De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.

De snabba adhd kasten

Efter en dag av många hårda ordväxlingar så sitter jag och masserar hans fötter som vanligt om kvällarna för att det skall bli lättare att komma till ro och sova. Nattlampan är släckt och samtalen har blivt många och stundtals djupa. Jag verkligen värdesätter de stunderna.
Vi kommer varandra så nära och det är verkligen en ynnest att lära känna sitt barn så nära inpå – att ha de samtal vi har.

Jag reser mig upp ifrån sängen för att gå, rufsar om hans blonda nytvättade kalufs.
– Godnatt hjärtat..mamma älskar dig.
Jag pussar lätt hans kind.
– Jag älskar dig mamma. Go dig! Du är bästa mamman man kan ha, hörs det i mörkret.
Hade han varit en katt hade han spunnit. Det riktigt hördes vilken harmoni som befann sig under täcket.
– Tack det värmer att höra med tanke på vad du kallade mig för tidigare idag, svarade jag med värme i hjärtat.
– Tja mamma, i den här familjen så har vi snabba svängningar i våran status.
Skrattet var gott och han hade så sant i det han sade.

Jag stänger dörren in till pojkrummet där det snart snusas ifrån tolvåringen och råttorna intar natt målet ljudligt på sitt torrfoder.

Min Sam.
Min fina kille.
Vill inte vara utan han en minut i mitt liv fast det kostar på såsom det gör mellan varven.
❤️

//Dagboksanteckning januari 2011

De vedervärdiga nätterna

Nätter som jag haft önskar jag att samhället överlag greppade innebörden av.
Att de varit bättre rustade för att förhindra fallet.
Att de fångar upp och gör rätt i tid och när behovet finns.

Jag minns en natt 5 år tillbaka i tid, en natt när livet blev tungt att hantera och han gick ut i natten.
Hur jag låg vaken utav oro med min bok tills klockan passerat efter två och jag hörde ytterdörren slå igen.
Han kom tillbaka levande.

Älskade unge.
Att det blev så här.
Att så mycket blev fel efter vägen och satte sina spår även om vi tillsammans vände så mycket och framstegen kommer.

Vi pratade igen den natten.
Allt jag ville ge honom var att inge hopp och tro på livet.
Förmå viljan att leva det.
Se meningen ❤️

Jag sov till elva. Helt slut.
Det tog energi dessa vedervärdiga nätter.
1 1/2 timme senare åkte jag till jobbet.
Inställd på att hålla skenet uppe.
Ingen anade vilket mörker jag hade där hemma.

Men jag väljer att berätta nu – för att jag får för Sam.
Om vi inte pratar om ohälsan och hur vi vuxenvärlden delvis svikit, hur ska vi någonsin ha förmåga att hjälpa dessa barn och unga i tid?

Idag är ljusåren ifrån då. Han mår bra och livets pusselbitar kom att läggas rätt – även om några bitar saknas än.
Men fy fan vad han gått igenom.
Jag.

En elev blir inte hemmasittare över en natt

Ett barn blir inte hemma ifrån skolan och blir sk hemmasittare över en natt.
Vägen dit är lång men med tydliga tecken och symptom som omvärlden inte greppade.
Så många fel som gjordes under längre tid.
Ändå.
En skola i desperation
”Han MÅSTE komma till skolan. Det är LAG på det”
Utan att se sin egna del i det.

Han skulle bara tillbaka till skolbänken.

StorSonen blev hemma i över 3 år.
Hela högstadiet.
En ruff resa som även gav insikter.
Jag vet nu vad som händer när vi går över gränser och kräver det orimliga.
Jag vet konsekvenserna när vi nedmonterar en elev istället för bygger upp den.

Så mycket jag bad om men inte fick.
För ni vet, ”så jobbar inte vi”
Det fick förödande konsekvenser längre fram.

