Höll jag på att bli galen?

Höll jag på att bli galen?
Det kändes som att jag var i en bubbla och att livet utanför var på en helt annan frekvens.
Jag blev yr.
Kallsvettig. Hjärtklappning.
Fick kärlkramp.
Svårt att andas.
Hjälp!!
Kön på Elgiganten har väl aldrig varit så evighets lång.
Fan fan fan.
Vad VAR det där??

Jag fick lov att ringa 112 tillslut vid annat tillfälle.
Denna gång tappade jag känseln i armarna, benen, ansiktet. Mellan hjärnhinnorna var det som att någon hällt kall sockerdricka och trätt på en för trång badmössa på huvudet.
Bröstkorgen var så varm och jag hade ont och utstrålning i båda käkarna.
Paniken växte och symptomen likaså.
Skulle jag dö nu? 44 år ung?

Efter gedigna utredningar visade det sig att allt var ”bara” symptom på en långvarig stress som dessutom varit gigantisk. Jag hade åkt i 110km/timmen på 2:ans växel.
Länge.
Motorn hade skurit tillslut.
Jag hade fått en enorm panikångest som kom till att bli en jävlig förväntans ångest.
Jag bara väntade på att den skulle komma och kunde förutse i vilka situationer.
Jag själv skapade mina panikattacker och det blev att jag undvek vissa situationer som var en trigger.

Så förutom att rodda killarna hade jag själv blivit inihelvete sjuk och måste ta tag i det.
Vildvittrorna hade hemsökt mig med.
Jag kom att gå var 3:e vecka i nästan ett helt år hos psykolog, läkare, sjukgymnast, beteendevetare och i gruppterapi.
Hade massor av jobbiga hemläxor. Det här var bara mitt jobb och mina demoner.
Fick hela tiden bra hjälp ifrån stressenheten där jag blev inskriven.
Grät mig igenom dagar, svalde och utmanade mig själv.
Den här skiten skulle fan besegras!
Tog mod och tog sats.
Gick ut över stup på slak lina.
Fick bakslag och grät förtvivlat hos psykologen på mina inbokade tider.
”Jag kommer aldrig bli frisk”

Så fel jag kom att ha.
Efter hårt jobb under ett års tid och ytterligare ett år för lite efterskalv så blev jag slutligen fri ifrån det.

Vildvittrorna hade flugit iväg.
Tystnat för gått.
❤️

Ta inte mitt barn ifrån mig

Ovisshet i tre månader tills jag visste.
Ingen skulle ta Sam ifrån oss.
Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplyst om av en person med hög ställning.
Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt.
Trasig.
Av.
Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på mitt Coop.

Mer fel än så kunde det inte bli.
Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad som det blev där och då.
Att sonen skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.
Som att svårigheterna bara skulle försvinna då 🙈

Minns mötet med soc.
De stod helt på vår sida efter att ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan.
Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld.
Hur jag gjort allt och lite till för denna unge som jag älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi föräldrar hade inte gjort något fel alls.
Och det var hos oss han skulle vara.
Stanna kvar.
Det fanns ingen tvekan om saken.
Ingen tvivel.

Inte ett uns.

Vet skolan ens om SPSM?

När en läkare på mitt sjukhusjobb går bet på en patient och dess diagnos/behandling så chansar inte läkaren hej vilt i hopp om att göra rätt insatser.
Det finns alltid specialister att konsultera.
De som innehar spetskompetens inom ett visst område.

När det kommer till skolans värld och barn som mina.
De med NPF – då skall skola allt som oftast laborera själva med att hitta lösningar UTAN kompetens kring NPF.
HUR skall man då kunna hjälpa en elev utan att skräddarsy anpassningarna utefter dennes behov, dennes svagheter och styrkor? Om man inte har insikt i vad NPF innebär, kunskap kring det?
Det är som att jag som undersköterska skulle axla läkarens roll kring mina patienter.
Typ bara chansa på vad jag TROR skulle vara bäst.

Haft så mycket samtal med frustrerande föräldrar genom åren.
Barn som havererar i skolan.

– Har spsm hjälpt skolan?

