroller varje år.

Lämnat prover. Kört ultraljud på hjärtat.

Tagit EKG.

Allt under uppsikt av en hjärtspecialist.

En läkare med gedigen kunskap och erfarenhet.

Besitter spetskompetens.

Han kan allt om min livsviktiga pump.

Kan det i sömnen.

Jag får proffshjälp.

Båda killarna behöver nu vattentäta läkarintyg som påvisar deras behov i nuläget när aktivitetsersättning skall sökas.

Något båda är beroende av för att få livet fungerande parallellt med studier och eget boende på anan ort.

Dessa intyg ska vara skrivna av någon som vet innebörden av adhd, add och Asperger.

På psyk finns läkare med viss NPF kompetens.

Men dit får de inte komma då de inte behöver psyks insatser i övrigt 🤔👑

På vårdcentralerna har JAG fått talat om vad deras diagnoser innebär.

Det är dit psyk pekar att vi nu ska vända oss.

Senast i december gjorde en allmänläkare sådant gediget övertramp att det borde anmälas.

Jag fick då ringa chefen för berörda vårdcentral och ifrågasätta vad fan han gjort.

Inte ett uns av förståelse eller kunskap kring NPF så bemötandet var bedrövligt och viktig vård uteblev 😳🙄

Dessa läkare på vårdcentralen ska då ha en nyckelroll med att skriva ett intyg så att försäkringskassan fattar varför de ska bevilja ansökningarna.

Läkare helt utan NPF kompetens och det systemet godkänner försäkringskassan.

Det krävs inte att berörda läkare som skrivit intyget innehar NPF utbildning.

Har tom träffat läkare som frågat mig vad adhd innebär

Jag trodde att krigen var över.

Bara att backa för att ta sats igen då.

Samhället gör NPF föräldrar så sjuka

Det var aldrig barnen som fick mig att må så dåligt att ambulansen fick hämta mig vid tre tillfällen.

Att läkarna blev så oroade att de utredde hjärtat med de mest avancerade metoderna.

Prover och nya undersökningar. Inläggningar.

Man skiktröntgade även hjärnan då ett av mina skov av stressen gav samma symptom som alzheimer 🙈

Det var inte killarnas fel.

Deras diagnoser och svårigheter där och då.

Som visserligen var en belastning och gav mig ett annat liv – men inte tillräckligt för att göra mig så sjuk.

Det var samhället som gjorde mig sjuk.

Denna oförmåga hos samtliga instanser som fallerade kring killarna.

Uteblivna insatser.

Halvhjärtade insatser trots att de fanns de guldkorn som gjorde allt.

Mina krig jag oftast fick ta själv.

Ta reda på rättigheter.

Ta reda på alternativ, ha både plan B och C klara.

Strida med kniven mot stupen hos mina motståndare.

Driva igenom sådant som man aldrig gjort förut. För ”så jobbar inte vi”

Hade andra gjort det som de skulle för att hjälpa kollarna hade jag aldrig aldrig blivit så himmelens sjuk som jag blev.

Kostat samhället hundratusentals kronor efter allt. .

Hade andra skött korten väl hade ingen av killarna behövt gå igenom de helvete som blev.

Att må som de fick göra 😥

Blev ett bevis på vad som händer när man kämpar för länge, när man släcker bränderna och det hela tiden uppstår nya.

Att jobba 175%

– Hur känns det att jobba 100% nu.

Orkar du det?

Förr.

Tidigare.

Hade mitt deltidsjobb .

Sjukhusjobb.

Stressigt som den vissa dagar.

Tufft i både ben och huvud.

Återhämtning fanns inte.

Ladda batterierna till nästa pass.

Nästa dag.

Nästa andetag. .

Hemma fanns annat som tog min energi. Lika mycket som på jobbet.

Tog mer.

Sånt som andra utanför KungaMamma livet inte kan förstå.

Inte ens ana vilken tillvaro man lever i.

Och jag hade 2 sargade barn.

Att lappa och laga.

Att förhindra mer förfall kring.

Rädda liv. Rädda framtid.

Min beteendevetare sade att jag vaknade med ett batteri på 20% och som var slut innan dagen knappt börjat.

Att jag hela tiden låg minus på kontot där energin behövdes fyllas på.

Det fanns inte utrymme för det i perioder.

Och det kom att göra mig riktigt riktigt sjuk tillslut. .

– Jag jobbar numera bara 100% svarar jag.

Förr – då jobbade jag mina 75% och hade 100% på sidan av med all det som rörde båda mina barn.

Herregud jag har ju gått ner i tid nu när all galenskap tillslut stillat sig.

Nu finns tid för återhämtning.

Krigen är över och all oro likaså.

Det är stor skillnad att ha 175% och ingen återhämtning mot nu.

Och för första gången på 5-6 år mår båda bra idag.

Vilket gör att jag nu fixar att jobba heltid – men det ni lätt glömmer är att jag tidigare orkade 175% tills kroppen sade ifrån.

– Förlåt, så tänkte jag inte.

Nej.

Hur ska de kunna veta?

Kunna förstå?

Att minimera det som skapade adhd utbrotten

Vi åkte alltid på semester innan alla andra.

Vecka 24 var vår.

Stränderna våra.

Folktomma.

Då mycket folk skapade mycket svårigheter undvek vi det.

Och SÅ mycket billigare vi bodde! Oftast mer än halva priset mot högsommaren.

Lågsäsongen erbjöd även nästintill tomma matställen.

Inga köer någonstans.

Knappt någon väntan.

Minimera konflikter.

Härdsmältor.

Utbrott.

Och det reducerade vi massvis av att åka då ingen annan gjorde det.

