Så utvald du är som förälder

”Alla mammor är speciella.
Viktiga.
Men du – du kommer att vara än mer viktig. Än mer speciell.
För barnet du nyss fått kräver det utav dig.

Du kommer att gå barfota på krossat glas till världens ände.
Du kommer att bestiga alla bergen helt slutkörd – men ändå stå där på toppen tillslut.
Du kommer att simma över alla haven, genom stormarna och tro att du ska drunkna.
Du kommer att släcka alla gräsbränderna, som ständigt blossar upp med nya igen.
Du kommer att krypa på marken tills att knäna blöder.
Du kommer att få låta ditt ego stå tillbaka många gånger än vad som går att räkna.
Du kommer att vistas ute på slagfältet och slåss för ditt liv.
Du kommer att bli en krigarinna, en lejoninna.

Du kommer att göra allt det där för ditt barn och det kommer vara värt allt i slutänden.

Du kommer att gråta tusen sjöar och tvivla på dig själv.
Du kommer att förbanna livet men du kommer kämpa.
Och du kommer aldrig ge upp.

Du är utvald just för att du kommer att mäkta med alltsammans”

Om Gud hade pratat med mig och er den dagen då vi blev föräldrar till våra älskade NPF kids – hade han säkert sagt allt det där.

För det var så livet kom att bli.

Att inte veta om han levde

Tystnaden ifrån hans rum var som att en mörk tung rök letat sig in i huset.
Det värkte i hjärtat av ångestpåslag vid morgonkaffet.
Det var svårt att andas själv.
Klumpen i magen.
Hjärtklappningen.
Gråten i halsen.
Helvetes skitliv som höll på att ta det finaste ifrån mig.
Som kvävt livslågan sakta under lång tid hos Sam.

17 åringen visade fortfarande inga livstecken från sitt rum på övervåningen.
Morgon som övergick till förmiddag.
Jag visste att han ville sova bort livet i perioder.
Jag visste att han ibland tog mer medicin än vad läkaren föreskrivit i ren desperation över de vildvittror och dementorer som kom.
Visste hur skört det var att silvertråden klipptes av och inte längre vara kvar hos oss.

Jag stod utanför hans rum och knackade försiktigt på dörren.

Sam, är du vaken?
Sekunder av tystnad.
Min känsla av att allt var över. Paniken över att mista ett barn i psykisk olycka.

” Helvete helvete kom igen Sam. Lev, stanna kvar hos oss och kämpa vidare. Liv kommer att vända, gradvis. Det finns ett annat än det här, så fortsätt andas.
Fortsätt leva”

Att ha ett barn, en ungdom med svår och djup depression är det absolut värsta jag gått igenom.
De lever konstant nära gränsen på att inte orka mer.
Det var som att han hade cancer.
En dödlig sjukdom som ingen kunde säga om han skulle överleva.
Läkare som medicinerade och höjde doser, gav ännu mer medicin.
Tunga tabletter en 17 åring inte ska drogas ner utav – men där och då var det nödvändigt.
Alla vaknätter jag kom att ha då jag försett honom med maxdoser så att han sov tungt

– Mm, jag är vaken, hörde jag.

Tack gode gud.
Han levde fortfarande.
Jag andades ut för stunden. Visste att vi skulle behöva ta oss igenom ännu en dag.
Ibland timme för timme.

Förmå honom att orka ta andetagen och bara härda ut tills dimman lättade.

.
.

En dag vänder det älskade du

Min Sam – hur skall livet bli för dig?

Gråter i mängder då du inget ser.
Tänker på om medecinen du nu skall prova som sista utväg inte funkar och allt bara eskalerar som det är nu.
Vart skall det sluta?
Hur kommer vi att må?
Hur skall vi orka?
Vilka är prövningarna som vi måste gå igenom?

Tänker mest på dig.
Läkaren tror du är på väg in i en depression nu.
Gudars!
Du är snart 10 år bara!

Hur mår du Sam?
Tänk om jag fick vara du för en dag och veta hur uppånervänt livet är.
Hur jobbigt det måste vara när livet som du anser skall vara, inte är så.
När motgångarna faller som dominobrickor och du inte ser något slut.

När livet bara är krav krav krav.
När du bara toksmäller av ingenting, säger fula ord som kommer som en blixt som från en klar himmel, som du inte kan rå på.
När lusten till att äta inte finns.
När orken sinat sedan länge sedan.

Jag skall göra mitt bästa mitt älskade barn.
Så gott jag kan och förmår.
Jag försöker ju redan med alla medel för att få dig att må bra.

Jag minns dina glittriga ögon och glada skratt.
Du kunde skina upp ett helt rum i mörker.
Du sken jämt Sam.
Någonstans inunder denna tyngda pojke så finns den där solstrålen kvar.
Jag vill vara den som hjälper dig ur detta dystra gråskalaiga liv som du nu mestadels lever i.

Älskar dig Sam till evigheten och tillbaka!
Men allt det där vet du någonstans när stormarna är som värst och du kallar mig för jävla störda miffomamma.

Älskade du

//
📖Dagboksanteckning Februari 2008

Ja – om jag bara vetat vad som komma skulle.
Det där var bara början på en tio års lång resa och kamp.
Det är tur att vi i förväg inte vet om utmaningarna.

Bara kan ana dess vidd.
Dess styrka.
.
,