De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.

Och kvar i hallen stod ryggsäcken

De kämpade på båda två.
Gick iväg till skolan varje morgon innan problemen hopade sig i klass fyra för dem båda.
Då skola först inte förstod.
Lärare som gjorde så gott de kunde men saknade både tiden och kompetensen kring NPF.

När så skolan väl visste och bup påtalade behoven tillgodosågs de inte.
Pengar styrde före behov och då det klassiska ”så jobbar inte vi”

Det blev insatser som passade skolans utformning och inte mina barns behov.

Först slutade Sam att gå dit.
Inte för att han ville – men inte kunde
En dag bara upphörde det.
Två år senare hände samma sak Junior.

Två barn.
Två elever som inte passade in i skolans snäva ramar.
Haveri i samma skola.
Båda sk #hemmasittare fast jag hellre säger att de hade #ofrivilligskolfrånvaro

Förmådde sig inte till skolan mer.
Den som svikit dem hundra gånger om fast det fanns eldsjälar som gjorde så gott de kunde mitt i allt.
Men det var som att släcka gräsbränder med en vattenkanna.

En dag var det liksom försent.
Raserat alltsammans.

Kvar i hallen stod två orörda skol-ryggsäckar.

Och kom att göra det länge.
För Sam i fyra års tid.
För Junior i ett års tid uppdelat i perioder.

Som att släpa ett får till slakt

HUR kunde jag göra så med barn nummer två?
Övertrampet?
Det förbjudna?
Erfarenheten jag inte lyssnade på ifrån Sam.
När jag inte visste vad allt berodde på över att Junior sjönk allt djupare.
Hur kunde jag då överskrida gränsen?

Junior hade det tufft omkring sig.
Åren som redan varit jobbiga hade satt sina djupa spår.
Att alltid vara nummer två.
Fick anpassa. Backa.
Ge vika för Sams enorma behov.

Barrikaderna som gav vika.
Fördämningarna som brast och ut kom flodvågen.
Jobbigt hemma och jobbigt i skolan.
Han pallade inte trycket.
Åt magsårsmedicin. Fick stress relaterad migrän. Eksem i armvecken som bara stress lockade fram.
Inte ens elva fyllda.

Utbrottet kom på väg till skolan.
Jag var livrädd över att han också skulle tappa tron på skolan på riktigt och fallera.
Vara hemma. Sam fick ju ( var sk hemmasittare där och då ) .
Han höll i sig desperat i elementet i hallen. Vi hade ont om tid.
Vrålade.
Jagade mig med slag.

– Jag vill inte. Snälla mamma jag vill inte till skolan.
Du fattar ingenting!
.
Jag bar ut han till bilen undertiden han fäktades för sitt liv.
Han måste till skolan!!
Jag kände pressen ifrån lärar och rektors håll. Hade socialens ögon i nacken.
De skulle minsann inte komma och säga att jag inte försökte förmå han till skolan.
Att det blev lika utgång som med Sam.
Att det var ett efterliknat mönster.
Men till vilket pris?

Ett barn som grät av ångest på väg till skola.
Hulkande.
Kippade efter luft.
Ett får på väg till slakt.
Min syn som var suddig bakom ratten.

Vad fan höll jag på med?
Vad i helvete hade jag gjort? .

Jag vände bilen på skolparkeringen.
Hemåt.
Aldrig mer att andras fördömande och okunskap skulle tvinga mig till dylikt igen.

Aldrig mer.

När liv levs i kaos

Fönstret gick sönder som ett symptom på att något var fel och varit länge. Vinterkylan letade sig in i det sönderslagna hålet.

Frustrationen hade nått sin kulmen.

Skrivbordet hade blivit sönderhackat av samma orsak.

Dörrar insparkade.

Det nyrustade rummet fått stora gapande hål i väggar och tak. Som stirrade lika tomt framför sig som hos tonåringen som inte längre hade en framtidstro.

Han visste att efter sommarlovet kom – ingenting. Att fylla dagarna kunde han inte längre på egen hand.

All hans vakna tid blev min uppgift att göra meningsfull.

Jag gick bet och han visste om det.

Vi grät på varsitt håll och sörjde på olika vis att det var så.

Han fick utbrott. Och det fanns så många orsaker till varför de kom likt en tsunami. Utbrotten som hade varit få tidigare.

Jag såg dem enbart som ett symtom på att något var väldigt fel och att han inte kunde bestraffas för det. Orsak och verkan som han inte kunde klandras för.

Folk tyckte jag var slapphänt men jag såg det endast som ett kvitto på vad jag påtalat en längre tid kring Sam.

Vad som skulle hända när inte behoven inte tillgodosågs.

Och jag kunde inte läka i min utbrändhet när vi befann oss där för sju år sedan.

