Att bli misstrodd som mamma.
Att det var jag som var den felande länken.
Att så mycket utav deras misslyckande i skolan baserades på mina misslyckanden med dem.
Jag minns hur skygg jag blev ute på stan. För vad sade folk om mig därute? De som visste? Hur deras pekpinnar riktades emot mig då jag inte såg.
Alltså.
2 barn som fallerade i skolan. 2 barn som blev till de besvärliga eleverna.
Vad HADE de för mamma? Hur slapphänt VAR hon?
Jag hade den känslan i mig ett tag tills jag tog ett rejält snack med mig själv.
Jag VISSTE att det var skolan som brast och inte jag. Jag gjorde allt och mer därtill för mina NPF killar. Men samspelet saknades. Skolan saknade förmåga att möta upp killarnas behov fullt ut. Även om försöken gjordes och ibland var så tafatta.
Så.
Jag sträckte på ryggen. Skulle folk prata så fick de göra det, för JAG visste om vår sanning och galenskapen bakom varför det såg ut som det gjorde för båda mina killar. Ibland i perioder, ibland samtidigt.
Jag visste om mina förtvivlade tårar om nätterna och vad de baserade sig på.
Och det var inte pga min otillräcklighet.
Igenkänning?
Kunga Mamman 