En elev blir inte hemmasittare över en natt

Ett barn blir inte hemma ifrån skolan och blir sk hemmasittare över en natt.
Vägen dit är lång men med tydliga tecken och symptom som omvärlden inte greppade.
Så många fel som gjordes under längre tid.
Ändå.
En skola i desperation
”Han MÅSTE komma till skolan. Det är LAG på det”
Utan att se sin egna del i det.

Han skulle bara tillbaka till skolbänken.

StorSonen blev hemma i över 3 år.
Hela högstadiet.
En ruff resa som även gav insikter.
Jag vet nu vad som händer när vi går över gränser och kräver det orimliga.
Jag vet konsekvenserna när vi nedmonterar en elev istället för bygger upp den.

Så mycket jag bad om men inte fick.
För ni vet, ”så jobbar inte vi”
Det fick förödande konsekvenser längre fram.

Framtidsinvestera är ett ord som bara måste bli som ett mantra och att flexibiliteten ett krav.
När alla tar gemensamt ansvar.
Men vi är inte där än.

Idag nedmonterar vi hundratals barn och unga utan att se vår egna skuld i det.
Och det bara måste få ett stopp.

Konsten att släcka de konstanta gräsbränderna

Att stå där och gräsbränderna härjar runtomkring.
Att släcka eldhärdar som sedan tar ny fart på ny plats.
Är olika stora.
Massiva.
Lämnar efter sig förödelse.
Förstörelse.

Jag har varit där.
Och det enda jag förmådde mig att tänka var att allt samman en dag skulle vara över.
Att de svedda markerna åter skulle grönska.
Att härda ut.
Att släcka brand efter brand.
För att någongång.
Någonstans hamna där vi är idag.
När liv blev tusen gånger bättre och röken skingrats åt helt.

Om rätt förutsättningar finns utmed resans gång till vuxenvärlden kan liv förändras radikalt.
Bli till ett bättre liv.
Rentutav bättre.
Bäst.

Tappa aldrig tron på att det är så det mycket väl kan bli.
Håll kvar tilliten.
Släck era gräsbränder.
En dag kommer svedda händer att läka.


Och ni står med ryggen emot en utsläckt gräsbrand så enorm att ni i efterhand funderar hur fan den gick att släcka.

Det uteblivna fredagsmyset

Det klämkäcka.
” Nu är det äntligen fredag och dags för freeeeedagsmyyyyyyys🙌🏻”
Facebook som badade i de statusarna.
Som att veckans enda välsignelse hette helg.
Att det skulle vara såååå trevligt alltsammans oavsett aktivitet.

Minns hur jag avskydde att läsa om dem.
Hatade att höra jublet.
Under flera år var hela veckan som en långdragen helg för oss.
Utan mys.
I tre år var Sam hemma utan förmåga att kunna gå till skolan.
1-3 lektioner i veckan hemma gjorde ingen skillnad.
Varje dag var ledig.
Tomma.
Skulle fyllas med ett vettigt innehåll.
Finnas en anledning att gå upp.
När en lördag såg likadan ut som en tisdag.
Mhm.
Det var ju inget speciellt med den?
Snarare ökade stressen över på vad andra gjorde när det var ledig helg. Jämnåriga.
När han inte var som dem.
Hängde ute om kvällarna.
Lanade. Åkte på turneringar om helgerna. Gick på bio.
Känna samvaro.
Sammanhang.

Jag försökte få till en känsla av att det var helg iallafall.
Lagade extra god mat. Gjorde efterrätt.

Men helgen var aldrig något vi längtade till under väldigt lång tid.

Om jag kunde backa tiden

Alla tårar som kom i ren förtvivlan.
Smärtan i en 12 årings kropp.
När hopplösheten kändes lika oändlig som stjärnhimlen en klar natt.
Att loppet var kört.
Att vara totalt misslyckad och utdömd.

Tänk om jag kunde backa tiden och föra samman dagens 22 åriga (snart) Sam med dåtidens 12 åriga Sam. Att han skulle berätta om hur liv kom att se ut i vuxen ålder.
Återlämna självförtroendet till pojken och inge ett lugn inombords att allt längre fram skulle reda upp sig.
Att förlorade studier skulle tas ikapp, att han skulle få fast jobb, egen lägenhet, en fantastisk flickvän, körkort och egen bil.
Allt det som 12 åringen tvivlade på skulle förverkligas.
Bit för bit.