Framtidsinvestera är ett ord som bara måste bli som ett mantra och att flexibiliteten ett krav.
När alla tar gemensamt ansvar.
Men vi är inte där än.

Idag nedmonterar vi hundratals barn och unga utan att se vår egna skuld i det.
Och det bara måste få ett stopp.

Konsten att släcka de konstanta gräsbränderna

Att stå där och gräsbränderna härjar runtomkring.
Att släcka eldhärdar som sedan tar ny fart på ny plats.
Är olika stora.
Massiva.
Lämnar efter sig förödelse.
Förstörelse.

Jag har varit där.
Och det enda jag förmådde mig att tänka var att allt samman en dag skulle vara över.
Att de svedda markerna åter skulle grönska.
Att härda ut.
Att släcka brand efter brand.
För att någongång.
Någonstans hamna där vi är idag.
När liv blev tusen gånger bättre och röken skingrats åt helt.

Om rätt förutsättningar finns utmed resans gång till vuxenvärlden kan liv förändras radikalt.
Bli till ett bättre liv.
Rentutav bättre.
Bäst.

Tappa aldrig tron på att det är så det mycket väl kan bli.
Håll kvar tilliten.
Släck era gräsbränder.
En dag kommer svedda händer att läka.


Och ni står med ryggen emot en utsläckt gräsbrand så enorm att ni i efterhand funderar hur fan den gick att släcka.

Det uteblivna fredagsmyset

Det klämkäcka.
” Nu är det äntligen fredag och dags för freeeeedagsmyyyyyyys🙌🏻”
Facebook som badade i de statusarna.
Som att veckans enda välsignelse hette helg.
Att det skulle vara såååå trevligt alltsammans oavsett aktivitet.

Minns hur jag avskydde att läsa om dem.
Hatade att höra jublet.
Under flera år var hela veckan som en långdragen helg för oss.
Utan mys.
I tre år var Sam hemma utan förmåga att kunna gå till skolan.
1-3 lektioner i veckan hemma gjorde ingen skillnad.
Varje dag var ledig.
Tomma.
Skulle fyllas med ett vettigt innehåll.
Finnas en anledning att gå upp.
När en lördag såg likadan ut som en tisdag.
Mhm.
Det var ju inget speciellt med den?
Snarare ökade stressen över på vad andra gjorde när det var ledig helg. Jämnåriga.
När han inte var som dem.
Hängde ute om kvällarna.
Lanade. Åkte på turneringar om helgerna. Gick på bio.
Känna samvaro.
Sammanhang.

Jag försökte få till en känsla av att det var helg iallafall.
Lagade extra god mat. Gjorde efterrätt.

Men helgen var aldrig något vi längtade till under väldigt lång tid.

Om jag kunde backa tiden

Alla tårar som kom i ren förtvivlan.
Smärtan i en 12 årings kropp.
När hopplösheten kändes lika oändlig som stjärnhimlen en klar natt.
Att loppet var kört.
Att vara totalt misslyckad och utdömd.

Tänk om jag kunde backa tiden och föra samman dagens 22 åriga (snart) Sam med dåtidens 12 åriga Sam. Att han skulle berätta om hur liv kom att se ut i vuxen ålder.
Återlämna självförtroendet till pojken och inge ett lugn inombords att allt längre fram skulle reda upp sig.
Att förlorade studier skulle tas ikapp, att han skulle få fast jobb, egen lägenhet, en fantastisk flickvän, körkort och egen bil.
Allt det som 12 åringen tvivlade på skulle förverkligas.
Bit för bit.

Så mycket lättare stegen skulle ha varit att tagit då.
Så många mindre skrapsår.

Så många mindre ärr.

