Så utvald du är som förälder

”Alla mammor är speciella.
Viktiga.
Men du – du kommer att vara än mer viktig. Än mer speciell.
För barnet du nyss fått kräver det utav dig.

Du kommer att gå barfota på krossat glas till världens ände.
Du kommer att bestiga alla bergen helt slutkörd – men ändå stå där på toppen tillslut.
Du kommer att simma över alla haven, genom stormarna och tro att du ska drunkna.
Du kommer att släcka alla gräsbränderna, som ständigt blossar upp med nya igen.
Du kommer att krypa på marken tills att knäna blöder.
Du kommer att få låta ditt ego stå tillbaka många gånger än vad som går att räkna.
Du kommer att vistas ute på slagfältet och slåss för ditt liv.
Du kommer att bli en krigarinna, en lejoninna.

Du kommer att göra allt det där för ditt barn och det kommer vara värt allt i slutänden.

Du kommer att gråta tusen sjöar och tvivla på dig själv.
Du kommer att förbanna livet men du kommer kämpa.
Och du kommer aldrig ge upp.

Du är utvald just för att du kommer att mäkta med alltsammans”

Om Gud hade pratat med mig och er den dagen då vi blev föräldrar till våra älskade NPF kids – hade han säkert sagt allt det där.

För det var så livet kom att bli.

Att inte veta om han levde

Tystnaden ifrån hans rum var som att en mörk tung rök letat sig in i huset.
Det värkte i hjärtat av ångestpåslag vid morgonkaffet.
Det var svårt att andas själv.
Klumpen i magen.
Hjärtklappningen.
Gråten i halsen.
Helvetes skitliv som höll på att ta det finaste ifrån mig.
Som kvävt livslågan sakta under lång tid hos Sam.

17 åringen visade fortfarande inga livstecken från sitt rum på övervåningen.
Morgon som övergick till förmiddag.
Jag visste att han ville sova bort livet i perioder.
Jag visste att han ibland tog mer medicin än vad läkaren föreskrivit i ren desperation över de vildvittror och dementorer som kom.
Visste hur skört det var att silvertråden klipptes av och inte längre vara kvar hos oss.

Jag stod utanför hans rum och knackade försiktigt på dörren.

Sam, är du vaken?
Sekunder av tystnad.
Min känsla av att allt var över. Paniken över att mista ett barn i psykisk olycka.

” Helvete helvete kom igen Sam. Lev, stanna kvar hos oss och kämpa vidare. Liv kommer att vända, gradvis. Det finns ett annat än det här, så fortsätt andas.
Fortsätt leva”

Att ha ett barn, en ungdom med svår och djup depression är det absolut värsta jag gått igenom.
De lever konstant nära gränsen på att inte orka mer.
Det var som att han hade cancer.
En dödlig sjukdom som ingen kunde säga om han skulle överleva.
Läkare som medicinerade och höjde doser, gav ännu mer medicin.
Tunga tabletter en 17 åring inte ska drogas ner utav – men där och då var det nödvändigt.
Alla vaknätter jag kom att ha då jag försett honom med maxdoser så att han sov tungt

– Mm, jag är vaken, hörde jag.

Tack gode gud.
Han levde fortfarande.
Jag andades ut för stunden. Visste att vi skulle behöva ta oss igenom ännu en dag.
Ibland timme för timme.

Förmå honom att orka ta andetagen och bara härda ut tills dimman lättade.

.
.

När budget går före ett barns behov

Båda mina barn kom att få betala ett högt pris när de inte fick kosta pengar.
När deras behov inte tillgodosågs försvann tillslut lusten till att vilja leva.
Junior gick i fyran och Sam var runt sjutton år.

Förstår ni hur långt samhället drev dem mot stupet?
Ett barn och ungdom blir inte djupt deprimerad och suicidal utan en grogrund.
För båda mina var det en skola som inte NPF anpassat.
Som inte lät dem lyckas på sina premisser.
Som inte lät dem växa och tro på sig själva.
Som ställde dem utanför systemet tidigt.

Bortsållade.
Bortprioriterade.
Bortglömda.

Båda med en känsla av att vara uträknad, värdelös, utan framtid, utan en chans med att lyckas.

Det fanns en tid då jag varje morgon inte visste om Sam levde. Om han överlevt nattens vildvittror och dementorer. Om han fortfarande valde att leva mitt i mörkret. Om han ändå härdade ut tills liv skulle komma att vända.

Att aga ett barn är förbjudet sedan 1979 i Sverige.
År 2021 är det fortfarande tillåtet att slå sönder deras själar med att inte individanpassa skolan.

Jag och tusentals fler föräldrar är vittnesmål till hur det går till och hur våra barn sakta trasas sönder.

Jag har sett öglan där Junior tänkte hänga sig i ren desperation över livet och skolan i klass fyra.
Jag har sett Sams helt tomma blick på liv.

