En rektor med NPF förståelse tillslut

Sent ska synden vakna.
Först hade jag tragglat med rektor L kring Sam heeela mellanstadietiden – där det slutade med att fel och för få insatser bidrog till att han blev sk ”hemmasittare” – jag kallar det hellre för att ha ofrivillig skolfrånvaro.
Tjatat och påtalat hans svårigheter och vilka nödvändiga insatserna var.
I åtgärdsplanerna stod det ofta:
”Sam måste försöka…
Sam ska bli bättre på…
Sam ska inte…” osv osv
Till största delen lades skulden på hans stökiga skolgång på honom själv.
Det var ju han som rymde hem. Som inte ville. Som inte lyssnade. Som inte försökte tillräckligt. Som inte skärpte sig..

I klass sex kom en helt underbar lärare och tog över klassen som såg och förstod behovet hos Sam – men hen kunde inte ensam trolla med knäna.
Jag måtte ha varit en sådan där jobbig förälder och att vederbörande som var med på alla tusen skolmöten vi hade tog ett djupt andetag inför varje nytt sådant.
Ändå gick bara en bråkdel av det jag sade fram till ledningen.
Mycket filtrerades bort.

Så.
När skolan började gå utför kring Junior som kom två år efter Sam.
Liknande problem i skolan. Liknande svårigheter hos Junior som hos Sam.
Samma rektor.
Samma möten.
Samma skola.
Samma mamma som sade samma saker.
Krävde.

• Vet du, jag börjar förstå det här nu. Det är ju inte barnen vi ska ändra på – utan vi – skolan, säger rektor L.

Så.
Det blev Junior som fick nytta utav den insikten då rätt insatser sattes in efter att jag vänt upp och ner på allt och skolpsykologen stöttade mig till 100%.
I klass fem sattes radikala åtgärder in och även i klass sex fanns de närvarande om än inte lika drastiska.
Sen vet jag att rektor L slutade med sin förnyade insikt i bagaget, och någon annan tog över.

Med vilken NPF kompetens och förståelse har jag ingen aning om.

När budget går före NPF barns behov

Jag är ett vittnesmål till vad som händer med en ung människa, ett barn, när vi vänder dem ryggen.
När vi inte hjälper dem att lyckas på sina premisser och utefter sina förutsättningar.
När vi tar ifrån dem tron på en framtid, tron på sig själva och sin förmåga.
Och vi börjar tidigt med att nedmontera dem.
Därför.
Våra NPF barn/unga får inte kosta pengar vilket deras behov många gånger kräver.

Vi tillåter att budget går före ett barns behov inför öppen ridå. Helt medvetet krossar vi sönder barn efter barn. Ungdom efter ungdom.
De går i tusen bitar och många kan vi aldrig laga så att de blir hela igen.

Vi tar ifrån dem deras framtid, deras förutsättningar, deras liv.
Därför att pengar är viktigare än dem.

Fullt fungerande resursskolor läggs ner, skolor som saknar assistenter och resurser, som saknar NPF tänk och agerande. Skolor som vill fullfölja sitt uppdrag men inte kan. Inte räcker till.
Vi vet hur vi ska göra för att ge NPF elever de bästa förutsättningarna.
Men vi gör det inte.
Vi hjälper dem inte.
Vi väljer att stjälpa.
Därför åter igen.
Budgeten går ALLTID före ett barns behov.

Det bara måste vara slut på det resonemanget. Dagens politiker i alla led måste stå på sig. Behov ska gå före budget. En framtidsinvestering på alla plan.

Skolan krossade båda mina barn då de inte fick kosta pengar. En barndom och ungdom i spillror ingen ska behöva gå igenom – därför att vuxenvärlden prioriterar fel.

Aldrig.

Tillsammans är vi starka och vi måste bara höras nu.

Dela gärna mitt inlägg på instagram om ni har det ( och tagga de som behöver läsa det ) och via KungaMammans fb så att vi syns och hörs och når maktens korridorer tillslut.
Dela detta blogginlägg där ni kan!!

Vi måste påminna omvärlden om att behov går före budget 💛👑

rörintemittstöd #enskolaföralla #npfutbildaskolan #kungamamman #npfförälder #npfföräldrar #resursskola #behovförebudget #ofrivilligskolfrånvaro

Du blir inget som stor

– Hur tror du att du ska kunna bli något som vuxen om du bara ligger där och latar dig ?
In och jobba med dig nu!
Ni har ju inte rast!

Att ha adhd i skolan. Lägg också till Asperger.
När alla intryck blev för många. Hjärnan som kokade över och behövde kylas ner.
När batteriet var slut och behövde laddas om.
Då gick Sam själv ut och lade sig på bänken i korridoren.
En lärare kom och gick förbi.
Såg han ligga där helt ensam.
Var snabb att döma utan att ta reda på fakta.

– Jag skiter i alla vattendrag i Dalarna. Vill jag veta vad de heter finns Google.
Jag vill inte.
Orkar inte.

