Så utvald du är som förälder

”Alla mammor är speciella.
Viktiga.
Men du – du kommer att vara än mer viktig. Än mer speciell.
För barnet du nyss fått kräver det utav dig.

Du kommer att gå barfota på krossat glas till världens ände.
Du kommer att bestiga alla bergen helt slutkörd – men ändå stå där på toppen tillslut.
Du kommer att simma över alla haven, genom stormarna och tro att du ska drunkna.
Du kommer att släcka alla gräsbränderna, som ständigt blossar upp med nya igen.
Du kommer att krypa på marken tills att knäna blöder.
Du kommer att få låta ditt ego stå tillbaka många gånger än vad som går att räkna.
Du kommer att vistas ute på slagfältet och slåss för ditt liv.
Du kommer att bli en krigarinna, en lejoninna.

Du kommer att göra allt det där för ditt barn och det kommer vara värt allt i slutänden.

Du kommer att gråta tusen sjöar och tvivla på dig själv.
Du kommer att förbanna livet men du kommer kämpa.
Och du kommer aldrig ge upp.

Du är utvald just för att du kommer att mäkta med alltsammans”

Om Gud hade pratat med mig och er den dagen då vi blev föräldrar till våra älskade NPF kids – hade han säkert sagt allt det där.

För det var så livet kom att bli.

När budget går före ett barns behov

Båda mina barn kom att få betala ett högt pris när de inte fick kosta pengar.
När deras behov inte tillgodosågs försvann tillslut lusten till att vilja leva.
Junior gick i fyran och Sam var runt sjutton år.

Förstår ni hur långt samhället drev dem mot stupet?
Ett barn och ungdom blir inte djupt deprimerad och suicidal utan en grogrund.
För båda mina var det en skola som inte NPF anpassat.
Som inte lät dem lyckas på sina premisser.
Som inte lät dem växa och tro på sig själva.
Som ställde dem utanför systemet tidigt.

Bortsållade.
Bortprioriterade.
Bortglömda.

Båda med en känsla av att vara uträknad, värdelös, utan framtid, utan en chans med att lyckas.

Det fanns en tid då jag varje morgon inte visste om Sam levde. Om han överlevt nattens vildvittror och dementorer. Om han fortfarande valde att leva mitt i mörkret. Om han ändå härdade ut tills liv skulle komma att vända.

Att aga ett barn är förbjudet sedan 1979 i Sverige.
År 2021 är det fortfarande tillåtet att slå sönder deras själar med att inte individanpassa skolan.

Jag och tusentals fler föräldrar är vittnesmål till hur det går till och hur våra barn sakta trasas sönder.

Jag har sett öglan där Junior tänkte hänga sig i ren desperation över livet och skolan i klass fyra.
Jag har sett Sams helt tomma blick på liv.

Tro mig.
Jag vet vad jag pratar om.

Ändå.
Ändå är det så tragiskt att pengar fortfarande styr över behov.
Nedmonteringen hos en ung människa.
Och det tilläts för tio år sedan och tillåts än.

Jag får inte in det i mitt huvud.
Och våra ansvariga ministrar säger inte någonting om ATT det ÄR förjävligt och att åtgärder ska in. NU!!
Det jag slogs för på Sergels Torg i skolmanifestationer 2015 gör tex dagens föräldrar utav nedmonteringen av resursskolorna nu.


Det händer ingenting – och vi krossar sönder barn på barn utan att lyfta på ögonbrynen.

Hur mår era barn/unga av att inte få rätt hjälp/stöd?
Vilka blev konsekvenserna?
Kan ni berätta så vi blir fler vittnesmål om det galna som händer än?

När ens barn blir sjuk utav skolan

”Sam gick inte i Fredags till skolan.
Inte i måndags heller då han låg i fosterställning länge länge i sängen och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en.
Hade jag proppsat på att han skulle gå på båda lektionerna hade jag haft han kvar hemma.
Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen då han kröp ihop under instrumentbrädan.
Så full av vånda.
Ångest.

Vi kom att göra en deal.
Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under den uppdragna luvan.
Tur att jag ändå ”kan han”..oftast..och att skolan inte ifrågasätter vad jag håller på med som ”daltar” så.
Ni anar inte den känslan av att känna stöd ifrån skolan och de litar fullt på mig och mina försök att få iväg honom.

Att de inte klandrar mig de dagar som han inte går.

Idag ringde rektorn och ett möte är inbokat först på påsklovet.
Är väl svårt att få ihop bup och hab, rektorer för mellan och högstadiet.
Superbra.
Känns som att vi verkligen har siktet inställt på samma mål och att vi är på samma sida.
Är ju inte alltid som man pratar samma språk.

