Så utvald du är som förälder

”Alla mammor är speciella.
Viktiga.
Men du – du kommer att vara än mer viktig. Än mer speciell.
För barnet du nyss fått kräver det utav dig.

Du kommer att gå barfota på krossat glas till världens ände.
Du kommer att bestiga alla bergen helt slutkörd – men ändå stå där på toppen tillslut.
Du kommer att simma över alla haven, genom stormarna och tro att du ska drunkna.
Du kommer att släcka alla gräsbränderna, som ständigt blossar upp med nya igen.
Du kommer att krypa på marken tills att knäna blöder.
Du kommer att få låta ditt ego stå tillbaka många gånger än vad som går att räkna.
Du kommer att vistas ute på slagfältet och slåss för ditt liv.
Du kommer att bli en krigarinna, en lejoninna.

Du kommer att göra allt det där för ditt barn och det kommer vara värt allt i slutänden.

Du kommer att gråta tusen sjöar och tvivla på dig själv.
Du kommer att förbanna livet men du kommer kämpa.
Och du kommer aldrig ge upp.

Du är utvald just för att du kommer att mäkta med alltsammans”

Om Gud hade pratat med mig och er den dagen då vi blev föräldrar till våra älskade NPF kids – hade han säkert sagt allt det där.

För det var så livet kom att bli.

En dag vänder det älskade du

Min Sam – hur skall livet bli för dig?

Gråter i mängder då du inget ser.
Tänker på om medecinen du nu skall prova som sista utväg inte funkar och allt bara eskalerar som det är nu.
Vart skall det sluta?
Hur kommer vi att må?
Hur skall vi orka?
Vilka är prövningarna som vi måste gå igenom?

Tänker mest på dig.
Läkaren tror du är på väg in i en depression nu.
Gudars!
Du är snart 10 år bara!

Hur mår du Sam?
Tänk om jag fick vara du för en dag och veta hur uppånervänt livet är.
Hur jobbigt det måste vara när livet som du anser skall vara, inte är så.
När motgångarna faller som dominobrickor och du inte ser något slut.

När livet bara är krav krav krav.
När du bara toksmäller av ingenting, säger fula ord som kommer som en blixt som från en klar himmel, som du inte kan rå på.
När lusten till att äta inte finns.
När orken sinat sedan länge sedan.

Jag skall göra mitt bästa mitt älskade barn.
Så gott jag kan och förmår.
Jag försöker ju redan med alla medel för att få dig att må bra.

Jag minns dina glittriga ögon och glada skratt.
Du kunde skina upp ett helt rum i mörker.
Du sken jämt Sam.
Någonstans inunder denna tyngda pojke så finns den där solstrålen kvar.
Jag vill vara den som hjälper dig ur detta dystra gråskalaiga liv som du nu mestadels lever i.

Älskar dig Sam till evigheten och tillbaka!
Men allt det där vet du någonstans när stormarna är som värst och du kallar mig för jävla störda miffomamma.

Älskade du

//
📖Dagboksanteckning Februari 2008

Ja – om jag bara vetat vad som komma skulle.
Det där var bara början på en tio års lång resa och kamp.
Det är tur att vi i förväg inte vet om utmaningarna.

Bara kan ana dess vidd.
Dess styrka.
.
,

När budget går före ett barns behov

Båda mina barn kom att få betala ett högt pris när de inte fick kosta pengar.
När deras behov inte tillgodosågs försvann tillslut lusten till att vilja leva.
Junior gick i fyran och Sam var runt sjutton år.

Förstår ni hur långt samhället drev dem mot stupet?
Ett barn och ungdom blir inte djupt deprimerad och suicidal utan en grogrund.
För båda mina var det en skola som inte NPF anpassat.
Som inte lät dem lyckas på sina premisser.
Som inte lät dem växa och tro på sig själva.
Som ställde dem utanför systemet tidigt.

Bortsållade.
Bortprioriterade.
Bortglömda.

Båda med en känsla av att vara uträknad, värdelös, utan framtid, utan en chans med att lyckas.

Det fanns en tid då jag varje morgon inte visste om Sam levde. Om han överlevt nattens vildvittror och dementorer. Om han fortfarande valde att leva mitt i mörkret. Om han ändå härdade ut tills liv skulle komma att vända.

