Alla milen för Sam

Passerar Dalahästens rike innan jag kommer till Silverstaden där Sam numera bor.

I snart 3 år har jag åkt här fram och tillbaka sedan han började läsa på gymnasiet.

Passerat denna häst tusentals gånger känns det som.

I början åkte jag frekvent.

Stannade kvar över dagen tills hans skoldag var över fram tills internatet löste sig.

Där kom han sen att bo första året – men trivdes aldrig – och det blev att jag ofta hämtade hem honom och skjutsade tillbaka dagen därpå istället.

Resan med den psykiska ohälsan accelererade allt mer.

Insåg att skulle han fixa skolan och få ihop livet så var det egen lägenhet som gällde.

Och det bara måste varit menat så – för fick första tjing på att hyra en 2:a i andra hand till en början hos en privat aktör. Silverstaden som har över hundratals ståendes i bostadskö så var djupet från mitt hjärta SÅ tacksam 💕för mer tur än så kan man inte ha.

Jag kom att åka 14 mil 2-3 gånger i veckan i början.

Att komma igång och bli självständig och inte enbart leva på nudlar och chips i egna lägenheten.

Handla och laga mat ihop.

Städa.Tvätta.

Ha lite koll på hur han mådde samtidigt.

Så småningom glesades mina resor ut allt mer utmed tid.

Så mycket som händer utmed vägen i ett liv och det kom att bli stor förändring när flickvän kom in i livet. .

Nu.

3 år senare.

En annan tid.

Nytt liv.

Jag åker för det mesta inte dit för att hjälpa längre – utan bara för att hälsa på 💕

Idag blev det en vända över igen en snabbis i ett ärende.

En kram och ett hej.

Att pressa ett barn till det yttersta

Sakta sakta kom livet tilbaka till Junior.

Med små mått mätt.

Det jobbiga hade stagnerat.

Frusit till is.

Stiltje på det hav som stormat så.

Det blev inte värre.

Ändå nådde vi gränser som var långt utöver vad en liten människa måste utstå som tio åring.

Det har varit som att förhindra förlisningen av Titanic. Ett mastodant jobb.

Teamwork.

Skolan insåg vad som höll på att hända i grevens tid.

Lyssnade på mig.

På skolpsykologen som inte sett ett sådant deprimerat barn på länge.

Erbjöd han en plats att återhämta sig på. En resursgrupp med specialpedagoger.

Återfå självförtroendet i skolan till klass fem.

Inte behöva vara den bråkiga killen i klassen som få tyckte om.

Bråkig som ett symptom på hur fel allt var. Hur dåligt han mådde.

På reursgruppen såg man under alla symptom och förstärkte allt som var bra och fungerade istället för skäll och straff.

Junior fick medicin mot den nattliga ångesten och som hjälpte mot demoner och vildvittror.

Vilken lättnad det var för honom att slippa paniken över att ständigt bli kvävd av ångest och ett hjärta som värkte.

Vi hade rannsakat oss ut i fingerspetsarna. Arbetat på bitar som blev jobbiga för Junior där vi var involverade i. Lärde oss att sätta den där gaffeln på tvären då det känns motigt. Le.

Vara glad utåt. Visa honom det.

Visat ännu mera glädje hemma. Skratta det förlösande som samtidigt helade.

Jag eldade på ett kol när det gällde egentiden med honom. Gjorde lustfyllda saker. Han började greppa att vi faktiskt älskade honom likamycket som Sam som också har NPF och tidigare nästan tagit all vår tid.

Att vi fanns där för honom också i exakt samma utsträckning.

” Jag trodde ni sade att ni älskade mig lika mycket som Sam bara för att vara snäll emot mig”

Vilket liv vi har levt och passerat.

För 8 år sedan hade vi precis skrapat upp spillrorna från Junior och limmat ihop honom.

En skola som pressat honom till det yttersta. .

Och han kom att betala ett mycket högt pris för det.

Bli ett offer för andras okunskap och oförmåga att göra rätt.

Brev från en 12 åring

Jag ler mot dig.

Mot livet.

Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj.

Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka.

Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken.

Så klart att det händer grejer då.

Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.

Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter ut sig och går på fler möten än vad ett himlavalv har antal stjärnor.

De säger att jag MÅSTE gå till skolan. Det finns en lag som säger det.

Men det var ingen som såg mina behov i tid.

Ingen som förstod mig. Ledde mig rätt när jag gick vilse. Gjorde slut på min energi.

Det finns en lag som säger att jag kan få allt det där.

Hjälpen.

Men det fick jag inte. Inte ett skit. Men till skolan ska jag likväl. För att följa deras lag. De vuxnas.

Det finns så många anledningar till att jag inte längre klarar av det där enkla.

