Adhd utbrotten som ingen såg

I skolan kom aldrig utbrotten som vi fick se hemma.

Ibland hann han bara över tröskeln så small det.

Så mycket han hållt inne med en hel skoldag som behövde frigöra sig.

Få ett utlopp.

Likt en vulkan som får sitt utbrott till slut. När trycket inifrån blir för stort.

Kabom 💥☄️

Frustration som lagrats.

Energi som dränerats och var slut vid tiorasten redan. .

Jag blev med tid duktig på att spackla alla hål som blev i dörrar och väggar.

Utbrottets resultat.

Ett tecken på att så mycket gått fel i skolan.

Var fel från början.

Men i skolan.

Där märkte de ingenting av det jag bevittnade.

De måste tro att jag ljög.

Att mitt tjat om anpassningar var överdrivna.

Jag ser än hålen ifrån förr.

Likt ärr i spacklade dörrar och övermålade väggar.

Blekna bevis på hur det en gång var.

Och vilket priset var av alltsammans.

Varför ligger posten i frysen?

– Varför ligger posten i frysen?

– Ja, varför har jag lagt den där?

Ett trasigt system förmår hjärnan att göra bakaviga saker.

Förmår den att inte samarbeta alls.

Försätter den i strejk.

Sätter den på halvfart.

Gör den seg och så att det inte kopplar alla gånger 🙈

Genom åren har jag fått massvis av olika symptom på långvarig stress.

När livet med 2 NPF killar krävde sitt, när jag i omgångar fick kriga för dem.

Mot samhället som enligt lag skulle finnas där för dem. .

Än idag har jag en skada på hjärnan efter allt och är extremt stressallergisk som få förstår vidden utav 😳🙄

Igenkänning?

Konsten att ha vänner

Bäst fungerade leken med lillebror. Junior som kände sin bror bäst och som fick ta alla smällar som kom och ändå troget stod kvar vid sin brors sida.

Älskade honom ändå.

Inför Junior vågade Sam vara just Sam.

Sam med sin adhd.

– Jag har bara 3 vänner mamma.

Ogge, han vet hur jag är och hans syster har ju åxå samma som mig, så det känns schyst. Så leker vi samma lekar.

Sen är det Gurra men vi leker bara i skolan och de funkar åxå bra.

Sen är det min bonuskusin förståss som jag gärna leker med i skolan inte bara för att vi är släkt utan för att jag tycker om honom åxå.

Jag kan inte leka med andra barn nu mamma.

Blir det inte som jag tänkt mig så måste ju kompisen åka hem.

Jag har svårt att anpassa mig efter andras vilja i en lek, då känns det som om de tar av min fritid och jag tvingas göra något som jag själv inte vill.

Är det förlite med 3 kompisar mamma?”

10 år och så klok och insiktsfull redan då.

När liv levs i kaos

Fönstret gick sönder som ett symptom på att något var fel och varit länge. Vinterkylan letade sig in i det sönderslagna hålet.

Frustrationen hade nått sin kulmen.

Skrivbordet hade blivit sönderhackat av samma orsak.

Dörrar insparkade.

Det nyrustade rummet fått stora gapande hål i väggar och tak. Som stirrade lika tomt framför sig som hos tonåringen som inte längre hade en framtidstro.

Han visste att efter sommarlovet kom – ingenting. Att fylla dagarna kunde han inte längre på egen hand.

All hans vakna tid blev min uppgift att göra meningsfull.

Jag gick bet och han visste om det.

Vi grät på varsitt håll och sörjde på olika vis att det var så.

Han fick utbrott. Och det fanns så många orsaker till varför de kom likt en tsunami. Utbrotten som hade varit få tidigare.

Jag såg dem enbart som ett symtom på att något var väldigt fel och att han inte kunde bestraffas för det. Orsak och verkan som han inte kunde klandras för.

Folk tyckte jag var slapphänt men jag såg det endast som ett kvitto på vad jag påtalat en längre tid kring Sam.

Vad som skulle hända när inte behoven inte tillgodosågs.

Och jag kunde inte läka i min utbrändhet när vi befann oss där för sju år sedan.

Två barn att rodda i en värld som inte var rustad för dem.

Två barn att rädda.

Och någonstans mitt i allt skulle jag försöka leva mitt liv. Känna min glädje att få finnas till. Och jag fann det korta stunder innan det mörka tog över igen.

Det var en kamp som få kunde förstå.

Det var inte lätt när ens barn gick i tusen bitar.

Havererade.

Och när de gjorde det båda två.

Samtidigt 😥

Och det kom att komma en annan tid – ett annat liv flera år senare.

Så viktigt att komma ihåg.

Påminnas om.

Inget varar för evigt.

Ge oss livet tillbaka

Han föll igen.

Det gick undan och jag visste vad vi hade att göra med. Helvetet som inte borde få finnas på jorden, som så många andra helveten.