//Mars 2011

Så mycket som inte blev av sedan.
Så mycket av ”så jobbar inte vi”
Så mycket ebb i budgeten.
Kort därefter blev han sk #hemmasittare
Hela åk 7,8 och 9
Och jag kom på kant med allt och alla kändes det mest som.
Stunderna var förbi då alla var på samma våglängd.
Då fler kom att göra fler fel än rätt.

Det som hände där i mars 2011 var att Sam höll på att bli utbränd av svensk skola.
Något jag inget förstod där och då.
Energinivå som sjönk alltmer och kraven kvarstod och blev allt fler.
Energi som sinade likt en sönderslagen huvudkran med påslaget vatten. .

Att barn kunde bli utmattade av skola var för mig något nytt.
Och hade Sam inte haft den underbara läkare på bup som förstod och sjukskrev honom vet jag inte hur det gått och vilken linje socialtjänsten gått på när orosanmälan kom in och LVU blev på tapeten.

För han gick ju inte till skolan 🙄😳

Till andra barn än Sam

Den här killen fick aldrig lyckas som 10 åring. Som 12 åring.
Sam hade provat på det han ville utöva.
Innebandy. Fotboll. Tennis. Backhoppning.
Alltid med en vilja och ett mål och jag kom att se vad som händer med ett barn som inte passar in. Inte kan vara med.
Vad tomheten och tristessen har för krafter. Hur långt ut det kan driva en ung människa.

Sam låter mig berätta om då för att hjälpa andra i liknande sits nu. Hur jävla nära det var att psykisk ohälsa varit det som kunnat avslutat hans unga liv.
Och jag kan bara inte släppa det.
Tänk OM han hade få fortsatt med sin tennis tex och den varit upplagd utefter hans sätt att funka på DÅ.
Jag tror inte att depressionen blivit så djup då och så farlig. Hade den ens kommit?
Det finns SÅ många vinster med att låta dessa barn/ungdomar igång med en sport.
Jag vågar t.o.m. kalla det för suicidpreventivt. Att sätta in åtgärder innan allt tillåts rasa.
Att stärka upp dem och ge dem en grund att stå på när så mycket annat är tufft såsom skolan.
Att det finns en plats att vara på och få lyckas där.

Vi har hitills under 3 år tillsammans via min sida här samlat in över 41.000kr till Viggo Foundation ch nu förstår ni bakgrunden till mitt driv.
Varför detta behövs.
Vi har hundratals med unga därute att hjälpa!!
Tusentals rentutav.

Såg ipå Nyhetsmorgon i veckan att Måns Möller och Christer Skog fått in över 2.2 miljoner i sitt #världenslängstavasalopp till de barn som Sam var.

Och jag ryser inombords. Vilken respons och vilken support till just dessa barn/unga.

Att äntligen börjar de synas och deras behov höras och bemötas.

Det som borde varit en självklarhet för länge sedan.
💛👑

Som att släpa ett får till slakt

HUR kunde jag göra så med barn nummer två?
Övertrampet?
Det förbjudna?
Erfarenheten jag inte lyssnade på ifrån Sam.
När jag inte visste vad allt berodde på över att Junior sjönk allt djupare.
Hur kunde jag då överskrida gränsen?

Junior hade det tufft omkring sig.
Åren som redan varit jobbiga hade satt sina djupa spår.
Att alltid vara nummer två.
Fick anpassa. Backa.
Ge vika för Sams enorma behov.

Barrikaderna som gav vika.
Fördämningarna som brast och ut kom flodvågen.
Jobbigt hemma och jobbigt i skolan.
Han pallade inte trycket.
Åt magsårsmedicin. Fick stress relaterad migrän. Eksem i armvecken som bara stress lockade fram.
Inte ens elva fyllda.

Utbrottet kom på väg till skolan.
Jag var livrädd över att han också skulle tappa tron på skolan på riktigt och fallera.
Vara hemma. Sam fick ju ( var sk hemmasittare där och då ) .
Han höll i sig desperat i elementet i hallen. Vi hade ont om tid.
Vrålade.
Jagade mig med slag.

– Jag vill inte. Snälla mamma jag vill inte till skolan.
Du fattar ingenting!
.
Jag bar ut han till bilen undertiden han fäktades för sitt liv.
Han måste till skolan!!
Jag kände pressen ifrån lärar och rektors håll. Hade socialens ögon i nacken.
De skulle minsann inte komma och säga att jag inte försökte förmå han till skolan.
Att det blev lika utgång som med Sam.
Att det var ett efterliknat mönster.
Men till vilket pris?

Ett barn som grät av ångest på väg till skola.
Hulkande.
Kippade efter luft.
Ett får på väg till slakt.
Min syn som var suddig bakom ratten.

Vad fan höll jag på med?
Vad i helvete hade jag gjort? .