Tro mig.
Jag vet vad jag pratar om.

Ändå.
Ändå är det så tragiskt att pengar fortfarande styr över behov.
Nedmonteringen hos en ung människa.
Och det tilläts för tio år sedan och tillåts än.

Jag får inte in det i mitt huvud.
Och våra ansvariga ministrar säger inte någonting om ATT det ÄR förjävligt och att åtgärder ska in. NU!!
Det jag slogs för på Sergels Torg i skolmanifestationer 2015 gör tex dagens föräldrar utav nedmonteringen av resursskolorna nu.


Det händer ingenting – och vi krossar sönder barn på barn utan att lyfta på ögonbrynen.

Hur mår era barn/unga av att inte få rätt hjälp/stöd?
Vilka blev konsekvenserna?
Kan ni berätta så vi blir fler vittnesmål om det galna som händer än?

Till andra barn än Sam

Den här killen fick aldrig lyckas som 10 åring. Som 12 åring.
Sam hade provat på det han ville utöva.
Innebandy. Fotboll. Tennis. Backhoppning.
Alltid med en vilja och ett mål och jag kom att se vad som händer med ett barn som inte passar in. Inte kan vara med.
Vad tomheten och tristessen har för krafter. Hur långt ut det kan driva en ung människa.

Sam låter mig berätta om då för att hjälpa andra i liknande sits nu. Hur jävla nära det var att psykisk ohälsa varit det som kunnat avslutat hans unga liv.
Och jag kan bara inte släppa det.
Tänk OM han hade få fortsatt med sin tennis tex och den varit upplagd utefter hans sätt att funka på DÅ.
Jag tror inte att depressionen blivit så djup då och så farlig. Hade den ens kommit?
Det finns SÅ många vinster med att låta dessa barn/ungdomar igång med en sport.
Jag vågar t.o.m. kalla det för suicidpreventivt. Att sätta in åtgärder innan allt tillåts rasa.
Att stärka upp dem och ge dem en grund att stå på när så mycket annat är tufft såsom skolan.
Att det finns en plats att vara på och få lyckas där.

Vi har hitills under 3 år tillsammans via min sida här samlat in över 41.000kr till Viggo Foundation ch nu förstår ni bakgrunden till mitt driv.
Varför detta behövs.
Vi har hundratals med unga därute att hjälpa!!
Tusentals rentutav.

Såg ipå Nyhetsmorgon i veckan att Måns Möller och Christer Skog fått in över 2.2 miljoner i sitt #världenslängstavasalopp till de barn som Sam var.

Och jag ryser inombords. Vilken respons och vilken support till just dessa barn/unga.

Att äntligen börjar de synas och deras behov höras och bemötas.

Det som borde varit en självklarhet för länge sedan.
💛👑

Blir det någonsin bättre?

Att vara där.
När tromberna avlöser varandra.
När vi står i sandstormen och inte ser längre bort än handen framför oss.
När uppgivenheten står oss i halsen och vi gråter oss till sömns.
Gudars att jag varit där i tusen dagar och mer än så.
Och hur orkar man igenom allt?
Att lyfta blicken och se en framtid så olik än den man lever i?
Den som ändå inger ett hopp om än så litet när liv känns nattsvart.

Kanske är det så att vi periodvis famlar i mörkret. Med focus på att ta oss igenom timmar. Dagar. Veckor.
Det som sedan blir till månader och år.
Att ta till sig att inget varar för evigt. Att det blir bättre men vi vet inte när bara.
Att vi härdar ut och kämpar på. Springer maratonlopp på maratonlopp utan att gå i mål. Vi har ingen aning om hur många vi måste springa. Vi bara vet att vi måste beta av dem.

Ja. Det blir bättre förhoppningsvis. Rentutav bra.
I min verklighet fanns inte det på kartan för 4 år sedan bara.
Det var verkligen i bottendyn vi satt fast ändå försökte jag simma loss. Göra allt jag kunde ändå.
Och bara ta mig igenom motgång på motgång. Ta dem med så gott det gick.
Litade på vad psykologen sade ”tonårstiden och vägen till ung vuxen är den jävligaste tiden för en ung person med asperger att gå igenom – det brukar lugna sig senare”
Han gav mig hoppet. Sams psykolog – det jag kom att leva och kämpa för.
Hans ord och kunnande.
Vi skulle vara igenom allt om några år.

Och nu.
Nu sitter jag inne med vårt facit och delger det till er.
Inger hopp.
Killarna blir i år 21 och 23.
Inget av det som hittills hänt trodde jag skulle hända för bara några år tillbaka.
Men genom att jag aldrig gav mig och drev på och drev igenom saker kom de ut på andra sidan. Med hjälp utav andras insatser med såklart.
Mina böner sömnlösa nätter.
Deras eget jävlar anamma. Deras egen mognad utmed tiden.

