Om vi hade lyssnat bättre då

Sams dagbok i skolan talade sitt tydliga språk hur det var.


””MIN JÄVLA VÄRLD” hade han skrivit.

Livet fullt av motgångar.
Av kaos.
Snart elva år fyllda.
Där adhd behoven inte förstods fullt ut, där skolan inte mäktade med att anpassa rätt.

När energinivån kunde vara tömd vid tiorasten redan.
Konsten att kunna hålla ihop och inte explodera i skolan.
Adhd utbrotten.
Ibland de gigantiska.
När bristningsgränsen närmades rymde han hem.

När han inte orkade hålla ihop.
Vara hel. .

När vi så många runtom ville väl – men bidrog med nederlagen istället.
Här – här började resan som några år senare skulle visa sig leda till att ha drabbats av utmattningssyndrom i klass sex.
Och han kom att bli sk hemmasittare i över 3 års tid. .

Tänk om vi lyssnat in vad han skrev där.
Tänk om skolan hade gjort
allt det vi och bup bad om.
Agerat i tid.

Förhindrat ett barns förfall.

När ens barn blir sjuk utav skolan

”Sam gick inte i Fredags till skolan.
Inte i måndags heller då han låg i fosterställning länge länge i sängen och vägrade vakna till denna värld.
Tisdagen blev det 2 lektioner gjorda och idag ensdast en.
Hade jag proppsat på att han skulle gå på båda lektionerna hade jag haft han kvar hemma.
Jag kunde avläsa han såpass där på skolparkeringen då han kröp ihop under instrumentbrädan.
Så full av vånda.
Ångest.

Vi kom att göra en deal.
Han skulle kunna gå, om det bara blev en lektion hörde jag mummlandes under den uppdragna luvan.
Tur att jag ändå ”kan han”..oftast..och att skolan inte ifrågasätter vad jag håller på med som ”daltar” så.
Ni anar inte den känslan av att känna stöd ifrån skolan och de litar fullt på mig och mina försök att få iväg honom.

Att de inte klandrar mig de dagar som han inte går.

Idag ringde rektorn och ett möte är inbokat först på påsklovet.
Är väl svårt att få ihop bup och hab, rektorer för mellan och högstadiet.
Superbra.
Känns som att vi verkligen har siktet inställt på samma mål och att vi är på samma sida.
Är ju inte alltid som man pratar samma språk.

//Mars 2011

Så mycket som inte blev av sedan.
Så mycket av ”så jobbar inte vi”
Så mycket ebb i budgeten.
Kort därefter blev han sk #hemmasittare
Hela åk 7,8 och 9
Och jag kom på kant med allt och alla kändes det mest som.
Stunderna var förbi då alla var på samma våglängd.
Då fler kom att göra fler fel än rätt.

Det som hände där i mars 2011 var att Sam höll på att bli utbränd av svensk skola.
Något jag inget förstod där och då.
Energinivå som sjönk alltmer och kraven kvarstod och blev allt fler.
Energi som sinade likt en sönderslagen huvudkran med påslaget vatten. .

Att barn kunde bli utmattade av skola var för mig något nytt.
Och hade Sam inte haft den underbara läkare på bup som förstod och sjukskrev honom vet jag inte hur det gått och vilken linje socialtjänsten gått på när orosanmälan kom in och LVU blev på tapeten.

För han gick ju inte till skolan 🙄😳

Som att släpa ett får till slakt

HUR kunde jag göra så med barn nummer två?
Övertrampet?
Det förbjudna?
Erfarenheten jag inte lyssnade på ifrån Sam.
När jag inte visste vad allt berodde på över att Junior sjönk allt djupare.
Hur kunde jag då överskrida gränsen?

Junior hade det tufft omkring sig.
Åren som redan varit jobbiga hade satt sina djupa spår.
Att alltid vara nummer två.
Fick anpassa. Backa.
Ge vika för Sams enorma behov.

Barrikaderna som gav vika.
Fördämningarna som brast och ut kom flodvågen.
Jobbigt hemma och jobbigt i skolan.
Han pallade inte trycket.
Åt magsårsmedicin. Fick stress relaterad migrän. Eksem i armvecken som bara stress lockade fram.
Inte ens elva fyllda.

Utbrottet kom på väg till skolan.
Jag var livrädd över att han också skulle tappa tron på skolan på riktigt och fallera.
Vara hemma. Sam fick ju ( var sk hemmasittare där och då ) .
Han höll i sig desperat i elementet i hallen. Vi hade ont om tid.
Vrålade.
Jagade mig med slag.

– Jag vill inte. Snälla mamma jag vill inte till skolan.
Du fattar ingenting!
.
Jag bar ut han till bilen undertiden han fäktades för sitt liv.
Han måste till skolan!!
Jag kände pressen ifrån lärar och rektors håll. Hade socialens ögon i nacken.
De skulle minsann inte komma och säga att jag inte försökte förmå han till skolan.
Att det blev lika utgång som med Sam.
Att det var ett efterliknat mönster.
Men till vilket pris?