Jag fixar inte det. Ni måste möta mig precis där jag befinner mig nu. Möta mig rätt. Göra rätt. Annars drar jag in mig i mitt skal.

Mamma gråter när hon tror att jag inte hör.

Jag är inte dum. Jag är tolv år nu. Jag hör hur hon säger till pappa att de kan ta mig ifrån dem.

LVU.

Ifrån de människor som jag älskar mest på denna jord. De som ger mig fullständig trygghet. De som lotsar mig framåt bland taggiga snår. Plåstrar om mina sår som blöder. De jag får utmed livets stig. De tror på mig. De slåss för mig. Men de kan inte förmå mig att gå till skolan längre.

Min värld ser inte ut såsom politikerna gjort den.

Såsom förståsigpåare vill se den. Som socialtjänsten. Rektorn. .

De ser bara en bänk som är tom i klassrummet och det finns en anledning till att det är så.

👑

( fiktiv text som kunde varit Sams för det var det här vi gick igenom )

Ifrån hemmasittare till student

Om en vecka idag.

Sju dagar till det obeskrivliga efter allt.

Att kunna klä det i ord är svårt.

Känslan som är så stor.

Att det var hit han kom efter haft alla odds emot sig.

Efter att ha varit så uträknad.

Utelämnad åt sig själv.

Samhälle som vänt ryggen till många gånger med några få av oss hjälpare kvar som gjorde allt vi kunde.

Förmå på fötter. Förmå självförtroende växa. Självkänsla likaså.

Förmå liv vara kvar vid liv. .

Nästa vecka tar han studenten.

Står på flaket med vit skjorta tillsammans med klasskamraterna och sjunger.

Dricker skumpa.

Firar sin egna bedrift.

Firar att livet väntar.

Firar att han också kan lyckas. .

Ifrån att ha varit sk hemmasittare hela högstadiet. Långsam återgång till skola på gymnasium som anpassades utefter behovet.

Läst ikapp förlorade år.

Kom in på gymnasium 6 mil bort.

Flytta hemifrån.

Fajtas med eskalerande psykisk ohälsa parallellt som kom att bli jäkligt jävlig.

Tid att läka.

Återhämta krafter.

Ta ny fart. Sats.

Liv som blev annat. Blev nytt.

Bättre.

Rentutav fantastiskt. .

Och nu tar han studenten med ämnen kvar att läsa ifatt på komvux pga allt som varit bakåt.

Sju dagar från idag.

Kommer att vara den stoltaste mamman på skolgården över min älskade unge.

Fasiken vilken resa han gjort genom tid i skolan.

Som han kom att kämpa och vi kommer aldrig att förstå vidden utav den prestationen.

.

Jag trodde aldrig den dagen skulle komma för han såsom det varit bakåt.

Men här är vi.

Han.

Och jag har en studentfest att rodda 🤗

Tro på mig

Tro på mig.

Lita på mig mitt barn när jag säger att allt kommer att bli bra.

Sen.

Längre fram.

Det är så svårt att stundtals se det för dig då din himmel har allt för många mörka moln.

Men jag lovar. Bakom allt det där finns en sol som skall skina på dig igen.

Tro. på mig. Det finns en värld som stundtals har så svårt att förstå dig.

Att se vad som gör det så jobbigt.

Som har så svårt att hjälpa dig.

Men jag och så många andra gör vad vi kan så att du förmår att lyfta blicken.

Våga möta framtiden.

Vi försöker förmå andra att se det vi ser hos dig.

Främst dina styrkor och sedan hur man möter upp svagheterna.

Allt för att du skall få blomma ut.

Få växa och vara stolt över den du är.

.

Du sade att du kände dig som en maskros. En blomma som ingen vill ha.

Som man sållar bort för det är endast de vackra blommorna man vill se.

Inget kan bli mer fel.

Maskrosen är den vackraste blomman i mina ögon för den har en växtkraft som få andra har.

Den finner ogynnsamma platser, slår rot och blommar likväl ändå.

Tro på mig mitt barn.

Du är helt enastående och jag tror på dig.

Har alltid gjort.

Idag och imorgon.

// Denna text skrev jag 2013 till killarna .

Riktad till båda.

Om att inte ge upp.

Orka kämpa.

Fram tills de är idag.

Ljusår ifrån då.

När sjukvård uteblev ifrån BUP

.

– Vi gör INTE hembesök, sade bup.

– Men om han nu inte kan ta sig TILL ER – hur gör ni då? Han behöver hjälp! Er hjälp!

Bup var benhårda. Hänvisade till arbetsplatssäkerheten. Skulle han få ett utbrott och snetända kunde ju ingen komma till undsättning 😳🙄

Okej.