Läraren kläcker då ur sig det klämkäcka.
Det som man INTE bör säga till ett barn med NPF.
Att det bara är att skärpa sig! Att de bara är lata.

De ska bara veta vilket Marathon lopp de springer varje dag.
Många dagar är all energi och motivation slut innan tio rasten ens.

Kunskap.
Förståelse.
Nyckelord i skolan kring NPF elever.
Lärare ska inte vara experter på barn som mina.
Men de ska ha grundläggande kunskaper såsom jag har när jag jobbar som undersköterska på sjukhuset.
De ska kunna bemöta behovet.
Stödja upp så enkla situationer som ovan.
Hitta lösningar istället för att spotta ur sig kommandon som man inte kommer någonstans med.

Kanske var det incidenter som dessa som tillslut gjorde att han slutade gå till skolan i klass sex och blev utbränd?
( 2 läkare ställde samma diagnos 🙄Utbränd av skolan o dess allt för höga krav )

Tänk om.

Så utvald du är som förälder

”Alla mammor är speciella.
Viktiga.
Men du – du kommer att vara än mer viktig. Än mer speciell.
För barnet du nyss fått kräver det utav dig.

Du kommer att gå barfota på krossat glas till världens ände.
Du kommer att bestiga alla bergen helt slutkörd – men ändå stå där på toppen tillslut.
Du kommer att simma över alla haven, genom stormarna och tro att du ska drunkna.
Du kommer att släcka alla gräsbränderna, som ständigt blossar upp med nya igen.
Du kommer att krypa på marken tills att knäna blöder.
Du kommer att få låta ditt ego stå tillbaka många gånger än vad som går att räkna.
Du kommer att vistas ute på slagfältet och slåss för ditt liv.
Du kommer att bli en krigarinna, en lejoninna.

Du kommer att göra allt det där för ditt barn och det kommer vara värt allt i slutänden.

Du kommer att gråta tusen sjöar och tvivla på dig själv.
Du kommer att förbanna livet men du kommer kämpa.
Och du kommer aldrig ge upp.

Du är utvald just för att du kommer att mäkta med alltsammans”

Om Gud hade pratat med mig och er den dagen då vi blev föräldrar till våra älskade NPF kids – hade han säkert sagt allt det där.

För det var så livet kom att bli.

Att inte veta om han levde

Tystnaden ifrån hans rum var som att en mörk tung rök letat sig in i huset.
Det värkte i hjärtat av ångestpåslag vid morgonkaffet.
Det var svårt att andas själv.
Klumpen i magen.
Hjärtklappningen.
Gråten i halsen.
Helvetes skitliv som höll på att ta det finaste ifrån mig.
Som kvävt livslågan sakta under lång tid hos Sam.

17 åringen visade fortfarande inga livstecken från sitt rum på övervåningen.
Morgon som övergick till förmiddag.
Jag visste att han ville sova bort livet i perioder.
Jag visste att han ibland tog mer medicin än vad läkaren föreskrivit i ren desperation över de vildvittror och dementorer som kom.
Visste hur skört det var att silvertråden klipptes av och inte längre vara kvar hos oss.

Jag stod utanför hans rum och knackade försiktigt på dörren.

– Sam, är du vaken?
Sekunder av tystnad.
Min känsla av att allt var över. Paniken över att mista ett barn i psykisk olycka.

” Helvete helvete kom igen Sam. Lev, stanna kvar hos oss och kämpa vidare. Liv kommer att vända, gradvis. Det finns ett annat än det här, så fortsätt andas.
Fortsätt leva”

Att ha ett barn, en ungdom med svår och djup depression är det absolut värsta jag gått igenom.
De lever konstant nära gränsen på att inte orka mer.
Det var som att han hade cancer.
En dödlig sjukdom som ingen kunde säga om han skulle överleva.
Läkare som medicinerade och höjde doser, gav ännu mer medicin.
Tunga tabletter en 17 åring inte ska drogas ner utav – men där och då var det nödvändigt.
Alla vaknätter jag kom att ha då jag försett honom med maxdoser så att han sov tungt

– Mm, jag är vaken, hörde jag.

Tack gode gud.
Han levde fortfarande.
Jag andades ut för stunden. Visste att vi skulle behöva ta oss igenom ännu en dag.
Ibland timme för timme.

Förmå honom att orka ta andetagen och bara härda ut tills dimman lättade.

.
.

De stulna stunderna

På 3 veckor hade han inte lämnat huset.
Jag minns den sommaren så tydligt än.
Hur han hade så svårt med det sociala.
Möten med andra människor.
De behövde inte innebära samtal.
Det räckte att de bara fanns.
Andades samma luft.

12 år och så mycket av hans värld hade blivit stulen.
Ifråntagen.
Bortrövad.
En värld som hade krymp.
Det gjorde så ont inuti.
Grät över vårt annorlunda liv.
Grät för hans skull.
För Juniors skull.
För alla uteblivna stunder.

