De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.

Om vi hade lyssnat bättre då

Sams dagbok i skolan talade sitt tydliga språk hur det var.


””MIN JÄVLA VÄRLD” hade han skrivit.

Livet fullt av motgångar.
Av kaos.
Snart elva år fyllda.
Där adhd behoven inte förstods fullt ut, där skolan inte mäktade med att anpassa rätt.

När energinivån kunde vara tömd vid tiorasten redan.
Konsten att kunna hålla ihop och inte explodera i skolan.
Adhd utbrotten.
Ibland de gigantiska.
När bristningsgränsen närmades rymde han hem.

När han inte orkade hålla ihop.
Vara hel. .

När vi så många runtom ville väl – men bidrog med nederlagen istället.
Här – här började resan som några år senare skulle visa sig leda till att ha drabbats av utmattningssyndrom i klass sex.
Och han kom att bli sk hemmasittare i över 3 års tid. .

Tänk om vi lyssnat in vad han skrev där.
Tänk om skolan hade gjort
allt det vi och bup bad om.
Agerat i tid.

Förhindrat ett barns förfall.

När ens barn blir sjuk utav skolan

”Sam gick inte i Fredags till skolan.
Inte i måndags heller då han låg i fosterställning länge länge i sängen och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en.
Hade jag proppsat på att han skulle gå på båda lektionerna hade jag haft han kvar hemma.
Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen då han kröp ihop under instrumentbrädan.
Så full av vånda.
Ångest.

Vi kom att göra en deal.
Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under den uppdragna luvan.
Tur att jag ändå ”kan han”..oftast..och att skolan inte ifrågasätter vad jag håller på med som ”daltar” så.
Ni anar inte den känslan av att känna stöd ifrån skolan och de litar fullt på mig och mina försök att få iväg honom.

Att de inte klandrar mig de dagar som han inte går.

Idag ringde rektorn och ett möte är inbokat först på påsklovet.
Är väl svårt att få ihop bup och hab, rektorer för mellan och högstadiet.
Superbra.
Känns som att vi verkligen har siktet inställt på samma mål och att vi är på samma sida.
Är ju inte alltid som man pratar samma språk.

//Mars 2011

Så mycket som inte blev av sedan.
Så mycket av ”så jobbar inte vi”
Så mycket ebb i budgeten.
Kort därefter blev han sk #hemmasittare
Hela åk 7,8 och 9
Och jag kom på kant med allt och alla kändes det mest som.
Stunderna var förbi då alla var på samma våglängd.
Då fler kom att göra fler fel än rätt.

Det som hände där i mars 2011 var att Sam höll på att bli utbränd av svensk skola.
Något jag inget förstod där och då.
Energinivå som sjönk alltmer och kraven kvarstod och blev allt fler.
Energi som sinade likt en sönderslagen huvudkran med påslaget vatten. .

Att barn kunde bli utmattade av skola var för mig något nytt.
Och hade Sam inte haft den underbara läkare på bup som förstod och sjukskrev honom vet jag inte hur det gått och vilken linje socialtjänsten gått på när orosanmälan kom in och LVU blev på tapeten.

För han gick ju inte till skolan 🙄😳

Till andra barn än Sam

Den här killen fick aldrig lyckas som 10 åring. Som 12 åring.
Sam hade provat på det han ville utöva.
Innebandy. Fotboll. Tennis. Backhoppning.
Alltid med en vilja och ett mål och jag kom att se vad som händer med ett barn som inte passar in. Inte kan vara med.
Vad tomheten och tristessen har för krafter. Hur långt ut det kan driva en ung människa.

Sam låter mig berätta om då för att hjälpa andra i liknande sits nu. Hur jävla nära det var att psykisk ohälsa varit det som kunnat avslutat hans unga liv.
Och jag kan bara inte släppa det.
Tänk OM han hade få fortsatt med sin tennis tex och den varit upplagd utefter hans sätt att funka på DÅ.
Jag tror inte att depressionen blivit så djup då och så farlig. Hade den ens kommit?
Det finns SÅ många vinster med att låta dessa barn/ungdomar igång med en sport.
Jag vågar t.o.m. kalla det för suicidpreventivt. Att sätta in åtgärder innan allt tillåts rasa.
Att stärka upp dem och ge dem en grund att stå på när så mycket annat är tufft såsom skolan.
Att det finns en plats att vara på och få lyckas där.