Hur nattsvart det än är så sipprar ljuset in emellan åt.
Blir till en gråzon som sakta tappar det mörka pigmentet allt mer.
Det kan ta tid.
Kännas som en evighet.
Ha tillit.

En dag är ni förhoppningsvis där vi är.

🙏🏻❤️

När vi tillåter skolan att svika

Om du kommer in som patient på mitt jobb med en hjärtinfarkt gör vi allt vi kan för att rädda dig med dagens kunskap inom medicin och kirurgi.
För jag och mina kollegor vet vad som behöver göras.
Det är aldrig tal om budget. Vad vår insats kostar att hjälpa just dig.


Men när det kommer till barn som mina var i skolan, till dagens elever är det budget som går före behov. Fast skollagen säger något helt annat.
Vi kunde skicka människan till månen för 50 år sedan men vi kan inte hjälpa ett barn med särskilda behov i skolan idag.
Kunskapen ifrån skolans håll är fortfarande knapp kring NPF eleverna, hos beslutande politiker än mindre.
Politiker som bestämmer över mina barn och andras barns framtid utan att riktigt veta vad deras beslut landar i en framtid.
Sam kom att bli djupt deprimerad utav en skola som svek och jag höll på att mista honom helt.
Allt för att en budget inom utbildningsnämnden skulle hålla.
Han fick inte kosta pengar.
Så mycket är en människas liv värt.
En trettonåring.

Jag får veta så mycket om dagens skola via min sida på instagram via DM , kommentarer eller med egna inlägg.
Ljusglimtar finns men överlag är det det jobbiga jag får ta del av.
Vad som händer med barnen när så mycket görs fel.
Och när ingen person står som ansvarig för att det är så.

Hur.
Hur är det möjligt i det ”rika” Sverige tillåts vara så här?
Att vi inte ens fått till en möjlighet för lärare att göra en Lex Maria anmälan när de brister i sitt uppdrag.
Det är vi föräldrar som kan anmäla till skolinspektionen – men det är en långdragen process och ett barn hinner drunkna innan livbojen kastas ut.
För min del tog det 10 månader ifrån anmälan tills skolinspektionen gav sitt utlåtande.
2 terminer hade gått utan en vettig insats.
Ett år bortkastat helt med psykisk ohälsa som följd hos en ung elev.

Det såg ut så här för tio år sedan då min kamp började på riktigt och det ser lika ut än.

Fast nu med andras barn.
Era ❤️

Att hitta frizonen

Andas.
Mitt i allt – bara andas.
När det bara blev värre.
Värst.

Jag blundade.
Försökte tänka som psykologen lärt mig. Att jag skulle ha frizoner då jag inte grubblade och blev tyngd.

Att jag skulle ha en orange tid på dagen då jag tänkte tunga tankar.
Att jag bokade tid med mig själv. ”Klockan 16.00 sätter jag mig ner och tänker”
Eller mellan kl 10-12 ringde/mailade jag om tuffa saker.

Att jag bokade in grön tid som bara var min och att jag gjorde vad jag ville och behövde utefter förutsättningarna.

Röd tid där jag tog min välbehövliga promenad.

En träningssak som så mycket annat för att få det att funka i praktiken.

Konsten att avskärma – men ett måste för egen överlevnad förstår jag såhär i efterhand. .

Att hitta frizonen.

De vedervärdiga nätterna

Nätter som jag haft önskar jag att samhället överlag greppade innebörden av.
Att de varit bättre rustade för att förhindra fallet.
Att de fångar upp och gör rätt i tid och när behovet finns.

Jag minns en natt 5 år tillbaka i tid, en natt när livet blev tungt att hantera och han gick ut i natten.
Hur jag låg vaken utav oro med min bok tills klockan passerat efter två och jag hörde ytterdörren slå igen.
Han kom tillbaka levande.

Älskade unge.
Att det blev så här.
Att så mycket blev fel efter vägen och satte sina spår även om vi tillsammans vände så mycket och framstegen kommer.

Vi pratade igen den natten.
Allt jag ville ge honom var att inge hopp och tro på livet.
Förmå viljan att leva det.
Se meningen ❤️

Jag sov till elva. Helt slut.
Det tog energi dessa vedervärdiga nätter.
1 1/2 timme senare åkte jag till jobbet.
Inställd på att hålla skenet uppe.
Ingen anade vilket mörker jag hade där hemma.

Men jag väljer att berätta nu – för att jag får för Sam.
Om vi inte pratar om ohälsan och hur vi vuxenvärlden delvis svikit, hur ska vi någonsin ha förmåga att hjälpa dessa barn och unga i tid?

Idag är ljusåren ifrån då. Han mår bra och livets pusselbitar kom att läggas rätt – även om några bitar saknas än.
Men fy fan vad han gått igenom.
Jag.