Stress-sanerade.

Vilka somrar vi kom att ge killarna tackvare anpassningarna där och då.

Det gäller att se möjligheterna framför hindren.

Lär känna HONOM först

Det här är Sam.

Min älskade Storson.

Som jag bad andra att lära känna först.

Personen bakom diagnosen.

Vem var han då?

Bortom svårigheterna.

Vilka styrkor fanns?

Intressen?

Vilja strängar gick att spela på?

Känna in finliret.

Bli lyhörd.

Lära känna Sam och sedan förstå vad som fungerade och inte.

Bara för att hundra barn har Asperger betyder inte det att alla hundra fungerar på samma sätt.

Samma mall.

Alla hundra är SÅ olika – även om gemensamma drag finns. .

Något som SÅ många kom att ha svårt för.

När ordet Asperger klassade honom.

Dömde ut honom på förtid vem han var.

Ibland inför människor han knappt mött.

Som bara såg på ett papper vem han var.

Som redan hade bestämt sig.

Vi har massor av jobb kvar att göra kring dessa barn och unga.

Och vi gör det tillsammans väl ??

LVU för att skolan felade

Ovisshet i tre månader.

Hotet hängande över mig.

Oss.

Sonen helt ovetandes tack och lov.

Somliga såg andra lösningar på att han inte hade förmåga att gå TILL skolan.

En av dem var att familjehemsplacera honom.

Rycka upp rötter.

Trygghet.

Att jag var medberoende.

Mesig.

Saknade tillräcklig styrning.

Fast hand.

Att det var därför han inte gick i skolan.

Felet var mitt.

Inte skolans 😳🙄🙈

Mötet med soc blev bättre än vad jag hade kunnat drömma om.

De kom att stå helt på vår sida efter att ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid.

Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan.

Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld.

Hur vi gjort allt och lite till för vår blonda kille.

Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Och skolans fel sedan lång tid tillbaka.

Vi hade inte gjort något fel alls.

Och det var hos oss han skulle vara. Det fanns ingen tvekan om saken.

Ingen tvivel.

Socialkvinnan var helt säker. .

Nu.

Sex år senare.

Med facit i hand.

När sonen själv kan sätta ord på allt.

Nu som vuxen och inte som 14 åring.

Han undrar hur de ens tänkte tanken.

Hans problematik var aldrig hemmet.

Det var livet. Jämnåriga. Skolmiljön. Andra människor. Framtiden.

HUR skulle han kunna bli kvitt allt detta med att byta hem? Till andra som rentutav saknade NPF kunskap?

Skulle DET förmått honom att gå TILL skolan? 😳

Till sommaren har han kämpat ifatt med så mycket men har ändå studier kvar.

Ändå skall han ta studenten.

Han om någon är värd att fira att han under 4 1/2 år lyckats läsa in hela högstadiet för att sedan läsa 3 år på gymnasiet.

Mitt i allt kämpandes med så mycket annan jävulskap. .

Nej.

Han fick inte anpassad skolgång under högstadiet.

Var därför sk hemmasittare i över 3 1/2 år.

Behövde inte ett LVU.

Allt han behövde var tid, mognad och rätt uppbackning utmed vägen. .

När det blir en skillnad på liv och död

Han kom i snöstormen.

Liv som mådde dåligt.

Behövde hjälp ifrån många håll och fronter.

Behövde läkarhjälp.

Rätt läkare med förståelse.

Kunskap. Erfarenhet.

Och en sådan hade 16 åringen där och då.

Som skänkt ifrån ovan.

Den räddande ängeln många gånger genom åren. .

Då sonen hade social fobi förmådde han sig inte till bup.

Så vad denna underbara läkare gjorde för 4 år sedan var att köra ifrån Mälarstaden till oss de 7 milen.

Stannade kvar på pojkrummet bland sonens ormterrarium och pratade liv. Pratade ungdom och svårigheter.

Hur de kunde övermannas.

Vilken hjälp som mediciner kunde ge för att kapa topparna på den sociala fobin.

Se läkemedel som ett hjälpmedel.

Att förmå honom att där och då få hopp om att bättre tider väntade.

Bara det att vägen dit bitvis kunde bli smärtsam.

Men det skulle kunna gå.

2 år senare skulle psyk ta över efter bup och mardrömsresan tog ny fart när gedigen kunskap kring NPF saknades.

Läkaren som tog över efter bupläkaren fick mig sen att ringa både patientnämnden, DO ( Diskrimineringsombudsmannen ) och högsta ansvariga läkare på psyk i länet – vilket gjorde att de ifrågasatte mig starkt.

När det kom att vara deras egna system som fallerade.

Deras bemötande.

Deras tänk.

Deras trångsynthet.

Som jag kom att sakna StorSonens förra läkare. Den han haft i över fem år. Som följt resan, som kände sonens behov, som mött upp rätt hela vägen.

Som gjort ALLT för hans skull , patienten i fokus och anpassat därefter.

Han som kom likt en snöängel till oss den där snöiga februari dagen och avsatte tre timmar för ett läkarbesök hemma.

Som kom att bli avgörande för de framsteg som sedan följde.

Innan bakslag och inkompetent vård tog över då sonen blev myndig.

Med mina erfarenheter skulle unga med NPF vara kvar inom bup tills de är 20 iallafall.

Så mycket som händer i sen tonår och det är SÅ skört att byta invand personal och profession i de åren.

Och dessutom byta till psyk som står mycket handfallna kring NPF – om de åtminstone blev överflyttade till en enhet som KAN NPF likabra som både habilitering och bup. .

Jag vet.

För jag har varit där.

En skillnad som kom att stå mellan liv och död. .