Ett barn som grät av ångest på väg till skola.
Hulkande.
Kippade efter luft.
Ett får på väg till slakt.
Min syn som var suddig bakom ratten.

Vad fan höll jag på med?
Vad i helvete hade jag gjort? .

Jag vände bilen på skolparkeringen.
Hemåt.
Aldrig mer att andras fördömande och okunskap skulle tvinga mig till dylikt igen.

Aldrig mer.

Ta inte mitt barn ifrån mig

Ovisshet i tre månader tills jag visste.
Ingen skulle ta Sam ifrån oss.
Inte familjehemsplacera honom såsom vi blev upplyst om av en person med hög ställning.
Då hela min värld slogs sönder och jag mådde psykist dåligt i veckor efteråt.
Trasig.
Av.
Fick ont i hjärtat. Blev så glömsk av all stress att jag inte hittade mjölkdisken på mitt Coop.

Mer fel än så kunde det inte bli.
Att skrämma skiten ur mig och ifrågasätta mig i egenskap av mamma till den milda grad som det blev där och då.
Att sonen skulle gå till skolan om vi bara lät han bo hos en annan familj.
Som att svårigheterna bara skulle försvinna då 🙈

Minns mötet med soc.
De stod helt på vår sida efter att ha hört hur vi släpat denna unge till skolan under gråt och utbrott genom tid. Hur han satt i hopkrupen under instrumentbrädan i bilen på parkeringen och inte förmådde sig in till skolan.
Hur han låg i fosterställning under täcket vissa morgnar och vägrade vakna till denna värld.
Hur jag gjort allt och lite till för denna unge som jag älskar så. Försökte få han till skolan och väl där blev det så mycket som måste ha blivit fel.

Vi föräldrar hade inte gjort något fel alls.
Och det var hos oss han skulle vara.
Stanna kvar.
Det fanns ingen tvekan om saken.
Ingen tvivel.

Inte ett uns.

En elev blir inte hemmasittare över en natt

Ett barn blir inte hemma ifrån skolan och blir sk hemmasittare över en natt.
Vägen dit är lång men med tydliga tecken och symptom som omvärlden inte greppade.
Så många fel som gjordes under längre tid.
Ändå.
En skola i desperation
”Han MÅSTE komma till skolan. Det är LAG på det”
Utan att se sin egna del i det.

Han skulle bara tillbaka till skolbänken.

StorSonen blev hemma i över 3 år.
Hela högstadiet.
En ruff resa som även gav insikter.
Jag vet nu vad som händer när vi går över gränser och kräver det orimliga.
Jag vet konsekvenserna när vi nedmonterar en elev istället för bygger upp den.

Så mycket jag bad om men inte fick.
För ni vet, ”så jobbar inte vi”
Det fick förödande konsekvenser längre fram.

Framtidsinvestera är ett ord som bara måste bli som ett mantra och att flexibiliteten ett krav.
När alla tar gemensamt ansvar.
Men vi är inte där än.

Idag nedmonterar vi hundratals barn och unga utan att se vår egna skuld i det.
Och det bara måste få ett stopp.

Så jobbar inte vi kring NPF – att ständigt vara i motvind

Om jag hade tio förslag hade gymnasieskolan tre.

Och de gick inte att göra som jag visste skulle fungera kring mitt NPF barn.

– Nej så jobbar inte vi.

– Nej de pengarna har inte vi.

Nä. Men ni lät mitt barn falla.

Anpassningar som uteblev.

Jag hade ETT förslag om hur en jobbig sommar skulle undvikas.

Hur kommunen borde lära sig att #framtidsinvestera

Låta en ung person få sysselsättning, känna meningsfull, få verktygen som gör att stegen blir lättare längre fram. Såsmåningom en självständig individ,

Inte att hamna på glid. På sidan om.

EN idé hur det skulle lösas men NEJ av kommunens tio högt anställda.

– Nej så jobbar inte vi.

– Nej de pengarna har inte vi.

De skulle kunna komma att rasa alltsammans.

Radera den framtid som kunde bli så bra

( men nu nöjde jag mig inte med ett nej utan krigade vidare ) .

Två exempel av snart en hel roman om allt jag stött på genom år.

Varför.

Varför har vi inte fokus på individen och vilka behov som finns?

Istället för att stirra sig blind på systemens uppbyggnad som inte är till för att tänjas på.

Hur tänker ni?

När ditt barn kan tas ifrån dig

Hej Världen!

Jag ler mot dig. Mot livet.

Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn.

En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös.

De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet.

Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken.

Så klart att det händer grejer då.

Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.

Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan.

Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig.

Sliter för mitt bästa.

Mitt i allt hör jag hur det pratas om soc.

Om att jag borde flyttas på och bo hos en annan familj.

Familjehem.

För min egna föräldrar förmår mig ju inte till skolan.

Flytta?

Jag?

Ifrån min enda trygghet i livet?

Skulle det bli bättre för mig i skolan då?

😥

Detta höll på att hända oss.

Händer andra familjer då NPF tänket och kunskapen inte finns.

När barnet inte förmår att gå till skolan längre.

Men det finns en skolplikt att följa.

.