– Spsm? Aldrig hört talas om. Vad är det? Skolan har inte sagt något om det.
Vad gör dem?

Jo.
Specialpedagogiska skolmyndigheten är Sveriges största kunskapsbank inom specialpedagogik. För att bidra till att förskolor, skolor och vuxenutbildningar ger en utbildning som möter barns, ungas och vuxnas behov, oavsett funktionsförmåga, erbjuder de stöd i form av kunskap och kompetensutveckling över hela Sverige, ett stöd som är kostnadsfritt.

Skolor som ignorerar helt att hjälpen finns.
Tar in de med spetskompetens. Tar in hjälp. Får verktyg att prova.
Förmår ett barn att lyckas i skolan – på sina villkor! .
Varför varför gör inte skolor det?
Istället för att fixa själva och det blir fortsatta katastrofer.

Jag tvingade killarnas skola att ta ut spsm till dem båda i olika skeenden. Vara på plats en halv dag för att analysera och komma med förbättringsförslag och handfasta råd.

Det är som att skolan många gånger inte ens vet om spsm.

Visste ni?

När vi tillåter skolan att svika

Om du kommer in som patient på mitt jobb med en hjärtinfarkt gör vi allt vi kan för att rädda dig med dagens kunskap inom medicin och kirurgi.
För jag och mina kollegor vet vad som behöver göras.
Det är aldrig tal om budget. Vad vår insats kostar att hjälpa just dig.


Men när det kommer till barn som mina var i skolan, till dagens elever är det budget som går före behov. Fast skollagen säger något helt annat.
Vi kunde skicka människan till månen för 50 år sedan men vi kan inte hjälpa ett barn med särskilda behov i skolan idag.
Kunskapen ifrån skolans håll är fortfarande knapp kring NPF eleverna, hos beslutande politiker än mindre.
Politiker som bestämmer över mina barn och andras barns framtid utan att riktigt veta vad deras beslut landar i en framtid.
Sam kom att bli djupt deprimerad utav en skola som svek och jag höll på att mista honom helt.
Allt för att en budget inom utbildningsnämnden skulle hålla.
Han fick inte kosta pengar.
Så mycket är en människas liv värt.
En trettonåring.

Jag får veta så mycket om dagens skola via min sida på instagram via DM , kommentarer eller med egna inlägg.
Ljusglimtar finns men överlag är det det jobbiga jag får ta del av.
Vad som händer med barnen när så mycket görs fel.
Och när ingen person står som ansvarig för att det är så.

Hur.
Hur är det möjligt i det ”rika” Sverige tillåts vara så här?
Att vi inte ens fått till en möjlighet för lärare att göra en Lex Maria anmälan när de brister i sitt uppdrag.
Det är vi föräldrar som kan anmäla till skolinspektionen – men det är en långdragen process och ett barn hinner drunkna innan livbojen kastas ut.
För min del tog det 10 månader ifrån anmälan tills skolinspektionen gav sitt utlåtande.
2 terminer hade gått utan en vettig insats.
Ett år bortkastat helt med psykisk ohälsa som följd hos en ung elev.

Det såg ut så här för tio år sedan då min kamp började på riktigt och det ser lika ut än.

Fast nu med andras barn.
Era ❤️

De snabba adhd kasten

Efter en dag av många hårda ordväxlingar så sitter jag och masserar hans fötter som vanligt om kvällarna för att det skall bli lättare att komma till ro och sova. Nattlampan är släckt och samtalen har blivt många och stundtals djupa. Jag verkligen värdesätter de stunderna.
Vi kommer varandra så nära och det är verkligen en ynnest att lära känna sitt barn så nära inpå – att ha de samtal vi har.

Jag reser mig upp ifrån sängen för att gå, rufsar om hans blonda nytvättade kalufs.
– Godnatt hjärtat..mamma älskar dig.
Jag pussar lätt hans kind.
– Jag älskar dig mamma. Go dig! Du är bästa mamman man kan ha, hörs det i mörkret.
Hade han varit en katt hade han spunnit. Det riktigt hördes vilken harmoni som befann sig under täcket.
– Tack det värmer att höra med tanke på vad du kallade mig för tidigare idag, svarade jag med värme i hjärtat.
– Tja mamma, i den här familjen så har vi snabba svängningar i våran status.
Skrattet var gott och han hade så sant i det han sade.

