Sjuk utav skolan i klass 5

Junior hade varit hemma stor del utav terminen i klass fem.

Tillslut gick det bara inte.

Jag tillät inte att pressa mer.

Tvinga ut ett barn i bilen på det vis jag gjort tidigare.

Skjutsat till skolan och krävde det omöjliga.

Han hade fått svår panikångest av all stress.

Så ont i hjärtat att vi fick söka sjukvård för att utesluta hjärtfel.

En skolpsykolog som hissade röd flagg.

En läkare som kom att bli livrädd för vad som höll på att ske.

Främst gjorde skolans miljö honom sjuk. Anpassningar som uteblev.

Lärare som saknade NPF kunskaper och då de mest basala.

Han fick sönder av allt.

Orkade inte leva.

Ville inte.

Önskade sig inga julklappar till den julen – för vad var meningen med det?

Han skulle ju ändå inte leva länge till efter den.

Detta hände Junior för 8 år sedan och i skolans värld har sedan dess inte hänt mycket.

Nu finns nya barn.

Samma resa.

Samma helvete.

NPF utbilda skolan

Är det inte dags nu?

På riktigt?

Ge skolan de verktyg de behöver i bemötandet av NPF eleverna!

Kunskap!

Utan det riskerar vi att kränka elever, försätta dem i psykisk ohälsa, misslyckas i skolan och på sikt hamna i utanförskap.

Se en kompetenshöjning som en framtudsinvestering!

Hur ska en lärare kunna lära ut till NPF elever?

Nå dem?

Utifal basic kunskap inte finns där?

3-5 elever i varje klass har någon form utav NPF.

Hur ska en rektor förstå och sätta in rätt insatser om kunskap saknas?

Att kunna stå upp emot politiker som vill spara pengar när det är våra barn som bara måste få kosta! .

Kan vi sätta snurr på detta en gång för alla nu?

Se till att det händer något radikalt så vi inte låter barn på barn gå sönder något mer.

Början på ett avslag

Jag riskerar att bli utan sjukersättning för de 3 veckor jag var sjukskriven.

Därför att jag inte passar mallen,följer inte regelverket för vad som är bäst i en läkningsfas 😳

När livet blev för mycket igen, när stressen tog stryptag och förlamade både mitt ansikte, mitt huvud och armar tog jag time out direkt.

Bara ägnat mig åt att försöka landa, återhämta mig då jag inte pressade mig längre än så här.

Privata saker som tärt en längre tid, stress på akutsjukhuset jag jobbar på, stress över båda killarnas ekonomiska sits när försäkringskassan inte beviljar aktivitetsersättning.

Det blev för mycket.

Bara existerade de första 2 veckorna efter det obehagliga förlamningarna.

Min 3:e vecka jobbade jag 50% och vecka 4-5 jobbade jag nu 75%.

Känna mig för hur jag klarade av jobb och känner att jag är tillbaka på den nivå jag var i somras med ytterst vaga stress symptom som jag har mina verktyg att hantera och hålla i schack.

Men att ge mig sjukersättning för 3 veckor verkar vara i riskzonen då jag inte gjort såsom de anser är rätta vägen.

Gudars jag har varit här vid två tillfällen tidigare månadsvis med sjukskrivning för min #utmattningssyndrom och båda gångerna jobbat såsom jag gjorde även nu – för det är då jag läker som bäst.

Jag har jobbat hela dagar istället för kortare dagar och därmed färre dagar.

Därför jag har 7 mil tur och retur till jobbet med resetid på 1 timme varje gång.

Det är mycket förberedande inför ett skift och påfrestande att bara vara bland folk – då spelar det ingen roll om jag är där 4 eller 8 timmar för blir #hjärntrött beroende på dagsformen.

Då återhämtar jag mig bättre med helt lediga sjukdagar istället för att vara fler dagar på jobbet.

För den som inte varit #utmattad har svårt att förstå detta.

Och jag undrar tyst vilken kompetens handläggaren på #försäkringskassan har kring detta.

Att jag visste bästa vägen tillbaka nu eftersom jag gjort denna resa tidigare räknades inte.

Okej.

Så.

Jag kan riskera att bli utan sjukersättning nu.

Sam fick bara rätt till halva aktivitetsersättningen och Junior ingen hjälp alls med den.

Suck.

Saknar ord just nu på allt.

Vad skulle ni säga?

Ännu ett avslag ifrån försäkringskassan

Efter allt.

Inte ens nu har Junior rätten på sin sida.

