När lagarna skrivs med osynligt bläck

När lagen säger en sak.

Behovet är uppenbart.

När det blir ekonomin som tränger sig först i kön och bestämmer utgången.

Spelreglerna.

Trampar på behoven.

Smular sönder den sista ork vi NPF föräldrar har.

KungaMammor. KungaPappor.

Vad ska vi med lagarna då till?

När de går att kringgå?

Skyller på minus i budgeten.

Får begå lagbrott utan att straffas.

De som straffas blir vi.

Oss.

Våra barn och unga.

När deras behov inte tillgodoses.

Inte tas tillvara på.

När de blir bortprioriterade.

Bortsållade.

I Onsdags skrev @aftonbladet om en av de KungaMammor jag lärde känna för över tio år sedan och på håll följt kampen och fighterna.

När de bara accelererat och knappt leder någon vart.

När lagtexter blir som osynligt bläck.

Hur länge ska vi orka?

Hur länge står våra barn/unga ut? Unga vuxna?

Vilka bryr sig mer än vi som lever mitt i det?

Tack Nina att du berättade om er kamp 💕

Vi får aldrig tystna om de krig vi går igenom för att samhället är så skevt på sina håll än.

Inte mina.

Inte era.

Om de vänder dig ryggen nu

Inte en chans att jag tänkte på allt där och då.

Försåg oss med intyg så att vi kunde bada i dem för framtida bruk.

Att vi skulle behöva överbevisa allt vi gick igenom.

När livet kom att bli en enda rysk roulett när psykisk ohälsa tog överhanden.

När gymnasiet haltade så mycket i början att studier inte gick att fullfölja.

När hela livet haltade.

Isar som brast.

Mark som rammade under våra fötter.

Jag håller på med denna aktivitetsersättning än för förlängda gymnasiestudier åt båda killarna.

Ingen har fått det beviljat än.

Anmälde i mitten av maj till försäkringskassan åt Sam och först idag tittade beslutsfattaren på ärendet.

Och jag får veta att underlag behöver in ifrån skolan VILKA ämnen Sam fick betyg i i VILKA årskurser.

Något jag inte har.

Inte Sam.

Inte skolan heller vad jag i nuläget vet om. .

Detta kan då stjälpa alltsammans i värsta fall.

Det heter så fint att LSS finns. Att aktivitetsersättning finns när livet trasslat tidigare som gör att studier tar längre tid.

Det står ingenstans hur svårt det är att få det beviljat.

Att vi behöver spara allt som sparas kan.

Ingenstans fick jag veta vikten av framtida behov utav fullständig dokumentation när livet var i kaos.

Att alla dokument skulle jag haft kopior på.

Det skulle inte räcka med sjukvårdens intyg – läkare som studerat massvis av år och visste vad de pratade om.

Journalanteckningar som styrkte det hemskaste.

Jag skulle såklart ha sett till att sparat informationen om vilka betyg han hade i ettan. ( Vilket kom att bli bara ett med tanke på vilken jävlig sjukdom som härjade ) .

Om de vänder honom ryggen till igen vet jag inte vad jag gör.

När alla andra intyg och vittnesmål pekar på psykisk ohälsa så att ett läskunnig barn skulle kunna dra slutsatsen varför komvux nu behövs. .

Tänk.

Ett papper som saknas ifrån skolan och det kan bli ett nej.

Tankar och reflektioner på det?

Ge mig en sambandscentral

Att varit navet.

Spindeln i nätet.

Alltid.

Sedan allt drog igång med killarna.

Alltid förlita på mig själv.

Att innehaft kompetens och kunskap.

Veta vad lagtexten sagt.

Ha koll på vem som gjort vad.

Haft kontakt med fler instanser samtidigt. Medla dem emellan.

Satt press.

Ifrågasatt.

Drivit på. .

Jag är bara mamma.

Borde bara få varit det.

Det räckte så.

Att få haft någon att bara lämnat över till som löst alla knutar som jag fick lov att göra.

Att lämna ifrån sig en organisationsbit som inte varit min – men blev min för att andra inte skötte sina uppdrag.

För att instanser inte samarbetade.

Tänk.

Att haft en sambandscentral som haft stenkoll på läget.

Där NPF kompetensen fanns i full skala.

Någon som tog över rodret och lät mig vila.

Lät mig att inte bli utbränd och få en förvärvad hjärnskada som ännu inte läkt. .

Alla dessa hundratals timmar jag fick vara sambandscentralen.

Hur bakavigt var det inte?

Är?