De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.

De snabba adhd kasten

Efter en dag av många hårda ordväxlingar så sitter jag och masserar hans fötter som vanligt om kvällarna för att det skall bli lättare att komma till ro och sova. Nattlampan är släckt och samtalen har blivt många och stundtals djupa. Jag verkligen värdesätter de stunderna.
Vi kommer varandra så nära och det är verkligen en ynnest att lära känna sitt barn så nära inpå – att ha de samtal vi har.

Jag reser mig upp ifrån sängen för att gå, rufsar om hans blonda nytvättade kalufs.
– Godnatt hjärtat..mamma älskar dig.
Jag pussar lätt hans kind.
– Jag älskar dig mamma. Go dig! Du är bästa mamman man kan ha, hörs det i mörkret.
Hade han varit en katt hade han spunnit. Det riktigt hördes vilken harmoni som befann sig under täcket.
– Tack det värmer att höra med tanke på vad du kallade mig för tidigare idag, svarade jag med värme i hjärtat.
– Tja mamma, i den här familjen så har vi snabba svängningar i våran status.
Skrattet var gott och han hade så sant i det han sade.

Jag stänger dörren in till pojkrummet där det snart snusas ifrån tolvåringen och råttorna intar natt målet ljudligt på sitt torrfoder.

Min Sam.
Min fina kille.
Vill inte vara utan han en minut i mitt liv fast det kostar på såsom det gör mellan varven.
❤️

//Dagboksanteckning januari 2011

En elev blir inte hemmasittare över en natt

Ett barn blir inte hemma ifrån skolan och blir sk hemmasittare över en natt.
Vägen dit är lång men med tydliga tecken och symptom som omvärlden inte greppade.
Så många fel som gjordes under längre tid.
Ändå.
En skola i desperation
”Han MÅSTE komma till skolan. Det är LAG på det”
Utan att se sin egna del i det.

Han skulle bara tillbaka till skolbänken.

StorSonen blev hemma i över 3 år.
Hela högstadiet.
En ruff resa som även gav insikter.
Jag vet nu vad som händer när vi går över gränser och kräver det orimliga.
Jag vet konsekvenserna när vi nedmonterar en elev istället för bygger upp den.

Så mycket jag bad om men inte fick.
För ni vet, ”så jobbar inte vi”
Det fick förödande konsekvenser längre fram.

Framtidsinvestera är ett ord som bara måste bli som ett mantra och att flexibiliteten ett krav.
När alla tar gemensamt ansvar.
Men vi är inte där än.

Idag nedmonterar vi hundratals barn och unga utan att se vår egna skuld i det.
Och det bara måste få ett stopp.

Konsten att släcka de konstanta gräsbränderna

Att stå där och gräsbränderna härjar runtomkring.
Att släcka eldhärdar som sedan tar ny fart på ny plats.
Är olika stora.
Massiva.
Lämnar efter sig förödelse.
Förstörelse.

Jag har varit där.
Och det enda jag förmådde mig att tänka var att allt samman en dag skulle vara över.
Att de svedda markerna åter skulle grönska.
Att härda ut.
Att släcka brand efter brand.
För att någongång.
Någonstans hamna där vi är idag.
När liv blev tusen gånger bättre och röken skingrats åt helt.

Om rätt förutsättningar finns utmed resans gång till vuxenvärlden kan liv förändras radikalt.
Bli till ett bättre liv.
Rentutav bättre.
Bäst.

Tappa aldrig tron på att det är så det mycket väl kan bli.
Håll kvar tilliten.
Släck era gräsbränder.
En dag kommer svedda händer att läka.


Och ni står med ryggen emot en utsläckt gräsbrand så enorm att ni i efterhand funderar hur fan den gick att släcka.

Det uteblivna fredagsmyset

Det klämkäcka.
” Nu är det äntligen fredag och dags för freeeeedagsmyyyyyyys🙌🏻”
Facebook som badade i de statusarna.
Som att veckans enda välsignelse hette helg.
Att det skulle vara såååå trevligt alltsammans oavsett aktivitet.

Minns hur jag avskydde att läsa om dem.
Hatade att höra jublet.
Under flera år var hela veckan som en långdragen helg för oss.
Utan mys.
I tre år var Sam hemma utan förmåga att kunna gå till skolan.
1-3 lektioner i veckan hemma gjorde ingen skillnad.
Varje dag var ledig.
Tomma.
Skulle fyllas med ett vettigt innehåll.
Finnas en anledning att gå upp.
När en lördag såg likadan ut som en tisdag.
Mhm.
Det var ju inget speciellt med den?
Snarare ökade stressen över på vad andra gjorde när det var ledig helg. Jämnåriga.
När han inte var som dem.
Hängde ute om kvällarna.
Lanade. Åkte på turneringar om helgerna. Gick på bio.
Känna samvaro.
Sammanhang.

Jag försökte få till en känsla av att det var helg iallafall.
Lagade extra god mat. Gjorde efterrätt.

Men helgen var aldrig något vi längtade till under väldigt lång tid.

Om jag kunde backa tiden

Alla tårar som kom i ren förtvivlan.
Smärtan i en 12 årings kropp.
När hopplösheten kändes lika oändlig som stjärnhimlen en klar natt.
Att loppet var kört.
Att vara totalt misslyckad och utdömd.