12 åringen mäktade inte med att vara heldagar i skolan. Mäktade inte med att gå dit överlag tillslut fast uppbackningen var superfin.

Det hjälptes inte. Kändes som om han kastade in handduken.

Game Over.

Thats it.

När han satt i bilen en av morgon med all världens vånda över att gå in till skolan var det som att se Sam 2 år tidigare.

Han satt likadant. Kändes som om vi tvingade dem till sin egen begravning många gånger för så tunga var stegen.

För Junior tog dem tillslut mot skolans byggnad.

Jag åkte direkt och handlade en supersnabbis det vi behövde för dagen. Stod med tårarna brinnandes där i kön. Tänkte:

” Förhelvete ge mig något som liknar ett normalt liv.

Ge mig tillbaka allt det jag hade för bara några år sedan.

Ge tillbaka livet till båda mina killar nu” .

Vad jag inte visste då var, att det livet skulle vi få tillbaka först flera år senare såsom vi en gång hade haft det.

Det där – det var bara början av allt..

Skitmorgon innan skola

– Skolan suger.

Vad har jag där att göra?

Det är så tråkigt där – jag kan likagärna vara hemma.

Vad är det för jävla mening med att bara sitta där en hel jävla dag?

Sam mumlade underifrån täcket.

– Jag tänker inte gå upp idag.

Jag tänker inte göra någonting.

Jag insåg att det inte gick att pressa han en tum utifall jag skulle rodda detta med att få iväg han till skolan.

Han fick inte smälla av för då var det tokkört.

När hjärnan gått i baklås måste jag hitta koden som gjorde att han öppnade upp sig och började tänka i nya banor.

Bättre banor.

Junior fick inte ens visa sig denna morgon för Sam.

– Gå ditt jävla miffo, vad stirrar du på?

Sam väste underifrån täcket då Junior kom med en av råttungarna, OZZY, för att göra storebror glad.

– Stick – dra!

Junior undrade stilla om han ens fick andas för Sam och gick moloken ut från Sams rum.

Syftet var ju endast att hjälpa Sam att bli på bättre humör.

Jag bad Junior att bara backa denna morgon, inte göra något som kunde få Sam ut spår.

Bad han hålla sig i bakgrunden.

Inte varken synas eller höras.

Junior visste allt för väl vad som gällde och hjälpte därmed att få morgonen att funka trots allt.

Sam petade i sig minimalt med frukost invid datorn en halvtimme innan vi skulle åka. Letade i panik efter favoritbyxorna som han promt skulle ha denna morgon.

Allt annat var oskönt att ha på sig.

Lyckas förmå han in i bilen, iväg till skolan.

PHJU!!

Skitmorgonen över igen.

En utav de hundratals vi skulle komma att ha i varierande grad genom åren.

Att vara förälder till det barn som inte går till skolan.

En bekant frågade mig lite hurtigt på Coop bland matvarorna.

– Hur är det med dig då?

Ja hur fan var det? Hur mycket kunde man berätta på två minuter?

– Jo. Jag har en grabb på 14 år som har sitt liv i min skugga nästan hela tiden numera.

Vi gör snudd på allt tillsammans.

Kan vara ute i skogen i flera timmar om dagen för att fördriva tiden med något vettigt.

Han har äntligen skola iallafall 3 gånger i veckan.

45 minuter varje gång.

Efter prat om att han skulle behöva bo hos en annan familj ( LVU ) därför att vi inte förmådde han till skolan. Därför han har en asperger som inte gör det möjligt att gå i vanlig skola just nu.

Därför att han har social fobi.

Jag har kämpat för denna unge så att mina knän blöder, för jag har fått krupit bitvis när benen inte längre burit.

Men just nu mår han bra i sitt liv.

Han har accepterat att det är som det är.

Men vi kan inte äta ute, kan inte åka på semester, åka och handla tillsammans.

Vi är rätt isolerade till hemmet.

Själv befinner jag mig i en sorg. Förr deltog han i det som andra barn gör, om än på sina premisser. Men han var delaktig. I skolutflykter. I gemenskap. I samspel med andra. Vi hade jämt kompisar här hemma till honom. Han var i badhus, gick på marknader, var på bio. Han var hos andra.

Nu finns bara minnet av allt det där kvar. Bilder på hårddisken som gör ont att se. Där han står skrattandes i mitten av sina klasskamrater med det blonda håret lekandes i sommarvinden runt huvudet. Står bredvid sina kompisar.

Var en del av allt.

Justja. Jag har Junior med. Vår 12 åring som faller fritt.

Orkar du höra?

Eller tar vi det sen?

Orkade du höra det första förresten?

Orkar jag berätta allt?

Mitt svar blev som oftast istället:

– Tack det är bra. Själv då?

Mitt liv för sju år sedan.

Så mycket som kom att hända.

Men jag minns mötet så glasklart och hur det var där och då.