När budget går före ett barns behov

Båda mina barn kom att få betala ett högt pris när de inte fick kosta pengar.
När deras behov inte tillgodosågs försvann tillslut lusten till att vilja leva.
Junior gick i fyran och Sam var runt sjutton år.

Förstår ni hur långt samhället drev dem mot stupet?
Ett barn och ungdom blir inte djupt deprimerad och suicidal utan en grogrund.
För båda mina var det en skola som inte NPF anpassat.
Som inte lät dem lyckas på sina premisser.
Som inte lät dem växa och tro på sig själva.
Som ställde dem utanför systemet tidigt.

Bortsållade.
Bortprioriterade.
Bortglömda.

Båda med en känsla av att vara uträknad, värdelös, utan framtid, utan en chans med att lyckas.

Det fanns en tid då jag varje morgon inte visste om Sam levde. Om han överlevt nattens vildvittror och dementorer. Om han fortfarande valde att leva mitt i mörkret. Om han ändå härdade ut tills liv skulle komma att vända.

Att aga ett barn är förbjudet sedan 1979 i Sverige.
År 2021 är det fortfarande tillåtet att slå sönder deras själar med att inte individanpassa skolan.

Jag och tusentals fler föräldrar är vittnesmål till hur det går till och hur våra barn sakta trasas sönder.

Jag har sett öglan där Junior tänkte hänga sig i ren desperation över livet och skolan i klass fyra.
Jag har sett Sams helt tomma blick på liv.

Tro mig.
Jag vet vad jag pratar om.

Ändå.
Ändå är det så tragiskt att pengar fortfarande styr över behov.
Nedmonteringen hos en ung människa.
Och det tilläts för tio år sedan och tillåts än.

Jag får inte in det i mitt huvud.
Och våra ansvariga ministrar säger inte någonting om ATT det ÄR förjävligt och att åtgärder ska in. NU!!
Det jag slogs för på Sergels Torg i skolmanifestationer 2015 gör tex dagens föräldrar utav nedmonteringen av resursskolorna nu.


Det händer ingenting – och vi krossar sönder barn på barn utan att lyfta på ögonbrynen.

Hur mår era barn/unga av att inte få rätt hjälp/stöd?
Vilka blev konsekvenserna?
Kan ni berätta så vi blir fler vittnesmål om det galna som händer än?

För det jag inte förstod

Det händer saker som är utanför min kontroll och när jag ser förvanlingen står jag plötsligt och gråter bland andra där på festen.
Kände mig lika miseralbel som Askungen då förtrollningen bröts och allt förvandlades framför mina ögon.

Hur eländig jag kände mig trots mitt fina yttre, hur jag gick sönder liksom ett kristallglas som tappats i stengolv.
Så svårt för andra att greppa, för de som inte lever 24 timmar om dygnet med det.
Jag som sett Sams utveckling på nära håll, saker som inte varit ett bekymmer tidigare nu blir det.

Hela kvällen satt han inne i ett rum på festen, vägrade komma ut därifrån, något som inte hänt förrut.

Hade jag inte druckit vin hade jag packat och åkt hem oavsett hur himla trevligt vi andra hade det, hur mycket som min kusin försökte få han på rätt bana igen.

Jag gick undan och storgrät.
Mascara över hela ansiktet.
Grät för att jag är så jäkla puckad att jag inte hänger med hur försämrad han blivit , för att utvecklingen går åt fel håll och för att jag såg hur dåligt han mår stundtals.
Grät för att jag utsätter honom för festen hos min kusin.

Jag bröt upp ifrån festen där det var hur många trevliga männsikor som helst där som jag velat umgås med.
Men det var något jag hellre ville och det var att få Sam att må så bra som stunden kunde erbjuda.
Vi bäddade mysigt i en av kuninbarnets rum, tog laptopen och kollade på några avsnitt med Simpsons. Kändes bra att jag gottgjorde han så gott det gick på så vis

– Förlåt Sam att jag inte förstår bättre än att utsätta dig för det här.

Jag lovade mig själv att hädanefter kan vi inte åka bort till stora sammankomster av trevlig art såsom igår, oavsett hur ”trygg” han är. Det bara går inte. Han går totalt i baklås nu.
Jag undrar hur snävt liv vi får lov att leva nu framöver, det har ju hittills fungerat bra att göra saker på hans premisser och nu när det inte heller längre går.

Vad fan är det som väntar framöver då?”

//Dagboksanteckning 2011

De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.