Till er som inte tar studenten

Det var inte ert fel att ni inte nådde fram.
Kom i mål.
Fick dricka champagnefrukost och springa ut i friheten med era studentmössor.
Ni är så många som skolan svek utefter vägen.
Gav er inte rätt förutsättningar.
Tillät inte er att lyckas utefter era premisser.
NPF anpassade inte studierna.
.
Så mycket hinder för er att ta er över. Som till slut blev för många och ni gav upp. Orkade inte.
Många av er som ville men inte fick.
.
Vi pratar så om studenten i dessa dagar – men vi pratar inte om er.
Ni som blev ställda utmed sidan. Kvarglömda.
Som får se på när kompisarna tar studenten.
Men ni är inte med.
Och livet som allaredan är tufft många gånger känns med ens än jobbigare.
Att stå utanför.

Och fundera.

Vad händer nu?

Om att vara NPF mamma

– Får du betalt att vara hemma med honom ?

Blickarna.

Avundsjukan.

Misstänksamheten.

Mhm.

Så jag var en sådan som utnyttjade systemet?

Skodde mig på samhället.

Åkte snålskjuts.

Kunde vara hemma mina 25% i veckan och bara ha det bra.

De skulle bara ha vetat.

Alla samtal.

Möten.

Rodda att förmå han TILL skolan.

Rodda dagen och kvällen EFTER skolan då energin var förbrukad och jag fick ta rätt på allt.

Spillrorna.

Svårt att komma till ro när kvällen kom.

Svårt att somna.

Dementorer och vildvittror som kom.

Jag som fick ligga på golvet tätt intill.

Tyst tills han somnade.

Bli väckt på natten då han vaknade med livets stora frågor.

Nästa dag.

Samma visa.

Motivera till att gå till skola.

Hinna med ett möte med bup.

Ta reda på resterna när skoldagen var över.

Limma ihop.

Hinna med en lillebror.

Rodda livet. Det övriga.

Ligga i pojkrummet på golvet i mörkret tills andetagen befann sig i drömmarnas land.

Om och om igen.

Bra dagar.

Sämre dagar.

Skitdagar.

Men hela tiden finnas där.

Betydligt mer än de 25% jag fick vårdbidrag för 👑

Om de bara vetat hur det var.

När liv levs i kaos

Fönstret gick sönder som ett symptom på att något var fel och varit länge. Vinterkylan letade sig in i det sönderslagna hålet.

Frustrationen hade nått sin kulmen.

Skrivbordet hade blivit sönderhackat av samma orsak.

Dörrar insparkade.

Det nyrustade rummet fått stora gapande hål i väggar och tak. Som stirrade lika tomt framför sig som hos tonåringen som inte längre hade en framtidstro.

Han visste att efter sommarlovet kom – ingenting. Att fylla dagarna kunde han inte längre på egen hand.

All hans vakna tid blev min uppgift att göra meningsfull.

Jag gick bet och han visste om det.

Vi grät på varsitt håll och sörjde på olika vis att det var så.

Han fick utbrott. Och det fanns så många orsaker till varför de kom likt en tsunami. Utbrotten som hade varit få tidigare.

Jag såg dem enbart som ett symtom på att något var väldigt fel och att han inte kunde bestraffas för det. Orsak och verkan som han inte kunde klandras för.

Folk tyckte jag var slapphänt men jag såg det endast som ett kvitto på vad jag påtalat en längre tid kring Sam.

Vad som skulle hända när inte behoven inte tillgodosågs.

Och jag kunde inte läka i min utbrändhet när vi befann oss där för sju år sedan.

Två barn att rodda i en värld som inte var rustad för dem.

Två barn att rädda.

Och någonstans mitt i allt skulle jag försöka leva mitt liv. Känna min glädje att få finnas till. Och jag fann det korta stunder innan det mörka tog över igen.

Det var en kamp som få kunde förstå.

Det var inte lätt när ens barn gick i tusen bitar.

Havererade.

Och när de gjorde det båda två.

Samtidigt 😥

Och det kom att komma en annan tid – ett annat liv flera år senare.

Så viktigt att komma ihåg.

Påminnas om.

Inget varar för evigt.