Vi har hitills under 3 år tillsammans via min sida här samlat in över 41.000kr till Viggo Foundation ch nu förstår ni bakgrunden till mitt driv.
Varför detta behövs.
Vi har hundratals med unga därute att hjälpa!!
Tusentals rentutav.

Såg ipå Nyhetsmorgon i veckan att Måns Möller och Christer Skog fått in över 2.2 miljoner i sitt #världenslängstavasalopp till de barn som Sam var.

Och jag ryser inombords. Vilken respons och vilken support till just dessa barn/unga.

Att äntligen börjar de synas och deras behov höras och bemötas.

Det som borde varit en självklarhet för länge sedan.
💛👑

Och kvar i hallen stod ryggsäcken

De kämpade på båda två.
Gick iväg till skolan varje morgon innan problemen hopade sig i klass fyra för dem båda.
Då skola först inte förstod.
Lärare som gjorde så gott de kunde men saknade både tiden och kompetensen kring NPF.

När så skolan väl visste och bup påtalade behoven tillgodosågs de inte.
Pengar styrde före behov och då det klassiska ”så jobbar inte vi”

Det blev insatser som passade skolans utformning och inte mina barns behov.

Först slutade Sam att gå dit.
Inte för att han ville – men inte kunde
En dag bara upphörde det.
Två år senare hände samma sak Junior.

Två barn.
Två elever som inte passade in i skolans snäva ramar.
Haveri i samma skola.
Båda sk #hemmasittare fast jag hellre säger att de hade #ofrivilligskolfrånvaro

Förmådde sig inte till skolan mer.
Den som svikit dem hundra gånger om fast det fanns eldsjälar som gjorde så gott de kunde mitt i allt.
Men det var som att släcka gräsbränder med en vattenkanna.

En dag var det liksom försent.
Raserat alltsammans.

Kvar i hallen stod två orörda skol-ryggsäckar.

Och kom att göra det länge.
För Sam i fyra års tid.
För Junior i ett års tid uppdelat i perioder.

Som att släpa ett får till slakt

HUR kunde jag göra så med barn nummer två?
Övertrampet?
Det förbjudna?
Erfarenheten jag inte lyssnade på ifrån Sam.
När jag inte visste vad allt berodde på över att Junior sjönk allt djupare.
Hur kunde jag då överskrida gränsen?

Junior hade det tufft omkring sig.
Åren som redan varit jobbiga hade satt sina djupa spår.
Att alltid vara nummer två.
Fick anpassa. Backa.
Ge vika för Sams enorma behov.

Barrikaderna som gav vika.
Fördämningarna som brast och ut kom flodvågen.
Jobbigt hemma och jobbigt i skolan.
Han pallade inte trycket.
Åt magsårsmedicin. Fick stress relaterad migrän. Eksem i armvecken som bara stress lockade fram.
Inte ens elva fyllda.

Utbrottet kom på väg till skolan.
Jag var livrädd över att han också skulle tappa tron på skolan på riktigt och fallera.
Vara hemma. Sam fick ju ( var sk hemmasittare där och då ) .
Han höll i sig desperat i elementet i hallen. Vi hade ont om tid.
Vrålade.
Jagade mig med slag.

– Jag vill inte. Snälla mamma jag vill inte till skolan.
Du fattar ingenting!
.
Jag bar ut han till bilen undertiden han fäktades för sitt liv.
Han måste till skolan!!
Jag kände pressen ifrån lärar och rektors håll. Hade socialens ögon i nacken.
De skulle minsann inte komma och säga att jag inte försökte förmå han till skolan.
Att det blev lika utgång som med Sam.
Att det var ett efterliknat mönster.
Men till vilket pris?