Att aga ett barn är förbjudet sedan 1979 i Sverige.
År 2021 är det fortfarande tillåtet att slå sönder deras själar med att inte individanpassa skolan.

Jag och tusentals fler föräldrar är vittnesmål till hur det går till och hur våra barn sakta trasas sönder.

Jag har sett öglan där Junior tänkte hänga sig i ren desperation över livet och skolan i klass fyra.
Jag har sett Sams helt tomma blick på liv.

Tro mig.
Jag vet vad jag pratar om.

Ändå.
Ändå är det så tragiskt att pengar fortfarande styr över behov.
Nedmonteringen hos en ung människa.
Och det tilläts för tio år sedan och tillåts än.

Jag får inte in det i mitt huvud.
Och våra ansvariga ministrar säger inte någonting om ATT det ÄR förjävligt och att åtgärder ska in. NU!!
Det jag slogs för på Sergels Torg i skolmanifestationer 2015 gör tex dagens föräldrar utav nedmonteringen av resursskolorna nu.


Det händer ingenting – och vi krossar sönder barn på barn utan att lyfta på ögonbrynen.

Hur mår era barn/unga av att inte få rätt hjälp/stöd?
Vilka blev konsekvenserna?
Kan ni berätta så vi blir fler vittnesmål om det galna som händer än?

Om vi hade lyssnat bättre då

Sams dagbok i skolan talade sitt tydliga språk hur det var.


””MIN JÄVLA VÄRLD” hade han skrivit.

Livet fullt av motgångar.
Av kaos.
Snart elva år fyllda.
Där adhd behoven inte förstods fullt ut, där skolan inte mäktade med att anpassa rätt.

När energinivån kunde vara tömd vid tiorasten redan.
Konsten att kunna hålla ihop och inte explodera i skolan.
Adhd utbrotten.
Ibland de gigantiska.
När bristningsgränsen närmades rymde han hem.

När han inte orkade hålla ihop.
Vara hel. .

När vi så många runtom ville väl – men bidrog med nederlagen istället.
Här – här började resan som några år senare skulle visa sig leda till att ha drabbats av utmattningssyndrom i klass sex.
Och han kom att bli sk hemmasittare i över 3 års tid. .

Tänk om vi lyssnat in vad han skrev där.
Tänk om skolan hade gjort
allt det vi och bup bad om.
Agerat i tid.

Förhindrat ett barns förfall.

När ens barn blir sjuk utav skolan

”Sam gick inte i Fredags till skolan.
Inte i måndags heller då han låg i fosterställning länge länge i sängen och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en.
Hade jag proppsat på att han skulle gå på båda lektionerna hade jag haft han kvar hemma.
Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen då han kröp ihop under instrumentbrädan.
Så full av vånda.
Ångest.

Vi kom att göra en deal.
Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under den uppdragna luvan.
Tur att jag ändå ”kan han”..oftast..och att skolan inte ifrågasätter vad jag håller på med som ”daltar” så.
Ni anar inte den känslan av att känna stöd ifrån skolan och de litar fullt på mig och mina försök att få iväg honom.

Att de inte klandrar mig de dagar som han inte går.

Idag ringde rektorn och ett möte är inbokat först på påsklovet.
Är väl svårt att få ihop bup och hab, rektorer för mellan och högstadiet.
Superbra.
Känns som att vi verkligen har siktet inställt på samma mål och att vi är på samma sida.
Är ju inte alltid som man pratar samma språk.

//Mars 2011

Så mycket som inte blev av sedan.
Så mycket av ”så jobbar inte vi”
Så mycket ebb i budgeten.
Kort därefter blev han sk #hemmasittare
Hela åk 7,8 och 9
Och jag kom på kant med allt och alla kändes det mest som.
Stunderna var förbi då alla var på samma våglängd.
Då fler kom att göra fler fel än rätt.

Det som hände där i mars 2011 var att Sam höll på att bli utbränd av svensk skola.
Något jag inget förstod där och då.
Energinivå som sjönk alltmer och kraven kvarstod och blev allt fler.
Energi som sinade likt en sönderslagen huvudkran med påslaget vatten. .

Att barn kunde bli utmattade av skola var för mig något nytt.
Och hade Sam inte haft den underbara läkare på bup som förstod och sjukskrev honom vet jag inte hur det gått och vilken linje socialtjänsten gått på när orosanmälan kom in och LVU blev på tapeten.

