Detta är återigen ett vittnesmål – anno 2024 💔 Ett av hundratals. Tusentals. Skrivet i natt på gårdagens inlägg 🥺
Denna ständiga påminnelse om att samhället inte kommit någonstans sedan jag befann mig i galenskapens tid med liknande story. Samma förfall kring två NPF kids i skolan. Båda som fick lov att äta antidepressiva för att skolan förmådde dem till psykisk ohälsa. Depression. Suicid 💔 Junior i klass 4 och Sam som 17-18 åring.
Alltså. VART är rubrikerna om vad som pågår därute? Inför öppen ridå? VEM kan hjälpa oss synliggöra och tydliggöra den psykiska misshandel vi utsätter våra NPF kids för i skolan? Som får fruktansvärda konsekvenser 💔 Och dessutom kunna ställa någon till svars för det. Ytterst ansvariga? Vilka är de krafter som står som handlingsförlamade än? Varit det i de 12 år jag varit aktiv inom NPF 😳😳
Tagga, kommentera gärna med tankar, reflektioner kring detta. Vi bara måste få ett slut på det 💛
Du är sjuk för att samhället är sjukt, sade min läkare med uppgiven suck.
Du är så slutkörd av alla åren, av all kamp och oro att du snart krackelerar helt. Jag är ledsen AnnSophie, men det är samhället som gjort dig så här. Du har inte orsakat din sjukdom.
Jag tappade känseln i ansiktet. I armarna. Ibland även i benen. Jag hade som bubblande kolsyra mellan hjärnhinnorna under ett högt tryck. Jag hade så ont i hjärtat att man initialt tog det för kärlkramp/misstanke om infarkt. Tappade minnet så radikalt att jag lade posten i frysen och visste inte på vilken knapp jag skulle trycka på kaffeautomaten på jobbet.
Blev utredd för alzheimer. För stroke, för hjärnblödning. För hjärtinfarkt, för kärlkramp. För depression, för suicid. För njurcancer. För IBS. För sömnsvårigheter. 😳😳 Allt. Exakt allt stressutlöst under många år. En kropp med fysiska besvär. En mamma i konstant krig. Två barn på fallrepet. Rädda liv. Rädda deras framtid.
Gårdagens inlägg av stressforskare Niclas Almen på min Instagram påminde mig om vår sårbarhet som NPF föräldrar. Vad vi utsätts för. När budget ofta går före behov. När okunskapen styr utgången. Det var bara att läsa följarnas kommentarer om hur de har det. Hur de mår. Ni mår. Och varför.
Mina sjukskrivningar. Mina utredningar. Mina sjukhusinläggningar. Mina ambulansresor. Mina sjukvårdsinstanser. Jag pratar om flera hundratusentals kronor jag kom att kosta. Samhällsekonomiskt? För att det var mina barn som inte fick belasta samhällets budget. Men jag kom att göra.
Gråten har stillats, slaget som kom ifrån ingenstans ömmar bara litegrann hos 8 åringen. Bara ett blåmärke blir kvar som ett tecken på hur fort det kan vända, när tänket upphör och något annat tar över. När lagrad frustrationen får ett utlopp.
” Gråt inte du mamma, säger Junior. ” Varför gör du det” ? De stora blåa ögonen som ifrågasatt världen mer än tusen gånger varför den är som den är hemma hos oss, tittar på mig.
” Jag gråter för att jag är less på att vi har det så här lillhjärtat. Gråter för att Sam inte mår bra, annars skulle han aldrig göra dumma saker emot dig. Gråter för att du står i skottlinjen och alltid blir träffad..”
” Det gör ont mamma, det gör faktiskt det när han drämmer till mig, men bara för en liten stund..mitt går ju över..det är värre för Sam.. Hans måste göra ont i kroppen hela tiden och han kan inte rymma ifrån det heller”
😢
// Dagboksanteckning- 2010 En annan tid – ett helt annat liv.
Sanningen kan så lätt vinklas fel. Meningar få en annan innebörd. Tolkas på ett annat sätt än vad jag sade dem. Numera ber jag just därför att läsa igenom en text när mina barn och främst Sam omnämns – innan den publiceras.
Ett ord kan förvränga allt. Och media vill ju ha en stark text att publicera och en lockande rubrik.
Som denna text saxat ifrån förstasidan och var på löpsedeln på den tiden då de fortfarande fanns. Nej. Sam slutade aldrig att gå i skolan. Det var bara det att skolformen inte passade honom där och då. Att vistas i skolmiljön. Han blev som en jordnötsallergiker och fick andnöd i skolans utformning. Och skolan kunde endast erbjuda 1-3 lektioner i veckan 😳 i pojkrummet. För ”så jobbar inte vi, de pengarna har vi inte” Men det var i hemmiljö som det GICK att bedriva undervisning – men se det gick ju inte skolan med på att ge i större utsträckning 🙈
Den feta rubriken borde istället vara ”När budget går före behov – Sam får ingen skola”
För det var SÅ sanningen och verkligheten såg ut.