Så mycket lättare stegen skulle ha varit att tagit då.
Så många mindre skrapsår.

Så många mindre ärr.

Till er som inte tar studenten

Det var inte ert fel att ni inte nådde fram.
Kom i mål.
Fick dricka champagnefrukost och springa ut i friheten med era studentmössor.
Ni är så många som skolan svek utefter vägen.
Gav er inte rätt förutsättningar.
Tillät inte er att lyckas utefter era premisser.
NPF anpassade inte studierna.
.
Så mycket hinder för er att ta er över. Som till slut blev för många och ni gav upp. Orkade inte.
Många av er som ville men inte fick.
.
Vi pratar så om studenten i dessa dagar – men vi pratar inte om er.
Ni som blev ställda utmed sidan. Kvarglömda.
Som får se på när kompisarna tar studenten.
Men ni är inte med.
Och livet som allaredan är tufft många gånger känns med ens än jobbigare.
Att stå utanför.

Och fundera.

Vad händer nu?

Adhd utbrotten som ingen såg

I skolan kom aldrig utbrotten som vi fick se hemma.

Ibland hann han bara över tröskeln så small det.

Så mycket han hållt inne med en hel skoldag som behövde frigöra sig.

Få ett utlopp.

Likt en vulkan som får sitt utbrott till slut. När trycket inifrån blir för stort.

Kabom 💥☄️

Frustration som lagrats.

Energi som dränerats och var slut vid tiorasten redan. .

Jag blev med tid duktig på att spackla alla hål som blev i dörrar och väggar.

Utbrottets resultat.

Ett tecken på att så mycket gått fel i skolan.

Var fel från början.

Men i skolan.

Där märkte de ingenting av det jag bevittnade.

De måste tro att jag ljög.

Att mitt tjat om anpassningar var överdrivna.

Jag ser än hålen ifrån förr.

Likt ärr i spacklade dörrar och övermålade väggar.

Blekna bevis på hur det en gång var.

Och vilket priset var av alltsammans.

Ge oss livet tillbaka

Han föll igen.

Det gick undan och jag visste vad vi hade att göra med. Helvetet som inte borde få finnas på jorden, som så många andra helveten.

12 åringen mäktade inte med att vara heldagar i skolan. Mäktade inte med att gå dit överlag tillslut fast uppbackningen var superfin.

Det hjälptes inte. Kändes som om han kastade in handduken.

Game Over.

Thats it.

När han satt i bilen en av morgon med all världens vånda över att gå in till skolan var det som att se Sam 2 år tidigare.

Han satt likadant. Kändes som om vi tvingade dem till sin egen begravning många gånger för så tunga var stegen.

För Junior tog dem tillslut mot skolans byggnad.

Jag åkte direkt och handlade en supersnabbis det vi behövde för dagen. Stod med tårarna brinnandes där i kön. Tänkte:

” Förhelvete ge mig något som liknar ett normalt liv.

Ge mig tillbaka allt det jag hade för bara några år sedan.

Ge tillbaka livet till båda mina killar nu” .

Vad jag inte visste då var, att det livet skulle vi få tillbaka först flera år senare såsom vi en gång hade haft det.

Det där – det var bara början av allt..

Skitmorgon innan skola

– Skolan suger.

Vad har jag där att göra?

Det är så tråkigt där – jag kan likagärna vara hemma.

Vad är det för jävla mening med att bara sitta där en hel jävla dag?

Sam mumlade underifrån täcket.

– Jag tänker inte gå upp idag.

Jag tänker inte göra någonting.

Jag insåg att det inte gick att pressa han en tum utifall jag skulle rodda detta med att få iväg han till skolan.

Han fick inte smälla av för då var det tokkört.

När hjärnan gått i baklås måste jag hitta koden som gjorde att han öppnade upp sig och började tänka i nya banor.

Bättre banor.

Junior fick inte ens visa sig denna morgon för Sam.

– Gå ditt jävla miffo, vad stirrar du på?

Sam väste underifrån täcket då Junior kom med en av råttungarna, OZZY, för att göra storebror glad.

– Stick – dra!

Junior undrade stilla om han ens fick andas för Sam och gick moloken ut från Sams rum.

Syftet var ju endast att hjälpa Sam att bli på bättre humör.

Jag bad Junior att bara backa denna morgon, inte göra något som kunde få Sam ut spår.

Bad han hålla sig i bakgrunden.