För han gick ju inte till skolan 🙄😳

Och kvar i hallen stod ryggsäcken

De kämpade på båda två.
Gick iväg till skolan varje morgon innan problemen hopade sig i klass fyra för dem båda.
Då skola först inte förstod.
Lärare som gjorde så gott de kunde men saknade både tiden och kompetensen kring NPF.

När så skolan väl visste och bup påtalade behoven tillgodosågs de inte.
Pengar styrde före behov och då det klassiska ”så jobbar inte vi”

Det blev insatser som passade skolans utformning och inte mina barns behov.

Först slutade Sam att gå dit.
Inte för att han ville – men inte kunde
En dag bara upphörde det.
Två år senare hände samma sak Junior.

Två barn.
Två elever som inte passade in i skolans snäva ramar.
Haveri i samma skola.
Båda sk #hemmasittare fast jag hellre säger att de hade #ofrivilligskolfrånvaro

Förmådde sig inte till skolan mer.
Den som svikit dem hundra gånger om fast det fanns eldsjälar som gjorde så gott de kunde mitt i allt.
Men det var som att släcka gräsbränder med en vattenkanna.

En dag var det liksom försent.
Raserat alltsammans.

Kvar i hallen stod två orörda skol-ryggsäckar.

Och kom att göra det länge.
För Sam i fyra års tid.
För Junior i ett års tid uppdelat i perioder.

Som att släpa ett får till slakt

HUR kunde jag göra så med barn nummer två?
Övertrampet?
Det förbjudna?
Erfarenheten jag inte lyssnade på ifrån Sam.
När jag inte visste vad allt berodde på över att Junior sjönk allt djupare.
Hur kunde jag då överskrida gränsen?

Junior hade det tufft omkring sig.
Åren som redan varit jobbiga hade satt sina djupa spår.
Att alltid vara nummer två.
Fick anpassa. Backa.
Ge vika för Sams enorma behov.

Barrikaderna som gav vika.
Fördämningarna som brast och ut kom flodvågen.
Jobbigt hemma och jobbigt i skolan.
Han pallade inte trycket.
Åt magsårsmedicin. Fick stress relaterad migrän. Eksem i armvecken som bara stress lockade fram.
Inte ens elva fyllda.

Utbrottet kom på väg till skolan.
Jag var livrädd över att han också skulle tappa tron på skolan på riktigt och fallera.
Vara hemma. Sam fick ju ( var sk hemmasittare där och då ) .
Han höll i sig desperat i elementet i hallen. Vi hade ont om tid.
Vrålade.
Jagade mig med slag.

– Jag vill inte. Snälla mamma jag vill inte till skolan.
Du fattar ingenting!
.
Jag bar ut han till bilen undertiden han fäktades för sitt liv.
Han måste till skolan!!
Jag kände pressen ifrån lärar och rektors håll. Hade socialens ögon i nacken.
De skulle minsann inte komma och säga att jag inte försökte förmå han till skolan.
Att det blev lika utgång som med Sam.
Att det var ett efterliknat mönster.
Men till vilket pris?

Ett barn som grät av ångest på väg till skola.
Hulkande.
Kippade efter luft.
Ett får på väg till slakt.
Min syn som var suddig bakom ratten.

Vad fan höll jag på med?
Vad i helvete hade jag gjort? .

Jag vände bilen på skolparkeringen.
Hemåt.
Aldrig mer att andras fördömande och okunskap skulle tvinga mig till dylikt igen.

Aldrig mer.

Blir det någonsin bättre?

Att vara där.
När tromberna avlöser varandra.
När vi står i sandstormen och inte ser längre bort än handen framför oss.
När uppgivenheten står oss i halsen och vi gråter oss till sömns.
Gudars att jag varit där i tusen dagar och mer än så.
Och hur orkar man igenom allt?
Att lyfta blicken och se en framtid så olik än den man lever i?
Den som ändå inger ett hopp om än så litet när liv känns nattsvart.

Kanske är det så att vi periodvis famlar i mörkret. Med focus på att ta oss igenom timmar. Dagar. Veckor.
Det som sedan blir till månader och år.
Att ta till sig att inget varar för evigt. Att det blir bättre men vi vet inte när bara.
Att vi härdar ut och kämpar på. Springer maratonlopp på maratonlopp utan att gå i mål. Vi har ingen aning om hur många vi måste springa. Vi bara vet att vi måste beta av dem.

