Skolan gjorde mitt barn sjukt

”Sam gick inte i Fredags till skolan.

Inte i måndags heller då han låg i fosterställning länge länge i sängen och vägrade vakna till denna värld.

Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en.

Hade jag proppsat på att han skulle gå på båda lektionerna hade jag haft han kvar hemma.

Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen då han kröp ihop under instrumentbrädan.

Så full av vånda.

Ångest.

Vi kom att göra en deal.

Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under den uppdragna luvan.

Tur att jag ändå ”kan han”..oftast..och att skolan inte ifrågasätter vad jag håller på med som ”daltar” så.

Ni anar inte den känslan av att känna stöd ifrån skolan och de litar fullt på mig och mina försök att få iväg honom.

Att de inte klandrar mig de dagar som han inte går.

Idag ringde rektorn och ett möte är inbokat först på påsklovet.

Är väl svårt att få ihop bup och hab, rektorer för mellan och högstadiet.

Superbra.

Känns som att vi verkligen har siktet inställt på samma mål och att vi är på samma sida.

Är ju inte alltid som man pratar samma språk.

//Mars 2011

Så mycket som inte blev av sedan.

Så mycket av ”så jobbar inte vi”

Så mycket ebb i budgeten.

Kort därefter blev han sk #hemmasittare

Hela åk 7,8 och 9

Och jag kom på kant med allt och alla kändes det mest som.

Stunderna var förbi då alla var på samma våglängd.

Då fler kom att göra fler fel än rätt.

.

Det som hände där i mars 2011 var att Sam höll på att bli utbränd av svensk skola.

Något jag inget förstod där och då.

Energinivå som sjönk alltmer och kraven kvarstod och blev allt fler.

Energi som sinade likt en sönderslagen huvudkran med påslaget vatten. .

Att barn kunde bli utmattade av skola var för mig något nytt.

Och hade Sam inte haft den underbara läkare på bup som förstod och sjukskrev honom vet jag inte hur det gått och vilken linje socialtjänsten gått på när orosanmälan kom in och LVU blev på tapeten.

För han gick ju inte till skolan 🙄

Utbränd – nerbränd

Det som är kvar av mig.

Jag som är ihoplimmad.

Läkt.

Skör.

Har kvarstående skador. Kanske rentutav permanenta.

Stresskänslig.

Ömtålig. .

En kropp som tog stryk av kampen jag fick föra själv mot så mycket under så lång tid.

2 barn att rodda.

Att rädda.

Under alla dessa år insjuknade jag tre gånger av att energin inte täckte till.

Att den sinade.

Alla dessa år som gick åt till att vara sjuk parallellt med att fortfarande slåss för dem.

Utbränd.

Nerbränd till grunden.

Nu finns nya utmaningar i livet på fler fronter. Sånt som skrapar hål på nyss läkta sår.

Ett av dem är att fixa aktivitetsersättning åt båda killarna nu när de ska ha förlängd skolgång.

Och en av vårdcentralerna säger att ingen läkartid till det finns förens efter sommaren.

Eh – Junior måste ha sin aktivitetsersättning igång till Augusti redan för att det ska gå ihop sig ekonomiskt med studier på annan ort 🙈

Försäkringskassan har dessutom en handläggningstid på 3-4 månader..

Då skulle pengar komma först till jul.. Den stressen blir stor – såpass att den framkallar som kärlkramp igen hos mig.

När stresspåslag lagras så är jag för bräcklig än för att klara pressen. .

Att hela tiden behöva armbåga sig fram.

Att peka med hela handen om vad som gäller. .

Jag brinner än i fler ändar.

#utbränd #utmattningssyndrom #kungamamman #försäkringskassa #förlängdastudier #hemmasittare #aktivitetsersättning

Tvinga inte iväg mig till skolan

Det blev tufft.

Ångesten kom.

Hur jag än förmanade.

Peppade.

Hejade.

Hjälpte Junior att tänka i nästa steg så gick det bara inte. Inte där och då.

Det var i klass sex efter sportlovet och snaran började åter dras åt.

Svårigheter accelerera.

Han kom inte iväg till skolan. Han ogillade livet.

Vardagarna.

De som han trots allt måste lära sig hantera.

För det är ju de som var livet.

Oftast.

Vi kan inte fly ifrån det.

Vi måste lära oss att hantera det. Så även han.

Det blev en mysstund med Diablo i soffan. Ett bra snack och jag fick det förklarat för mig så jag verkligen begrep hur han hade det.

.

– Mamma, jag vet hur mycket du hatar höga höjder. Att du aldrig skulle gå upp i tians hopptorn.

Tänk om jag skulle tvinga dig att gå upp dit och hoppa.

Så som du skulle må då, så mår jag idag. Det går inte att förklara på något annat vis.

Klockren beskrivning av det som ibland var så svårt att greppa. Bad skolan att registrera frånvaron som ren sjukdag.

För när det onda satt i själen.

Ångesten.

Det var en sjukdom och inte ren lathet av att han inte gick.

Att jag inte var den där slapphänta mamman.

Det bara gick inte.