Ett barn som grät av ångest på väg till skola.
Hulkande.
Kippade efter luft.
Ett får på väg till slakt.
Min syn som var suddig bakom ratten.

Vad fan höll jag på med?
Vad i helvete hade jag gjort? .

Jag vände bilen på skolparkeringen.
Hemåt.
Aldrig mer att andras fördömande och okunskap skulle tvinga mig till dylikt igen.

Aldrig mer.

Blir det någonsin bättre?

Att vara där.
När tromberna avlöser varandra.
När vi står i sandstormen och inte ser längre bort än handen framför oss.
När uppgivenheten står oss i halsen och vi gråter oss till sömns.
Gudars att jag varit där i tusen dagar och mer än så.
Och hur orkar man igenom allt?
Att lyfta blicken och se en framtid så olik än den man lever i?
Den som ändå inger ett hopp om än så litet när liv känns nattsvart.

Kanske är det så att vi periodvis famlar i mörkret. Med focus på att ta oss igenom timmar. Dagar. Veckor.
Det som sedan blir till månader och år.
Att ta till sig att inget varar för evigt. Att det blir bättre men vi vet inte när bara.
Att vi härdar ut och kämpar på. Springer maratonlopp på maratonlopp utan att gå i mål. Vi har ingen aning om hur många vi måste springa. Vi bara vet att vi måste beta av dem.

Ja. Det blir bättre förhoppningsvis. Rentutav bra.
I min verklighet fanns inte det på kartan för 4 år sedan bara.
Det var verkligen i bottendyn vi satt fast ändå försökte jag simma loss. Göra allt jag kunde ändå.
Och bara ta mig igenom motgång på motgång. Ta dem med så gott det gick.
Litade på vad psykologen sade ”tonårstiden och vägen till ung vuxen är den jävligaste tiden för en ung person med asperger att gå igenom – det brukar lugna sig senare”
Han gav mig hoppet. Sams psykolog – det jag kom att leva och kämpa för.
Hans ord och kunnande.
Vi skulle vara igenom allt om några år.

Och nu.
Nu sitter jag inne med vårt facit och delger det till er.
Inger hopp.
Killarna blir i år 21 och 23.
Inget av det som hittills hänt trodde jag skulle hända för bara några år tillbaka.
Men genom att jag aldrig gav mig och drev på och drev igenom saker kom de ut på andra sidan. Med hjälp utav andras insatser med såklart.
Mina böner sömnlösa nätter.
Deras eget jävlar anamma. Deras egen mognad utmed tiden.

Hur nattsvart det än är så sipprar ljuset in emellan åt.
Blir till en gråzon som sakta tappar det mörka pigmentet allt mer.
Det kan ta tid.
Kännas som en evighet.
Ha tillit.

En dag är ni förhoppningsvis där vi är.

🙏🏻❤️

Höll jag på att bli galen?

Höll jag på att bli galen?
Det kändes som att jag var i en bubbla och att livet utanför var på en helt annan frekvens.
Jag blev yr.
Kallsvettig. Hjärtklappning.
Fick kärlkramp.
Svårt att andas.
Hjälp!!
Kön på Elgiganten har väl aldrig varit så evighets lång.
Fan fan fan.
Vad VAR det där??

Jag fick lov att ringa 112 tillslut vid annat tillfälle.
Denna gång tappade jag känseln i armarna, benen, ansiktet. Mellan hjärnhinnorna var det som att någon hällt kall sockerdricka och trätt på en för trång badmössa på huvudet.
Bröstkorgen var så varm och jag hade ont och utstrålning i båda käkarna.
Paniken växte och symptomen likaså.
Skulle jag dö nu? 44 år ung?

Efter gedigna utredningar visade det sig att allt var ”bara” symptom på en långvarig stress som dessutom varit gigantisk. Jag hade åkt i 110km/timmen på 2:ans växel.
Länge.
Motorn hade skurit tillslut.
Jag hade fått en enorm panikångest som kom till att bli en jävlig förväntans ångest.
Jag bara väntade på att den skulle komma och kunde förutse i vilka situationer.
Jag själv skapade mina panikattacker och det blev att jag undvek vissa situationer som var en trigger.