En gång för länge sedan, så trodde ni 100% på er kapacitet. Det fanns inga hinder, i leken var allt möjligt. Genomförbart. Ni var kungar över livet. Ägde rätten att göra vad ni ville med det. Vem av oss tog ifrån er den förmågan? Den rättigheten att se möjligheten?
Vi uppmuntrar så våra barn att tro på sig själva. Applåderar till deras framsteg. Små som stora. ”Heja heja åååh vad du är bra”. Pussar och kramar. Vi står utmed vägen med våra vimplar och viftar. Sitter och gråter i kyrkan på deras skolavslutningar över deras bragd att prestera.
De vet om att de är bäst. Fram tills livet börjar påtala motsatsen. Slå dem på fingrarna. ”Ajabaja” . Bit för bit plockas självförtroendet bort hos somliga av vår barn. De barn med dolda diagnoser, adhd, asperger får det än tuffare. De växer upp i en miljö som inte förstår sig på dem alla gånger. Som förgör istället för förstärker. Det självförtroende de en gång besatt blir naggad i kanten. Får sprickor för att sedermera gå itu.
De är inte kungar över livet längre. De kastade kronan åt helvete långt bort.
//April 2012
Den natten när jag skrev den här texten föddes fröet som senare blomstrade ut och blev till föreningen Kung Över Livet. ( Bilden är ifrån min blogg 2012 ) Mitt i all galenskap behövde jag få göra något utav min frustration. Göra något för mina och andras kids. För framtidens.
I tio år har jag nu haft mitt samhällsengagemang kring NPF. Och det ser nästan exakt lika ut nu som då – fast kring era barn 🥺
”Jag har inget liv mamma” Ingen mening, allt är bara jobbigt igen. Vad fan ska jag leva för?
Sam var tio år och hade sådan frustration över skolan. Alla barnen skulle göra lika och som fröken sade. Lyda, lyssna och jobba på i skolbänken. Det fanns dessutom inte några fritidsintressen att gå till som kompisarna hade med sina sporter. ( Hm – nä de var ju inte anpassade utefter hans behov 🙄 ) Den veckan han föll hårt hade han gått i skolan i fyra hela dagar. Sovit uruselt som brukligt. Energin var slut på torsdagkvällen. Fick sitta på golvet intill hans säng tills han somnade. Pratade innan om alla tankarna om vad han gjort och sagt. Alla utbrott han ångrade. Alla fula ord. Livet. Nuet och framtiden. Skulle han orka ?
Junior hade stått med sina klarblå ögon och sett alltsammans tidigare på dagen. Utbrotten som kom i strid ström. Hört vad som sagts. Långt ifrån första gången. Frågade ”Mamma varför vill han dö?”
Vad svarade man på det? Sanningen?
”För att vuxenvärlden gjort allt för många fel?” ”För att budget går före behov”
Minns inte mitt svar men minns det svåra. Tuffa. Förtvivlan i en liten kropp. Som bott där länge och kom att stanna till och från med ökad intensitet. Och Juniors tankar mitt i allt.
Att bli misstrodd som mamma. Att det var jag som var den felande länken. Att så mycket utav deras misslyckande i skolan baserades på mina misslyckanden med dem.
Jag minns hur skygg jag blev ute på stan. För vad sade folk om mig därute? De som visste? Hur deras pekpinnar riktades emot mig då jag inte såg. Alltså. 2 barn som fallerade i skolan. 2 barn som blev till de besvärliga eleverna. Vad HADE de för mamma? Hur slapphänt VAR hon?
Jag hade den känslan i mig ett tag tills jag tog ett rejält snack med mig själv. Jag VISSTE att det var skolan som brast och inte jag. Jag gjorde allt och mer därtill för mina NPF killar. Men samspelet saknades. Skolan saknade förmåga att möta upp killarnas behov fullt ut. Även om försöken gjordes och ibland var så tafatta. Så. Jag sträckte på ryggen. Skulle folk prata så fick de göra det, för JAG visste om vår sanning och galenskapen bakom varför det såg ut som det gjorde för båda mina killar. Ibland i perioder, ibland samtidigt. Jag visste om mina förtvivlade tårar om nätterna och vad de baserade sig på. Och det var inte pga min otillräcklighet.
Fagersta kommun år 2016. Frågan är om något ens hänt fram tills nu – 2022. Hur de resonerade och framförallt AGERADE kring barn som mina.
Det fanns 40 sommarjobbsplatser. 100 sökande. Alla platser lottades ut oavsett behov och anledning att ungdomen sökte. Antingen skulle man jobba som solstråle inom äldrevården eller jobba som vaktmästare. Åtta timmar om dagen i 2 veckor. Thats it. Passa in i mallen eller bli utan! Inget av dem skulle funka för honom just där och då OM nu turen fanns att han fick ett jobb. 40% chans. Och nej han kunde inte söka andra sommarjobb heller, men ville verkligen ha ett jobb, ville försöka men inom en verksamhet som passade honom.
