Jag kan flytta mamma

Jag hade Junior hemma med diagnosen ”ont i själen”

Elva åringen var så pressad över sin skolsituation att det gjorde sig otäcka uttryck.

Jag var djupt oroad över honom. Skolpsykologen hade gjort klart sitt och vi hade fått tagit del av vissa bitar av vad den påvisade och det var åt det hållet jag misstänkt.

Jag bad fröken att omgånde kalla till möte med resursteamet.

Jag vägrade släppa Junior till skolan om han bara skulle få känna misslyckande på misslyckande dagarna i ända.

Må så skit som han gjorde. Psykolog som flaggade för ett mycket deprimerat barn.

” Det är jobbigt hemma med allt och jobbigt i skolan, jag får aldrig lugn och ro någonstans” suckade Junior.

Sams svårigheter satte sina djupa spår.

Underlättade inte hemma alls.

” Mamma jag kan bo hos en annan familj när du har så jobbigt med Sam, det räcker för dig.

Hur ska du orka med mig med”?

Stora frågor från en liten själ.

Så klarsynt.

Ja.

Hur skulle jag orka?

Allt för Sam

Först i efterhand har jag förstått vidden.

Djupet.

När mycket kan förklaras ur en 21 årings perspektiv som nu ser bakåt.

Kan dra slutsatser – se samband.

Kan se vilka konsekvenserna blev när samhället inte var i fas med att ge rätt insatser.

Nu på Onsdag blir Sam med mig till Stockholm då jag ska överlämna insamlingen @kungoverlivet kört okt/nov via #kungaklappen

Mer pengar behövs både till forskningen kring NPF via Hjärnfonden och till NPF idrotten så att alla kan delta på sina premisser bla via Viggo Foundation

Vi ska träffa företrädare för båda två organisationerna och han får då tillfälle att komma till tals i rätt forum och berätta om vad hans 12 åriga jag hade behövt i egenskap både kring forskningen, kunskapen kring npf och anpassningar inom idrotten.

Och det känns så himmelens fint att vi åker och gör det här ihop nu 💕

Sam är ju främsta orsaken till mitt tolv åriga NPF engagemang då det var han som drabbades värst av omgivningens tafatthet även om Junior också fick lida stort.

.

Sam är också främsta anledningen till att jag drog igång Kung Över Livet med ett gäng andra mammor och allt jag gjort sedan dess 2012.

INGET barn ska gå igenom det Sam fick göra.

Junior likaså.

Vi både vet och kan göra bättre!

Och för att nå dit behöver vi hjälpas åt.

Göra vad vi kan.

På många håll och fronter.

Ni hinner skicka med en slant som vi överlämnar på onsdag till Hjärnfonden och Viggo Foundation om ni swishar idag och senast måndag 💕

Allt för de barn som Sam en gång var.

Swisha det till

123 687 1461

Tillsammans kan vi uträtta stort!

Att längta hem till det jobbiga

Lillebror visste inte om något annat som nio åring.

Livet vi levde var tufft men också en normalitet. Det bara blir det tillslut.

När Sams behov tog överhanden, när utbrotten blev gigantiska. Ibland flera gånger på en dag.

Elva åringen som hade så tufft med livet, med sig själv.

Som inte ville avvika men gjorde det ändå.

Som i efterhand visste att han förstörde för oss andra.

Som inte hade förmåga att hejda sig.

Det var långt ifrån lätt att vara Sam. .

Junior och jag hade sett Carolas julkonsert på Cirkus i Stockholm.

Hotellmys. Storstadspuls.

Konserten som var resans höjdpunkt. .

På tåget hem säger han:

– Åh vad jag längtar efter Sam.

Och det bara slank ur mig.

– Hur kan du längta så då det mestadels är så jobbigt för dig med Sam?

Han satt där med sina stora blå ögon och såg värden susa förbi utanför.

Satt stolt med sin nyinköpta Carola tröja på sig.

– Därför han är min storebror och jag älskar honom.

Så är det bara.

Så oavsett livet det tuffa han levde varje dag nästintill så var han sin bror lojal och trogen. .

Älskade oavsett.

Älskade gränslöst.

💕

Att fortsätta trots att livsandarna lämnat

Livet var på paus. Livet som väntade på förbättring.

Visste inte när.

Hur.

Känslan av likgiltighet inför min egna existens var ovan att ha nära inpå. Den som kom vissa dagar. Jag som annars var den levnadsglada.

Älskade livet trots allt det jobbiga.

Försökte fånga stunder av glädje. Kärlek. Skratten med Junior.

Samtalen med Sam som skedde på en hög nivå stundtals om kvantfysik och vetenskapsmän. Omtanken från så många över hur vi hade det.

Samtalen, smsen.

Ändå.

Det ekade tomt på ett sätt jag inte var van vid.

Kampen jag fört i så många år nu fick sitt pris.

Jag var i förstadiet till en depression orsakad av långvarig stress.

Jag lät inte barnen se hur jag mådde de dagar som var jobbigast.

Ett leende möttes de ofta av.

Skratt.

Att jag sjöng.

Sminkade mig. Spelade glad musik.

Pysslade på som brukligt inför jul.

Gjorde fint som det alltid varit.

Mys.

Ombonat.

Lite för min egen skull också.

Tror vi alla vann på det.

Att jag fortsatte som vanligt.

LVU på barnet som inte förmådde skola

.

– Eftersom han inte går till skolan så behöver han nog familjehemplaceras. Det här går inte längre!

Han är 14 år och har ingen skola!

Nä.

Där och då gick det inte.

Mognad som tog tid. Inte gick att forcera fram.

Miljön i skolan var fel. Främst jämnåriga som fanns ÖVERALLT.

Men ☝🏻 om han bytte familj skulle det säkert reda sig då JAG var MEDBEROENDE och förstärkte hans mående 🙄ansåg vissa.

Det enda jag gjorde var att anpassa livet så det blev fungerande.

Inte kvävde honom.

Lät han sakta mogna.

Ta ett steg i taget.

Gick på handledning hos hans psykolog.

Och skolan?

Tja de erbjöd 3 lektioner hemma i veckan för ”han var ju inte sjuk”

På en månad 12 lektioner.

Vissa lektioner uteblev för att läraren behövdes bättre i skolan än till honom.

DET tillät man.

PLUS förordade att han skulle byta miljö.

Byta hem.

Riva upp den enda trygghet han hade. .

Det händer idag.

Soc som inte kan #npf.

De familjehemsplacerar barn som Sam 💔

I all välmening men insatserna sätts in helt fel.

Blir till ren galenskap. .