Så förutom att rodda killarna hade jag själv blivit inihelvete sjuk och måste ta tag i det.
Vildvittrorna hade hemsökt mig med.
Jag kom att gå var 3:e vecka i nästan ett helt år hos psykolog, läkare, sjukgymnast, beteendevetare och i gruppterapi.
Hade massor av jobbiga hemläxor. Det här var bara mitt jobb och mina demoner.
Fick hela tiden bra hjälp ifrån stressenheten där jag blev inskriven.
Grät mig igenom dagar, svalde och utmanade mig själv.
Den här skiten skulle fan besegras!
Tog mod och tog sats.
Gick ut över stup på slak lina.
Fick bakslag och grät förtvivlat hos psykologen på mina inbokade tider.
”Jag kommer aldrig bli frisk”

Så fel jag kom att ha.
Efter hårt jobb under ett års tid och ytterligare ett år för lite efterskalv så blev jag slutligen fri ifrån det.

Vildvittrorna hade flugit iväg.
Tystnat för gått.
❤️

När vi tillåter skolan att svika

Om du kommer in som patient på mitt jobb med en hjärtinfarkt gör vi allt vi kan för att rädda dig med dagens kunskap inom medicin och kirurgi.
För jag och mina kollegor vet vad som behöver göras.
Det är aldrig tal om budget. Vad vår insats kostar att hjälpa just dig.


Men när det kommer till barn som mina var i skolan, till dagens elever är det budget som går före behov. Fast skollagen säger något helt annat.
Vi kunde skicka människan till månen för 50 år sedan men vi kan inte hjälpa ett barn med särskilda behov i skolan idag.
Kunskapen ifrån skolans håll är fortfarande knapp kring NPF eleverna, hos beslutande politiker än mindre.
Politiker som bestämmer över mina barn och andras barns framtid utan att riktigt veta vad deras beslut landar i en framtid.
Sam kom att bli djupt deprimerad utav en skola som svek och jag höll på att mista honom helt.
Allt för att en budget inom utbildningsnämnden skulle hålla.
Han fick inte kosta pengar.
Så mycket är en människas liv värt.
En trettonåring.

Jag får veta så mycket om dagens skola via min sida på instagram via DM , kommentarer eller med egna inlägg.
Ljusglimtar finns men överlag är det det jobbiga jag får ta del av.
Vad som händer med barnen när så mycket görs fel.
Och när ingen person står som ansvarig för att det är så.

Hur.
Hur är det möjligt i det ”rika” Sverige tillåts vara så här?
Att vi inte ens fått till en möjlighet för lärare att göra en Lex Maria anmälan när de brister i sitt uppdrag.
Det är vi föräldrar som kan anmäla till skolinspektionen – men det är en långdragen process och ett barn hinner drunkna innan livbojen kastas ut.
För min del tog det 10 månader ifrån anmälan tills skolinspektionen gav sitt utlåtande.
2 terminer hade gått utan en vettig insats.
Ett år bortkastat helt med psykisk ohälsa som följd hos en ung elev.

Det såg ut så här för tio år sedan då min kamp började på riktigt och det ser lika ut än.

Fast nu med andras barn.
Era ❤️

Att hitta frizonen

Andas.
Mitt i allt – bara andas.
När det bara blev värre.
Värst.

Jag blundade.
Försökte tänka som psykologen lärt mig. Att jag skulle ha frizoner då jag inte grubblade och blev tyngd.

Att jag skulle ha en orange tid på dagen då jag tänkte tunga tankar.
Att jag bokade tid med mig själv. ”Klockan 16.00 sätter jag mig ner och tänker”
Eller mellan kl 10-12 ringde/mailade jag om tuffa saker.

Att jag bokade in grön tid som bara var min och att jag gjorde vad jag ville och behövde utefter förutsättningarna.

Röd tid där jag tog min välbehövliga promenad.

En träningssak som så mycket annat för att få det att funka i praktiken.

Konsten att avskärma – men ett måste för egen överlevnad förstår jag såhär i efterhand. .

Att hitta frizonen.