Så de trodde att han skulle komma att bli farlig.

– Men då kommer ni två stycken varav den ena väntar i hallen UTIFALL en hotande situation uppstår.

– Nej, så jobbar inte vi.

– Vilket innebär att han blir utan sjukvårdens hjälp?

– Ja.

Att ha social fobi. Så pass allvarlig att han ett tag inte ens kunde vara ute på VÅR gata för det fanns ju människor han kunde möta/se.

Hur fan tänkte bup där? HUR skulle ha ta sig FRÅN parkeringen TILL sjukhuset – IN genom entrén förbi korridorer och fram till ett väntrum.

Folk exakt ÖVERALLT.. .

2 jurister på Socialstyrelsen kom att backa mig och hänvisade till lagtext och sade att bup gjorde fel.

Jag fick deras direktnummer utifall bup hade några invändningar.

Fick tag i chefen för bup Västmanland och sade med myndig stämma vad som skulle bli hans uppdrag att lösa.

2 veckor senare gjorde Sams läkare hembesök SJÄLV.

Åkte 12 mil enkom för det.

Fortsatte med hembesöken under två års tid tills den sociala fobin började att släppa.

Inte ett knyst ifrån bup ”att så jobbar inte vi”

Problem är till för att lösas.

Bemötas.

På den kravnivå våra barn och unga klarar av.

Idag.

En annan tid.

Ett annat liv.

Sam går själv till vårdcentralen utan problem.

Allt har sin tid och mognad bara.

Rätt stöd och anpassningar utmed vägen bara.

För att tillslut nå fram.

I mål.

Nu finns jag på Facebook också

Att finnas här och berätta om det som var och blev.

Inspirera – ge hopp.

Skapa microsteg av förändring åt rätt håll kring NPF.

Reflektioner kring nu.

Livet kring nuet.

.

Det är på instagram jag skriver som mest personligt. Ibland hamnar det här på bloggen – för alla har ju inte instagram. ( Men kommer att lägga ut mer här framöver )

Och nu.

Nu finns jag även på Facebook och tror främst det blir citat inläggen som hamnar där.

Så vill ni – så häng på även där – och dela de bilder ni tycker 🤗 Där finns jag under KungaMamman

Det är TILLSAMMANS vi skapar förändringar kring NPF 👑

Att bara ha skola 1-3 lektioner i veckan

.

Sam var beviljad hemundervisning eftersom han inte förmådde att vara i skolans lokaler under hela högstadier.

Beviljad 3 lektioner.

I veckan.

Ibland var hans pedagog uppbokad i skolan. På något som var viktigare än att ha lektion med Sam.

Då hade han bara 2 lektioner.

I veckan.

Ibland fanns andra förhinder.

Då kom ingen lärare alls.

Ingen lektion.

På hela veckan. .

1-3 lektioner i veckan om han hade tur.

Hade han varit SJUK såsom i cancer hade det varit annorlunda fick jag höra.

Nu hade han ju ”bara” Asperger.

Vi borde vara tacksamma att han fick hemundervisning över huvud taget. .

Jag visste om en annan elev med liknande svårigheter som Sam.

Som bodde i Dalahästens rike.

Som hade 5 ämnen.

Hemundervisning i alla.

Där gick det att ordna fram en fungerande skolgång.

Påtalade detta för rektor.

Hur gick det att ordna där men inte här?

– Ja då får du väl flytta till Borlänge då – för här får ni det inte.

Eh 🙄😳

I vår kommun gav man inte min son en skola anser jag, även om den var 1-3 lektioner.

I veckan.

Vart befinner sig skolplikten då?

När rollerna är ombytta?

När eleven VILL ha skola men inte förmår utefter hur skolan är utformad.

När skola vägrar ge det som behovet kräver. .

Sam kom att gå ut grundskolan med ETT betyg.

Ett..

Måste understryka dock att de 2 pedagoger som kom till honom under dessa 3 år var fantastiska på alla vis.

Men de hade inte en chans att hjälpa honom mer än den tid de fick tilldelad. .

– Han kan läsa ifatt allt sen, sade rektor.

Sen.

Visste denne vilket högt berg som väntade honom att ta ikapp allt.

Sen?

Att skjuta på problemet till senare.

Låta det bli någon annans.

Någon annans kostnad.

Bidragande orsak till psykisk ohälsa.

1-3 lektioner i veckan.

Och ändå.

Nästa månad tar han studenten.

Ämnen kvar att läsa och med annan inriktning nu när han vet vart han vill satsa sin yrkesbana.

Men så mycket som kunnat gått helt åt helvete.

1-3 lektioner.

I veckan.

För han var ju inte sjuk.