Jag vände bilen på skolparkeringen.
Hemåt.
Aldrig mer att andras fördömande och okunskap skulle tvinga mig till dylikt igen.

Aldrig mer.

Blir det någonsin bättre?

Att vara där.
När tromberna avlöser varandra.
När vi står i sandstormen och inte ser längre bort än handen framför oss.
När uppgivenheten står oss i halsen och vi gråter oss till sömns.
Gudars att jag varit där i tusen dagar och mer än så.
Och hur orkar man igenom allt?
Att lyfta blicken och se en framtid så olik än den man lever i?
Den som ändå inger ett hopp om än så litet när liv känns nattsvart.

Kanske är det så att vi periodvis famlar i mörkret. Med focus på att ta oss igenom timmar. Dagar. Veckor.
Det som sedan blir till månader och år.
Att ta till sig att inget varar för evigt. Att det blir bättre men vi vet inte när bara.
Att vi härdar ut och kämpar på. Springer maratonlopp på maratonlopp utan att gå i mål. Vi har ingen aning om hur många vi måste springa. Vi bara vet att vi måste beta av dem.

Ja. Det blir bättre förhoppningsvis. Rentutav bra.
I min verklighet fanns inte det på kartan för 4 år sedan bara.
Det var verkligen i bottendyn vi satt fast ändå försökte jag simma loss. Göra allt jag kunde ändå.
Och bara ta mig igenom motgång på motgång. Ta dem med så gott det gick.
Litade på vad psykologen sade ”tonårstiden och vägen till ung vuxen är den jävligaste tiden för en ung person med asperger att gå igenom – det brukar lugna sig senare”
Han gav mig hoppet. Sams psykolog – det jag kom att leva och kämpa för.
Hans ord och kunnande.
Vi skulle vara igenom allt om några år.

Och nu.
Nu sitter jag inne med vårt facit och delger det till er.
Inger hopp.
Killarna blir i år 21 och 23.
Inget av det som hittills hänt trodde jag skulle hända för bara några år tillbaka.
Men genom att jag aldrig gav mig och drev på och drev igenom saker kom de ut på andra sidan. Med hjälp utav andras insatser med såklart.
Mina böner sömnlösa nätter.
Deras eget jävlar anamma. Deras egen mognad utmed tiden.

Hur nattsvart det än är så sipprar ljuset in emellan åt.
Blir till en gråzon som sakta tappar det mörka pigmentet allt mer.
Det kan ta tid.
Kännas som en evighet.
Ha tillit.

En dag är ni förhoppningsvis där vi är.

🙏🏻❤️

Att vara den ensammaste NPF mamman i världen

Som att befinna sig på en öde ö.
Isolerad.
Bortsorterad och omplacerad.
Jag kom inte att prata samma språk längre med andra.
Vad jag än sade nådde inte orden fram.
Inte dess innebörd.
Att då känna sig så ensam bland andra människor.
Ett utanförskap som inte var självvalt.
Att vara mitt i allt kring NPF barnen.
Att vara där själv med endast mitt eko till svar.
Jag lovar – jag har varit där.

Men vi är inte ensamma.
Vi bara ser inte varandra – vi NPF föräldrar – men jag tror det blivit allt bättre. Tillgängligheten till de föräldrar som KAN skriva om sina NPF liv främst på bloggar och insta konton förminskar känslan av utsatthet och litenhet.
Diskussionsforum kring NPF likaså på Facebook.
Men ☝🏻
I vissa sammanhang kommer vi alltid att känna oss som eremiten.
Främlingen med så konstigt språk.
Känna oss udda och utanför. Det liv vi lever kan få se och förstå.

Jag kom med tiden att hitta mina NPF mammor – och några är idag mina nära vänner med.
Där ingenting blev konstigt i mitt liv när jag delgav om det.
Sedan att med tvära kast vistas i kontrasternas land.
Där ingen människa förstod.

Och det händer än.
De som inte förstår hur jag nu har restsymptom med en förvärvad hjärnskada kvar efter mina svåra utbrändheter.
”Nu är ju allt bra igen”
Mm så är det…men hjärnan är nyckfull ändå efter allt vad den fick utstå under många långa tuffa år.
Ibland ger jag svar på tal. Ibland nästan för kraftfullt – men är kanske det som behövs så att poletten ramlar ner.
Och så var det förr också. Även om jag tycktes prata inför döva öron så gjorde jag det ändå.
Kanske gick det in några ord som fick ligga därinne hos mottagaren och mogna.
Jag hoppas verkligen att det var så det kom att bli.

Hur tänker ni kring utsattheten som NPF förälder?

Den stora ensamheten ?

Ta inte mitt barn ifrån mig

Ovisshet i tre månader tills jag visste.
Ingen skulle ta Sam ifrån oss.
Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplyst om av en person med hög ställning.
Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt.
Trasig.
Av.
Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på mitt Coop.