Försäkringskassan ger avslag på aktivitetsersättning för förlängda gymnasiestudier 😳

Fast det var skolans egna fel att han inte KUNDE gå på gymnasium då de inte NPF anpassat tillräckligt.

Junior var HEMMA ett helt år just därför.

Och de studierna som sedan gick att erbjuda innebar knappt något alls -3 ämnen.

Därför att gymnasiumet i stan inte har NPF inriktad undervisning.

En skola för alla eller?

Så nu närJunior äntligen kommit i fas med så mycket och nu ska läsa 2 år till kock får han inte samhällets stöd 😡därför att försäkringskassans kriterier är så trångsynta och inte har någon som helst ramlag som kan innehålla flexibelt tänk.

Såklart jag och hans pappa hjälper till ekonomiskt så han kan gå klart sin utbildning ( med bara ca 2500kr/mån för resorna )

Men det är förjävligt att de samhälle som satte krokben på honom i skolan nu fortsätter att vända ryggen till och vägrar att städa upp det som de själva åstadkommit.

En skola för alla?

Ja – om du passar mallen så.

Tack ändå mamma

Sam hade lämnat stugan ett fåtal gånger.

En semestervecka invid mitt eviga blå gav knytnävslag i magen när jag väl insåg Sams begränsningar även på bortaplan.

Hur liten vår värld blivit.

Att inte ha förmågan att kunna vistas ute bland folk.

Inte ett restaurangbesök.

Inte kunna åka till Havets Hus. Inte till Nordens Ark. Inte till Liseberg.

Inget av det vi planerat att göra.

Att fly allt genom att fly in i spelandet istället i stugan.

Både Runscape och WOW var trygga miljöer.

Allt annat utanför det var obehagligt.

Gav ångestpåslag. .

Vi gav oss iväg för att se solnedgången över Ramsviks klippor jag och Junior sista kvällen.

Sam var kvar i stugan i sin trygghets zon.

– Mamma, tack för den här semestern ändå fast det blev så jobbigt och annorlunda.

Han smög in i min famn med en lång kram.

Förhandlaren och fredsmäklaren som bara ville ha harmoni i livet.

Vi hade kapat vår efterlängtade semester med en dag, allt för att komma hem och bara landa i vardagen, den som Sam funkade bäst i men den som vi andra var så urbota less på.

Åtta år ifrån nu.

Kartan är helt en annan.

Förutsättningar likaså.

Fragment ifrån en barndom som jag försökte göra så bra som den bara gick när det var som det var 💕

När ska vi sluta trasa sönder våra barn i skolan ?

Jag är NPF mamma till 2 unga vuxna med dubbeldiagnoser.

Jag har vistats ute på slagfältet de senaste tolv åren när det ifrån skol och politikerhåll hela tiden hetat ”så jobbar inte vi, de pengarna har vi inte”

Jag har haft trasiga själar att limma ihop av alla förfall som samhället står bakom fullt och fast.

När huvudmän rycker på axlarna och säger

”Den budgeten har vi inte och om du bara visste hur många fler barn som behöver ha hjälp än ditt”

De orden har inte hjälpt mina barn ett dugg.

Det har snarare nedmonterat dem.

Framtidsinvestera.

Detta nyckelord som kom att bli mitt vapen nu när killarna blir äldre och utmaningarna fler ute i livet

Stött på samma tugg, liknande förfall.

Men de bara måste fatta att satsar vi inte på barnen nu kan både de och vi få ett helsike längre fram när de blir 20, 35 år osv..

Jag har suttit i möten med de som VILL göra rätt men inte kan.

Och nu när det pratas om att ta bort tilläggsbelopp och resurser för barn som mina.

Vet de människorna vidden utav vad det innebär? .

Har de sett en ungdom som mår dåligt och tappat tron på sig själv och framtiden därför att skolan gått i baklås och äventyrar hela livet. .

Konsekvenserna av en havererad skolgång kan bli förödande och sätta så mycket på spel.

Hur ens törs dessa politiker ens tänka tanken på att ta bort stödet när det är MER stöd som behövs istället! .

Vet de om att en havererad ungdom i skolan på sikt kan kosta samhället över 10 miljoner kronor?

Inget barn skall behöva gå igenom det mina barn gjort. Ingen förälder behöva kämpa såsom jag har fått lov att göra.

Och vi är hundratal, tusentals av denna arme av kämpande föräldrar.

Nu är de läge att de lyssnar på oss!!

Och inte minst lyssnar på våra barn