Tänk om jag kunde backa tiden och föra samman dagens 22 åriga (snart) Sam med dåtidens 12 åriga Sam. Att han skulle berätta om hur liv kom att se ut i vuxen ålder.
Återlämna självförtroendet till pojken och inge ett lugn inombords att allt längre fram skulle reda upp sig.
Att förlorade studier skulle tas ikapp, att han skulle få fast jobb, egen lägenhet, en fantastisk flickvän, körkort och egen bil.
Allt det som 12 åringen tvivlade på skulle förverkligas.
Bit för bit.

Så mycket lättare stegen skulle ha varit att tagit då.
Så många mindre skrapsår.

Så många mindre ärr.

Till er som inte tar studenten

Det var inte ert fel att ni inte nådde fram.
Kom i mål.
Fick dricka champagnefrukost och springa ut i friheten med era studentmössor.
Ni är så många som skolan svek utefter vägen.
Gav er inte rätt förutsättningar.
Tillät inte er att lyckas utefter era premisser.
NPF anpassade inte studierna.
.
Så mycket hinder för er att ta er över. Som till slut blev för många och ni gav upp. Orkade inte.
Många av er som ville men inte fick.
.
Vi pratar så om studenten i dessa dagar – men vi pratar inte om er.
Ni som blev ställda utmed sidan. Kvarglömda.
Som får se på när kompisarna tar studenten.
Men ni är inte med.
Och livet som allaredan är tufft många gånger känns med ens än jobbigare.
Att stå utanför.

Och fundera.

Vad händer nu?

Om att vara NPF mamma

– Får du betalt att vara hemma med honom ?

Blickarna.

Avundsjukan.

Misstänksamheten.

Mhm.

Så jag var en sådan som utnyttjade systemet?

Skodde mig på samhället.

Åkte snålskjuts.

Kunde vara hemma mina 25% i veckan och bara ha det bra.

De skulle bara ha vetat.

Alla samtal.

Möten.

Rodda att förmå han TILL skolan.

Rodda dagen och kvällen EFTER skolan då energin var förbrukad och jag fick ta rätt på allt.

Spillrorna.

Svårt att komma till ro när kvällen kom.

Svårt att somna.

Dementorer och vildvittror som kom.

Jag som fick ligga på golvet tätt intill.

Tyst tills han somnade.

Bli väckt på natten då han vaknade med livets stora frågor.

Nästa dag.

Samma visa.

Motivera till att gå till skola.

Hinna med ett möte med bup.

Ta reda på resterna när skoldagen var över.

Limma ihop.

Hinna med en lillebror.

Rodda livet. Det övriga.

Ligga i pojkrummet på golvet i mörkret tills andetagen befann sig i drömmarnas land.

Om och om igen.

Bra dagar.

Sämre dagar.

Skitdagar.

Men hela tiden finnas där.

Betydligt mer än de 25% jag fick vårdbidrag för 👑

Om de bara vetat hur det var.

Adhd utbrotten som ingen såg

I skolan kom aldrig utbrotten som vi fick se hemma.

Ibland hann han bara över tröskeln så small det.

Så mycket han hållt inne med en hel skoldag som behövde frigöra sig.

Få ett utlopp.

Likt en vulkan som får sitt utbrott till slut. När trycket inifrån blir för stort.

Kabom 💥☄️

Frustration som lagrats.

Energi som dränerats och var slut vid tiorasten redan. .

Jag blev med tid duktig på att spackla alla hål som blev i dörrar och väggar.

Utbrottets resultat.

Ett tecken på att så mycket gått fel i skolan.

Var fel från början.

Men i skolan.

Där märkte de ingenting av det jag bevittnade.

De måste tro att jag ljög.

Att mitt tjat om anpassningar var överdrivna.

Jag ser än hålen ifrån förr.

Likt ärr i spacklade dörrar och övermålade väggar.

Blekna bevis på hur det en gång var.

Och vilket priset var av alltsammans.

Allt för Sam

Först i efterhand har jag förstått vidden.

Djupet.

När mycket kan förklaras ur en 21 årings perspektiv som nu ser bakåt.

Kan dra slutsatser – se samband.

Kan se vilka konsekvenserna blev när samhället inte var i fas med att ge rätt insatser.

Nu på Onsdag blir Sam med mig till Stockholm då jag ska överlämna insamlingen @kungoverlivet kört okt/nov via #kungaklappen

Mer pengar behövs både till forskningen kring NPF via Hjärnfonden och till NPF idrotten så att alla kan delta på sina premisser bla via Viggo Foundation

Vi ska träffa företrädare för båda två organisationerna och han får då tillfälle att komma till tals i rätt forum och berätta om vad hans 12 åriga jag hade behövt i egenskap både kring forskningen, kunskapen kring npf och anpassningar inom idrotten.

Och det känns så himmelens fint att vi åker och gör det här ihop nu 💕

Sam är ju främsta orsaken till mitt tolv åriga NPF engagemang då det var han som drabbades värst av omgivningens tafatthet även om Junior också fick lida stort.

.

Sam är också främsta anledningen till att jag drog igång Kung Över Livet med ett gäng andra mammor och allt jag gjort sedan dess 2012.

INGET barn ska gå igenom det Sam fick göra.

Junior likaså.

Vi både vet och kan göra bättre!

Och för att nå dit behöver vi hjälpas åt.

Göra vad vi kan.

På många håll och fronter.

Ni hinner skicka med en slant som vi överlämnar på onsdag till Hjärnfonden och Viggo Foundation om ni swishar idag och senast måndag 💕

Allt för de barn som Sam en gång var.

Swisha det till

123 687 1461

Tillsammans kan vi uträtta stort!