Jag stänger dörren in till pojkrummet där det snart snusas ifrån tolvåringen och råttorna intar natt målet ljudligt på sitt torrfoder.

Min Sam.
Min fina kille.
Vill inte vara utan han en minut i mitt liv fast det kostar på såsom det gör mellan varven.
❤️

//Dagboksanteckning januari 2011

Att hitta frizonen

Andas.
Mitt i allt – bara andas.
När det bara blev värre.
Värst.

Jag blundade.
Försökte tänka som psykologen lärt mig. Att jag skulle ha frizoner då jag inte grubblade och blev tyngd.

Att jag skulle ha en orange tid på dagen då jag tänkte tunga tankar.
Att jag bokade tid med mig själv. ”Klockan 16.00 sätter jag mig ner och tänker”
Eller mellan kl 10-12 ringde/mailade jag om tuffa saker.

Att jag bokade in grön tid som bara var min och att jag gjorde vad jag ville och behövde utefter förutsättningarna.

Röd tid där jag tog min välbehövliga promenad.

En träningssak som så mycket annat för att få det att funka i praktiken.

Konsten att avskärma – men ett måste för egen överlevnad förstår jag såhär i efterhand. .

Att hitta frizonen.

De vedervärdiga nätterna

Nätter som jag haft önskar jag att samhället överlag greppade innebörden av.
Att de varit bättre rustade för att förhindra fallet.
Att de fångar upp och gör rätt i tid och när behovet finns.

Jag minns en natt 5 år tillbaka i tid, en natt när livet blev tungt att hantera och han gick ut i natten.
Hur jag låg vaken utav oro med min bok tills klockan passerat efter två och jag hörde ytterdörren slå igen.
Han kom tillbaka levande.

Älskade unge.
Att det blev så här.
Att så mycket blev fel efter vägen och satte sina spår även om vi tillsammans vände så mycket och framstegen kommer.

Vi pratade igen den natten.
Allt jag ville ge honom var att inge hopp och tro på livet.
Förmå viljan att leva det.
Se meningen ❤️

Jag sov till elva. Helt slut.
Det tog energi dessa vedervärdiga nätter.
1 1/2 timme senare åkte jag till jobbet.
Inställd på att hålla skenet uppe.
Ingen anade vilket mörker jag hade där hemma.

Men jag väljer att berätta nu – för att jag får för Sam.
Om vi inte pratar om ohälsan och hur vi vuxenvärlden delvis svikit, hur ska vi någonsin ha förmåga att hjälpa dessa barn och unga i tid?

Idag är ljusåren ifrån då. Han mår bra och livets pusselbitar kom att läggas rätt – även om några bitar saknas än.
Men fy fan vad han gått igenom.
Jag.

En elev blir inte hemmasittare över en natt

Ett barn blir inte hemma ifrån skolan och blir sk hemmasittare över en natt.
Vägen dit är lång men med tydliga tecken och symptom som omvärlden inte greppade.
Så många fel som gjordes under längre tid.
Ändå.
En skola i desperation
”Han MÅSTE komma till skolan. Det är LAG på det”
Utan att se sin egna del i det.

Han skulle bara tillbaka till skolbänken.

StorSonen blev hemma i över 3 år.
Hela högstadiet.
En ruff resa som även gav insikter.
Jag vet nu vad som händer när vi går över gränser och kräver det orimliga.
Jag vet konsekvenserna när vi nedmonterar en elev istället för bygger upp den.

Så mycket jag bad om men inte fick.
För ni vet, ”så jobbar inte vi”
Det fick förödande konsekvenser längre fram.

Framtidsinvestera är ett ord som bara måste bli som ett mantra och att flexibiliteten ett krav.
När alla tar gemensamt ansvar.
Men vi är inte där än.

Idag nedmonterar vi hundratals barn och unga utan att se vår egna skuld i det.
Och det bara måste få ett stopp.