Två barn att rodda i en värld som inte var rustad för dem.

Två barn att rädda.

Och någonstans mitt i allt skulle jag försöka leva mitt liv. Känna min glädje att få finnas till. Och jag fann det korta stunder innan det mörka tog över igen.

Det var en kamp som få kunde förstå.

Det var inte lätt när ens barn gick i tusen bitar.

Havererade.

Och när de gjorde det båda två.

Samtidigt 😥

Och det kom att komma en annan tid – ett annat liv flera år senare.

Så viktigt att komma ihåg.

Påminnas om.

Inget varar för evigt.

Skitmorgon innan skola

– Skolan suger.

Vad har jag där att göra?

Det är så tråkigt där – jag kan likagärna vara hemma.

Vad är det för jävla mening med att bara sitta där en hel jävla dag?

Sam mumlade underifrån täcket.

– Jag tänker inte gå upp idag.

Jag tänker inte göra någonting.

Jag insåg att det inte gick att pressa han en tum utifall jag skulle rodda detta med att få iväg han till skolan.

Han fick inte smälla av för då var det tokkört.

När hjärnan gått i baklås måste jag hitta koden som gjorde att han öppnade upp sig och började tänka i nya banor.

Bättre banor.

Junior fick inte ens visa sig denna morgon för Sam.

– Gå ditt jävla miffo, vad stirrar du på?

Sam väste underifrån täcket då Junior kom med en av råttungarna, OZZY, för att göra storebror glad.

– Stick – dra!

Junior undrade stilla om han ens fick andas för Sam och gick moloken ut från Sams rum.

Syftet var ju endast att hjälpa Sam att bli på bättre humör.

Jag bad Junior att bara backa denna morgon, inte göra något som kunde få Sam ut spår.

Bad han hålla sig i bakgrunden.

Inte varken synas eller höras.

Junior visste allt för väl vad som gällde och hjälpte därmed att få morgonen att funka trots allt.

Sam petade i sig minimalt med frukost invid datorn en halvtimme innan vi skulle åka. Letade i panik efter favoritbyxorna som han promt skulle ha denna morgon.

Allt annat var oskönt att ha på sig.

Lyckas förmå han in i bilen, iväg till skolan.

PHJU!!

Skitmorgonen över igen.

En utav de hundratals vi skulle komma att ha i varierande grad genom åren.

Jag kan flytta mamma

Jag hade Junior hemma med diagnosen ”ont i själen”

Elva åringen var så pressad över sin skolsituation att det gjorde sig otäcka uttryck.

Jag var djupt oroad över honom. Skolpsykologen hade gjort klart sitt och vi hade fått tagit del av vissa bitar av vad den påvisade och det var åt det hållet jag misstänkt.

Jag bad fröken att omgånde kalla till möte med resursteamet.

Jag vägrade släppa Junior till skolan om han bara skulle få känna misslyckande på misslyckande dagarna i ända.

Må så skit som han gjorde. Psykolog som flaggade för ett mycket deprimerat barn.

” Det är jobbigt hemma med allt och jobbigt i skolan, jag får aldrig lugn och ro någonstans” suckade Junior.

Sams svårigheter satte sina djupa spår.

Underlättade inte hemma alls.

” Mamma jag kan bo hos en annan familj när du har så jobbigt med Sam, det räcker för dig.

Hur ska du orka med mig med”?

Stora frågor från en liten själ.

Så klarsynt.

Ja.

Hur skulle jag orka?

Att längta hem till det jobbiga

Lillebror visste inte om något annat som nio åring.

Livet vi levde var tufft men också en normalitet. Det bara blir det tillslut.

När Sams behov tog överhanden, när utbrotten blev gigantiska. Ibland flera gånger på en dag.

Elva åringen som hade så tufft med livet, med sig själv.

Som inte ville avvika men gjorde det ändå.

Som i efterhand visste att han förstörde för oss andra.

Som inte hade förmåga att hejda sig.

Det var långt ifrån lätt att vara Sam. .

Junior och jag hade sett Carolas julkonsert på Cirkus i Stockholm.

Hotellmys. Storstadspuls.

Konserten som var resans höjdpunkt. .

På tåget hem säger han:

– Åh vad jag längtar efter Sam.

Och det bara slank ur mig.

– Hur kan du längta så då det mestadels är så jobbigt för dig med Sam?

Han satt där med sina stora blå ögon och såg värden susa förbi utanför.

Satt stolt med sin nyinköpta Carola tröja på sig.

– Därför han är min storebror och jag älskar honom.

Så är det bara.

Så oavsett livet det tuffa han levde varje dag nästintill så var han sin bror lojal och trogen. .

Älskade oavsett.

Älskade gränslöst.

💕