Ja. Det blir bättre förhoppningsvis. Rentutav bra.
I min verklighet fanns inte det på kartan för 4 år sedan bara.
Det var verkligen i bottendyn vi satt fast ändå försökte jag simma loss. Göra allt jag kunde ändå.
Och bara ta mig igenom motgång på motgång. Ta dem med så gott det gick.
Litade på vad psykologen sade ”tonårstiden och vägen till ung vuxen är den jävligaste tiden för en ung person med asperger att gå igenom – det brukar lugna sig senare”
Han gav mig hoppet. Sams psykolog – det jag kom att leva och kämpa för.
Hans ord och kunnande.
Vi skulle vara igenom allt om några år.

Och nu.
Nu sitter jag inne med vårt facit och delger det till er.
Inger hopp.
Killarna blir i år 21 och 23.
Inget av det som hittills hänt trodde jag skulle hända för bara några år tillbaka.
Men genom att jag aldrig gav mig och drev på och drev igenom saker kom de ut på andra sidan. Med hjälp utav andras insatser med såklart.
Mina böner sömnlösa nätter.
Deras eget jävlar anamma. Deras egen mognad utmed tiden.

Hur nattsvart det än är så sipprar ljuset in emellan åt.
Blir till en gråzon som sakta tappar det mörka pigmentet allt mer.
Det kan ta tid.
Kännas som en evighet.
Ha tillit.

En dag är ni förhoppningsvis där vi är.

🙏🏻❤️

Ta inte mitt barn ifrån mig

Ovisshet i tre månader tills jag visste.
Ingen skulle ta Sam ifrån oss.
Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplyst om av en person med hög ställning.
Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt.
Trasig.
Av.
Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på mitt Coop.

Mer fel än så kunde det inte bli.
Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad som det blev där och då.
Att sonen skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.
Som att svårigheterna bara skulle försvinna då 🙈

Minns mötet med soc.
De stod helt på vår sida efter att ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan.
Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld.
Hur jag gjort allt och lite till för denna unge som jag älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi föräldrar hade inte gjort något fel alls.
Och det var hos oss han skulle vara.
Stanna kvar.
Det fanns ingen tvekan om saken.
Ingen tvivel.

Inte ett uns.

Vet skolan ens om SPSM?

När en läkare på mitt sjukhusjobb går bet på en patient och dess diagnos/behandling så chansar inte läkaren hej vilt i hopp om att göra rätt insatser.
Det finns alltid specialister att konsultera.
De som innehar spetskompetens inom ett visst område.

När det kommer till skolans värld och barn som mina.
De med NPF – då skall skola allt som oftast laborera själva med att hitta lösningar UTAN kompetens kring NPF.
HUR skall man då kunna hjälpa en elev utan att skräddarsy anpassningarna utefter dennes behov, dennes svagheter och styrkor? Om man inte har insikt i vad NPF innebär, kunskap kring det?
Det är som att jag som undersköterska skulle axla läkarens roll kring mina patienter.
Typ bara chansa på vad jag TROR skulle vara bäst.

Haft så mycket samtal med frustrerande föräldrar genom åren.
Barn som havererar i skolan.

– Har spsm hjälpt skolan?

– Spsm? Aldrig hört talas om. Vad är det? Skolan har inte sagt något om det.
Vad gör dem?

Jo.
Specialpedagogiska skolmyndigheten är Sveriges största kunskapsbank inom specialpedagogik. För att bidra till att förskolor, skolor och vuxenutbildningar ger en utbildning som möter barns, ungas och vuxnas behov, oavsett funktionsförmåga, erbjuder de stöd i form av kunskap och kompetensutveckling över hela Sverige, ett stöd som är kostnadsfritt.

Skolor som ignorerar helt att hjälpen finns.
Tar in de med spetskompetens. Tar in hjälp. Får verktyg att prova.
Förmår ett barn att lyckas i skolan – på sina villkor! .
Varför varför gör inte skolor det?
Istället för att fixa själva och det blir fortsatta katastrofer.

Jag tvingade killarnas skola att ta ut spsm till dem båda i olika skeenden. Vara på plats en halv dag för att analysera och komma med förbättringsförslag och handfasta råd.

Det är som att skolan många gånger inte ens vet om spsm.

Visste ni?