Så mycket vi gick miste om.
Livet utanför de fyra väggarna.
De stulna dagarna.

Andras liv.
Så olikt mitt.
Vi som hade som husarrest och bara fick göra det bästa utav det.
Fokusera på det som var bra.
Som fortfarande fungerade.
Och se möjligheterna i allt det svåra.
Finna vägarna ut.

Ta tillbaka det som en gång hade varit hans.

Varit vårt.

En elev blir inte hemmasittare över en natt

Ett barn blir inte hemma ifrån skolan och blir sk hemmasittare över en natt.
Vägen dit är lång men med tydliga tecken och symptom som omvärlden inte greppade.
Så många fel som gjordes under längre tid.
Ändå.
En skola i desperation
”Han MÅSTE komma till skolan. Det är LAG på det”
Utan att se sin egna del i det.

Han skulle bara tillbaka till skolbänken.

StorSonen blev hemma i över 3 år.
Hela högstadiet.
En ruff resa som även gav insikter.
Jag vet nu vad som händer när vi går över gränser och kräver det orimliga.
Jag vet konsekvenserna när vi nedmonterar en elev istället för bygger upp den.

Så mycket jag bad om men inte fick.
För ni vet, ”så jobbar inte vi”
Det fick förödande konsekvenser längre fram.

Framtidsinvestera är ett ord som bara måste bli som ett mantra och att flexibiliteten ett krav.
När alla tar gemensamt ansvar.
Men vi är inte där än.

Idag nedmonterar vi hundratals barn och unga utan att se vår egna skuld i det.
Och det bara måste få ett stopp.

Konsten att släcka de konstanta gräsbränderna

Att stå där och gräsbränderna härjar runtomkring.
Att släcka eldhärdar som sedan tar ny fart på ny plats.
Är olika stora.
Massiva.
Lämnar efter sig förödelse.
Förstörelse.

Jag har varit där.
Och det enda jag förmådde mig att tänka var att allt samman en dag skulle vara över.
Att de svedda markerna åter skulle grönska.
Att härda ut.
Att släcka brand efter brand.
För att någongång.
Någonstans hamna där vi är idag.
När liv blev tusen gånger bättre och röken skingrats åt helt.

Om rätt förutsättningar finns utmed resans gång till vuxenvärlden kan liv förändras radikalt.
Bli till ett bättre liv.
Rentutav bättre.
Bäst.

Tappa aldrig tron på att det är så det mycket väl kan bli.
Håll kvar tilliten.
Släck era gräsbränder.
En dag kommer svedda händer att läka.

Och ni står med ryggen emot en utsläckt gräsbrand så enorm att ni i efterhand funderar hur fan den gick att släcka.

Det uteblivna fredagsmyset

Det klämkäcka.
” Nu är det äntligen fredag och dags för freeeeedagsmyyyyyyys🙌🏻”
Facebook som badade i de statusarna.
Som att veckans enda välsignelse hette helg.
Att det skulle vara såååå trevligt alltsammans oavsett aktivitet.

Minns hur jag avskydde att läsa om dem.
Hatade att höra jublet.
Under flera år var hela veckan som en långdragen helg för oss.
Utan mys.
I tre år var Sam hemma utan förmåga att kunna gå till skolan.
1-3 lektioner i veckan hemma gjorde ingen skillnad.
Varje dag var ledig.
Tomma.
Skulle fyllas med ett vettigt innehåll.
Finnas en anledning att gå upp.
När en lördag såg likadan ut som en tisdag.
Mhm.
Det var ju inget speciellt med den?
Snarare ökade stressen över på vad andra gjorde när det var ledig helg. Jämnåriga.
När han inte var som dem.
Hängde ute om kvällarna.
Lanade. Åkte på turneringar om helgerna. Gick på bio.
Känna samvaro.
Sammanhang.

Jag försökte få till en känsla av att det var helg iallafall.
Lagade extra god mat. Gjorde efterrätt.

Men helgen var aldrig något vi längtade till under väldigt lång tid.

Om jag kunde backa tiden

Alla tårar som kom i ren förtvivlan.
Smärtan i en 12 årings kropp.
När hopplösheten kändes lika oändlig som stjärnhimlen en klar natt.
Att loppet var kört.
Att vara totalt misslyckad och utdömd.

Tänk om jag kunde backa tiden och föra samman dagens 22 åriga (snart) Sam med dåtidens 12 åriga Sam. Att han skulle berätta om hur liv kom att se ut i vuxen ålder.
Återlämna självförtroendet till pojken och inge ett lugn inombords att allt längre fram skulle reda upp sig.
Att förlorade studier skulle tas ikapp, att han skulle få fast jobb, egen lägenhet, en fantastisk flickvän, körkort och egen bil.
Allt det som 12 åringen tvivlade på skulle förverkligas.
Bit för bit.

Så mycket lättare stegen skulle ha varit att tagit då.
Så många mindre skrapsår.

Så många mindre ärr.