Mer fel än så kunde det inte bli.
Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad som det blev där och då.
Att sonen skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.
Som att svårigheterna bara skulle försvinna då 🙈

Minns mötet med soc.
De stod helt på vår sida efter att ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan.
Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld.
Hur jag gjort allt och lite till för denna unge som jag älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi föräldrar hade inte gjort något fel alls.
Och det var hos oss han skulle vara.
Stanna kvar.
Det fanns ingen tvekan om saken.
Ingen tvivel.

Inte ett uns.

Vet skolan ens om SPSM?

När en läkare på mitt sjukhusjobb går bet på en patient och dess diagnos/behandling så chansar inte läkaren hej vilt i hopp om att göra rätt insatser.
Det finns alltid specialister att konsultera.
De som innehar spetskompetens inom ett visst område.

När det kommer till skolans värld och barn som mina.
De med NPF – då skall skola allt som oftast laborera själva med att hitta lösningar UTAN kompetens kring NPF.
HUR skall man då kunna hjälpa en elev utan att skräddarsy anpassningarna utefter dennes behov, dennes svagheter och styrkor? Om man inte har insikt i vad NPF innebär, kunskap kring det?
Det är som att jag som undersköterska skulle axla läkarens roll kring mina patienter.
Typ bara chansa på vad jag TROR skulle vara bäst.

Haft så mycket samtal med frustrerande föräldrar genom åren.
Barn som havererar i skolan.

– Har spsm hjälpt skolan?

– Spsm? Aldrig hört talas om. Vad är det? Skolan har inte sagt något om det.
Vad gör dem?

Jo.
Specialpedagogiska skolmyndigheten är Sveriges största kunskapsbank inom specialpedagogik. För att bidra till att förskolor, skolor och vuxenutbildningar ger en utbildning som möter barns, ungas och vuxnas behov, oavsett funktionsförmåga, erbjuder de stöd i form av kunskap och kompetensutveckling över hela Sverige, ett stöd som är kostnadsfritt.

Skolor som ignorerar helt att hjälpen finns.
Tar in de med spetskompetens. Tar in hjälp. Får verktyg att prova.
Förmår ett barn att lyckas i skolan – på sina villkor! .
Varför varför gör inte skolor det?
Istället för att fixa själva och det blir fortsatta katastrofer.

Jag tvingade killarnas skola att ta ut spsm till dem båda i olika skeenden. Vara på plats en halv dag för att analysera och komma med förbättringsförslag och handfasta råd.

Det är som att skolan många gånger inte ens vet om spsm.

Visste ni?

När vi tillåter skolan att svika

Om du kommer in som patient på mitt jobb med en hjärtinfarkt gör vi allt vi kan för att rädda dig med dagens kunskap inom medicin och kirurgi.
För jag och mina kollegor vet vad som behöver göras.
Det är aldrig tal om budget. Vad vår insats kostar att hjälpa just dig.


Men när det kommer till barn som mina var i skolan, till dagens elever är det budget som går före behov. Fast skollagen säger något helt annat.
Vi kunde skicka människan till månen för 50 år sedan men vi kan inte hjälpa ett barn med särskilda behov i skolan idag.
Kunskapen ifrån skolans håll är fortfarande knapp kring NPF eleverna, hos beslutande politiker än mindre.
Politiker som bestämmer över mina barn och andras barns framtid utan att riktigt veta vad deras beslut landar i en framtid.
Sam kom att bli djupt deprimerad utav en skola som svek och jag höll på att mista honom helt.
Allt för att en budget inom utbildningsnämnden skulle hålla.
Han fick inte kosta pengar.
Så mycket är en människas liv värt.
En trettonåring.

Jag får veta så mycket om dagens skola via min sida på instagram via DM , kommentarer eller med egna inlägg.
Ljusglimtar finns men överlag är det det jobbiga jag får ta del av.
Vad som händer med barnen när så mycket görs fel.
Och när ingen person står som ansvarig för att det är så.

Hur.
Hur är det möjligt i det ”rika” Sverige tillåts vara så här?
Att vi inte ens fått till en möjlighet för lärare att göra en Lex Maria anmälan när de brister i sitt uppdrag.
Det är vi föräldrar som kan anmäla till skolinspektionen – men det är en långdragen process och ett barn hinner drunkna innan livbojen kastas ut.
För min del tog det 10 månader ifrån anmälan tills skolinspektionen gav sitt utlåtande.
2 terminer hade gått utan en vettig insats.
Ett år bortkastat helt med psykisk ohälsa som följd hos en ung elev.

Det såg ut så här för tio år sedan då min kamp började på riktigt och det ser lika ut än.

Fast nu med andras barn.
Era ❤️