Det uteblivna fredagsmyset

Det klämkäcka.
” Nu är det äntligen fredag och dags för freeeeedagsmyyyyyyys🙌🏻”
Facebook som badade i de statusarna.
Som att veckans enda välsignelse hette helg.
Att det skulle vara såååå trevligt alltsammans oavsett aktivitet.

Minns hur jag avskydde att läsa om dem.
Hatade att höra jublet.
Under flera år var hela veckan som en långdragen helg för oss.
Utan mys.
I tre år var Sam hemma utan förmåga att kunna gå till skolan.
1-3 lektioner i veckan hemma gjorde ingen skillnad.
Varje dag var ledig.
Tomma.
Skulle fyllas med ett vettigt innehåll.
Finnas en anledning att gå upp.
När en lördag såg likadan ut som en tisdag.
Mhm.
Det var ju inget speciellt med den?
Snarare ökade stressen över på vad andra gjorde när det var ledig helg. Jämnåriga.
När han inte var som dem.
Hängde ute om kvällarna.
Lanade. Åkte på turneringar om helgerna. Gick på bio.
Känna samvaro.
Sammanhang.

Jag försökte få till en känsla av att det var helg iallafall.
Lagade extra god mat. Gjorde efterrätt.

Men helgen var aldrig något vi längtade till under väldigt lång tid.

Om jag kunde backa tiden

Alla tårar som kom i ren förtvivlan.
Smärtan i en 12 årings kropp.
När hopplösheten kändes lika oändlig som stjärnhimlen en klar natt.
Att loppet var kört.
Att vara totalt misslyckad och utdömd.

Tänk om jag kunde backa tiden och föra samman dagens 22 åriga (snart) Sam med dåtidens 12 åriga Sam. Att han skulle berätta om hur liv kom att se ut i vuxen ålder.
Återlämna självförtroendet till pojken och inge ett lugn inombords att allt längre fram skulle reda upp sig.
Att förlorade studier skulle tas ikapp, att han skulle få fast jobb, egen lägenhet, en fantastisk flickvän, körkort och egen bil.
Allt det som 12 åringen tvivlade på skulle förverkligas.
Bit för bit.

Så mycket lättare stegen skulle ha varit att tagit då.
Så många mindre skrapsår.

Så många mindre ärr.