Inte varken synas eller höras.

Junior visste allt för väl vad som gällde och hjälpte därmed att få morgonen att funka trots allt.

Sam petade i sig minimalt med frukost invid datorn en halvtimme innan vi skulle åka. Letade i panik efter favoritbyxorna som han promt skulle ha denna morgon.

Allt annat var oskönt att ha på sig.

Lyckas förmå han in i bilen, iväg till skolan.

PHJU!!

Skitmorgonen över igen.

En utav de hundratals vi skulle komma att ha i varierande grad genom åren.

Att vara förälder till det barn som inte går till skolan.

En bekant frågade mig lite hurtigt på Coop bland matvarorna.

– Hur är det med dig då?

Ja hur fan var det? Hur mycket kunde man berätta på två minuter?

– Jo. Jag har en grabb på 14 år som har sitt liv i min skugga nästan hela tiden numera.

Vi gör snudd på allt tillsammans.

Kan vara ute i skogen i flera timmar om dagen för att fördriva tiden med något vettigt.

Han har äntligen skola iallafall 3 gånger i veckan.

45 minuter varje gång.

Efter prat om att han skulle behöva bo hos en annan familj ( LVU ) därför att vi inte förmådde han till skolan. Därför han har en asperger som inte gör det möjligt att gå i vanlig skola just nu.

Därför att han har social fobi.

Jag har kämpat för denna unge så att mina knän blöder, för jag har fått krupit bitvis när benen inte längre burit.

Men just nu mår han bra i sitt liv.

Han har accepterat att det är som det är.

Men vi kan inte äta ute, kan inte åka på semester, åka och handla tillsammans.

Vi är rätt isolerade till hemmet.

Själv befinner jag mig i en sorg. Förr deltog han i det som andra barn gör, om än på sina premisser. Men han var delaktig. I skolutflykter. I gemenskap. I samspel med andra. Vi hade jämt kompisar här hemma till honom. Han var i badhus, gick på marknader, var på bio. Han var hos andra.

Nu finns bara minnet av allt det där kvar. Bilder på hårddisken som gör ont att se. Där han står skrattandes i mitten av sina klasskamrater med det blonda håret lekandes i sommarvinden runt huvudet. Står bredvid sina kompisar.

Var en del av allt.

Justja. Jag har Junior med. Vår 12 åring som faller fritt.

Orkar du höra?

Eller tar vi det sen?

Orkade du höra det första förresten?

Orkar jag berätta allt?

Mitt svar blev som oftast istället:

– Tack det är bra. Själv då?

Mitt liv för sju år sedan.

Så mycket som kom att hända.

Men jag minns mötet så glasklart och hur det var där och då.

Allt för Sam

Först i efterhand har jag förstått vidden.

Djupet.

När mycket kan förklaras ur en 21 årings perspektiv som nu ser bakåt.

Kan dra slutsatser – se samband.

Kan se vilka konsekvenserna blev när samhället inte var i fas med att ge rätt insatser.

Nu på Onsdag blir Sam med mig till Stockholm då jag ska överlämna insamlingen @kungoverlivet kört okt/nov via #kungaklappen

Mer pengar behövs både till forskningen kring NPF via Hjärnfonden och till NPF idrotten så att alla kan delta på sina premisser bla via Viggo Foundation

Vi ska träffa företrädare för båda två organisationerna och han får då tillfälle att komma till tals i rätt forum och berätta om vad hans 12 åriga jag hade behövt i egenskap både kring forskningen, kunskapen kring npf och anpassningar inom idrotten.

Och det känns så himmelens fint att vi åker och gör det här ihop nu 💕

Sam är ju främsta orsaken till mitt tolv åriga NPF engagemang då det var han som drabbades värst av omgivningens tafatthet även om Junior också fick lida stort.

.

Sam är också främsta anledningen till att jag drog igång Kung Över Livet med ett gäng andra mammor och allt jag gjort sedan dess 2012.

INGET barn ska gå igenom det Sam fick göra.

Junior likaså.

Vi både vet och kan göra bättre!

Och för att nå dit behöver vi hjälpas åt.

Göra vad vi kan.

På många håll och fronter.

Ni hinner skicka med en slant som vi överlämnar på onsdag till Hjärnfonden och Viggo Foundation om ni swishar idag och senast måndag 💕

Allt för de barn som Sam en gång var.

Swisha det till

123 687 1461

Tillsammans kan vi uträtta stort!