Nej. Det fanns inga pengar avsatta för det.
Varför uppmuntra den medborgare som vill göra rätt för sig, men som behöver stöd och hjälp efter vägen för att lyckas? Varför samhällsinvestera, när det går att krossa en ung människa och låta den belasta samhället massor ekonomisk längre fram därför att chansen att lyckas aldrig gavs?
Han hade blivit sviken så många gånger allaredan av samhället. Och då klev man ytterligare ett varv på honom när han försökte att resa på sig. Fy fan.
Men tro inte att jag gav mig. Lejonmamman röt för fullt och kom att kalla till möte med de styrande.
Men varför denna kamp hela tiden? Varför denna fyrkantighet och att ungdomar med speciella behov inte få kosta pengar? Ett sommarjobb på 2 veckor? Att istället dela upp dessa 8 timmar om dagen och gå 4 för det är det han kommer att fixa.
Vi pratar om ett sommarjobb på 80 timmar. 6 000 kr i kostnad för kommunen. En framtidsinvestering.
Frågan är om någon vågade tänka på vad det kunde komma att kosta framöver. Om han skulle hamna utanför allt.
Frågan är – om någon drog nytta utav de insatser jag sedermera krigade mig fram? De jag kan berätta om i inlägg längre fram. Och som bidrog stort till den framgång som sedan väntade.
– Eftersom han inte går till skolan så behöver han nog familjehemplaceras. Det här går inte längre! Han är 14 år och har ingen skola!
Nä. Där och då gick det inte. Mognad som tog tid. Inte gick att forcera fram. Miljön i skolan var fel. Främst jämnåriga som fanns ÖVERALLT. Men ☝🏻 om han bytte familj skulle det säkert reda sig då JAG var MEDBEROENDE och förstärkte hans mående 🙄 ansåg vissa.
Det enda jag gjorde var att anpassa livet så det blev fungerande. Inte kvävde honom. Lät han sakta mogna. Ta ett steg i taget. Gick på handledning hos hans psykolog.
Och skolan? Tja de erbjöd 3 lektioner hemma i veckan för ”han var ju inte sjuk” På en månad 12 lektioner. Vissa lektioner uteblev för att läraren behövdes bättre i skolan än till honom. DET tillät man. PLUS förordade att han skulle byta miljö. Byta hem. Riva upp den enda trygghet han hade. .
Det händer idag. Soc som inte kan #npf. De familjehemsplacerar barn som Sam 💔 Är just nu i kontakt med en förtvivlad mamma där soc saknar NPF kompetens och kan ta värsta beslutet i tron om att det är rätt. I all välmening men insatserna som sätts in är helt fel.
Blir till ren galenskap. .
Sam säger nu som vuxen att flytta till ett nytt hem aldrig hade hjälpt honom där och då. Snarare dragit åt snaran än hårdare.
Soc måste ha större kunskaper kring NPF – och ta in någon med spetskompetens i stora beslut.
Sent ska synden vakna. Först hade jag tragglat med rektor L kring Sam heeela mellanstadietiden – där det slutade med att fel och för få insatser bidrog till att han blev sk ”hemmasittare” – jag kallar det hellre för att ha ofrivillig skolfrånvaro. Tjatat och påtalat hans svårigheter och vilka nödvändiga insatserna var. I åtgärdsplanerna stod det ofta: ”Sam måste försöka… Sam ska bli bättre på… Sam ska inte…” osv osv Till största delen lades skulden på hans stökiga skolgång på honom själv. Det var ju han som rymde hem. Som inte ville. Som inte lyssnade. Som inte försökte tillräckligt. Som inte skärpte sig..
I klass sex kom en helt underbar lärare och tog över klassen som såg och förstod behovet hos Sam – men hen kunde inte ensam trolla med knäna. Jag måtte ha varit en sådan där jobbig förälder och att vederbörande som var med på alla tusen skolmöten vi hade tog ett djupt andetag inför varje nytt sådant. Ändå gick bara en bråkdel av det jag sade fram till ledningen. Mycket filtrerades bort.
Så. När skolan började gå utför kring Junior som kom två år efter Sam. Liknande problem i skolan. Liknande svårigheter hos Junior som hos Sam. Samma rektor. Samma möten. Samma skola. Samma mamma som sade samma saker. Krävde.
Vet du, jag börjar förstå det här nu. Det är ju inte barnen vi ska ändra på – utan vi – skolan, säger rektor L.
Så. Det blev Junior som fick nytta utav den insikten då rätt insatser sattes in efter att jag vänt upp och ner på allt och skolpsykologen stöttade mig till 100%. I klass fem sattes radikala åtgärder in och även i klass sex fanns de närvarande om än inte lika drastiska. Sen vet jag att rektor L slutade med sin förnyade insikt i bagaget, och någon annan tog över.
Med vilken NPF kompetens och förståelse har jag ingen aning om.
Kunga Mamman 